Pehr Högström om samernas ursprung år 1747 av Lars-Nila Lasko

Lappmarksmissionär Pehr Högström, 1714-1784, publicerade år 1747 boken ”Beskrifning öfver de till Sveriges krona lydande lappmarker”. Verket översattes till danska, tyska och franska. Boken i original kan du läsa här.

pehr_hogstrom

Uttdrag från Pehr Högströms ”Beskrifning öfver de till Sveriges krona lydande lappmarker”om samernas ursprung

Bland de äldsta författarna om samerna är det Pehr Högström som mest i skrift funderat över samernas ursprung. Det kan därför vara av särskilt intresse att se vad han skriver och hur uppfattningarna på 1700-talet var om samernas ursprung.

Det ska observeras att samerna på 1700-talet fortfarande betraktades som ett ursprungligt folk i Sverige och Sameområdet. Dock ställdes frågor att de, liksom övriga svenskar och norrmän, måste ha kommit någonstans ifrån. 1700-talet var ju ”Upplysningens” tidevarv som det brukar kallas.

Maskintexten är inskriven efter facsimilutgåvan av Lars-Olof Delsing vid Lunds universitet. Maskintexten innefattar endast kapitel 3 om samernas ursprung.

bok

Andra Capitlet – Om Lapparnas Ursprung.
§. 36
AT säga på hwad tid Lapmarken af inwånare alraförst blifwit intagen, lärer ej wara lättare, än at med någon wisshet berätta hwarifrån det folk är kommit/ som desse orter nu förtiden bebo. Deras skäl, som wilja bewisa, et Japhets efterkommande hafwa i förstone intagit det öfra af Finland, Lapmarken och Helsingeland, innan de gåfwo sig til de södre delar af wårt Swerige, samt sedermera

§. 37 til Dannemark, Tyskland, Ängeland och andre orter, äro kunnige (u). Om desse, som mycket sannolikt synes, af tycke och behag för de ljusa sommardagar, dem de märkte blifwa alt längre och ljusare, ju längre det bar i norden, utom andra bewekande orsaker, begifwit sig dit åt, så måste de just icke straxt hafwa gifwit sig tilbaka derifrån och tagit kosan söder åt. Och så wida de första jordens inbyggare merendels minst lade sig på åkerbruket, så ser jag ej hwad förträde de södre orter hafwa för desse norra, då man betraktar et folk, som gifwit sig at genomwandra skog och mark, samt lefwa blott af djur och fisk=fänge, hwaruppå desse orter nu förtiden äro nog rike, och måste förmodeligen fordomdags warit ännu långt rikare och öfwerflödigare. Imedlertid är det mycket sannolikt, at de orter som nu äro mäst bebodde, torde ej först utan snarare sidst af inwånare blifwit fundne och optagne; och at både Scytherne, somt wåra fordna Cimmerier, Cimbrer eller Kjempar, och andra Nordiska folkslag blifwit fornda tider beskrefne både til lefnads sättet, som wåra nu warande Lappar, samt af climatet så, som de der bo under polen. Hwaraf man kan sluta, både at det dragits långt ut, innan alla desse öfwergifwit sit förra lefnadssätt och begynt bruka jorden; samt at det sätt at lefwa , som Lapparne nu bruka, icke är något nytt utan gammalt, och sådant

§. 38 som til äwentyrs wåra gamla förfäder Swear och Göthar äfwen fordomdags öfwer alt idkat, så framt de tagit den kosa och wäg til wårt fädernesland, som förmält är.
§. 2. Men skulle det ej med säkerhet kunna säjas det wåra förfäder tagit denna wägen (som jag lemnar til andras omdöme), så måste det wara skedt, at desse orter blifwit först intagne af det folk, som dem nu bebo, de rätta Thules (x) inwånare, nämligen wåra Lappar. För mig är det mycket troligit, at det alt ifrån de äldsta tiderna måste haft i detta land sit tilhold. Åtminstone måste de der hafwa bodt innan Wästerbotn af Swenskt folk blifwit intagit, hwilket förmodeligen ej så nyligen skedt, som mången tror, utan för långliga tider tilbaka. Det kunde man, alla andre goda skäl at förtiga, sluta deraf, at mästa delen af Soknarna i Wästerbotn, nämligen alla, som hollas för de äldsta, hafwa sina namn af de orter, som ligga

§. 39 närmast in til sjwlfwa fjällryggen. Ty Ume, Pite, Lule, Torne, hafwa sina namn af de älfwer, omkring hwilka de äro belägna, och kallas altså gemenligen Umeå, Piteå, Luleå, Torneå, etc. Men at alla desse älfwer eller åar åter fått sina namn af de sjöar, från hwilka de i fjällen hafwa sit utlopp, är aldeles onekeligit; Ty, ibland alla de många hundrade sjöar, som finnas i Lapmarken, har man aldrig hört någon enda hafwa sit namn af sin å eller bäck, utan altid twärt om. Så äro Uma, Lula, Rano, Kalas etc. Träsk eller sjöar i Lapmarken: men deras älfwer kallas Umaæno (Umeå), Ranæno (Råneå) Kalsæno (Kaliså) etc. (y). Och emedan både landmonerne och fiskewatnen befinnas i fjällen långt beqwämligare och bättre för en flyktande nykommen colonie, både til genomfart och uppehälle, än orterne wid sjökanten, wille jag näpligen tro, det de sednare blifwit förr intagne, än de förra.
§. 3. En del Lappar wilja aldeles påstå, at deras förfäder fordomdags warit egare af hela Swerige; men at wåra förfäder hafwa drifwit dem undan sig och inskränkt dem efter handen mer och mer, ej annorledes, än det berättes

§. 40 om de Amoreer, at de trängde Dans barn in på bergen, och stadde dem til/ at de kommo neder i dalarna (z). Men om man skulle medgifwa dem, at de någon gång egt inne hela Wästerbotn, så kunde dertil wara något skäl, nämligen förr än det Swenska Folket begynte utwidga sig omkring desse orter. Men at de någonsin warit egare af hela Swerige, lärer näpligen med wåra Swenska Antiquiteter wara enligit, så framt man ej säger, at de warit de aldraförsta, som desse orter straxt efter syndafloden intagit, och det förr än wåra förfäder kommo at taga desse länder i besittning.

At de i fordna tider hafwa warit et folk med Finnarna, bewisar Schefferus (a) och synes af flera omständigheter ej kunna emotsäjas. Men at han påstår, at de ifrån Finnarna blifwit fördrefne eller utgångne, är blott en gissning. At alla Finnar fordomdags warit Lappar, är jag benägnare at tro, samt fört samma lefnadssätt, som desse, men småningom sedermera begynt sättja sig ned, samt bygga sig hus och hem, etc. Lapparnas lefnadssätt, som omgå med boskapsskötsel, är otwifwelaktigt äldre, än Finnarnas, som bruka jorden; och det synes i öfrigit olikare, at et folk öfwergifwit hus och hem, samt beslutit at bo under bar himmel, än twärt om.

§. 41 Rådfrågar man sig med de Skribenter, som fordna tider talt något om Finnarna, så finnes på deras lefnadssätt föga skildnad ifrån det Lapparna nu idka. Schefferus bewisar det samma och til öfwerflöd anförer både Taciti (b) och Saxonis (c) utlåtelse om Finnarna, som til större delen låter lämpa sig til Lapparnas lefnadssätt och opförande denna tiden. Hwad altså Schefferus talar om Lapparnas migrationer, då de antingen friwilligt, eller med wold blefwo afsöndrade ifrån Finnarna, sådant måste, efter mit omdöme, ej förstås om Lapparna i gemen, utan om wissa hopar och flockar, som antingen sjelfmante funno sig befogade at gifwa sig ifrån ena orten til den andra, eller och med wold blifwit bortdrefne, på samma sätt, som alla Tiggarelappar på landsbygden i Wästernorrland

§. 42 blefwo i wårt minne derifrån drefne och tilhollne at förfoga sig til Lapmarken, hwarifrån de eller deras fäder woro komne.
§. 5. Om man fördenskull frågar hwad tid Lapparna och Finnarna skildes ifrån hwarandra, så lärer näpligen något annat swar kunna gifwas, än at de blefwo den tiden söndrade, på hwilken de sednare begynte öfwergifwa sit förra lefnadssätt, bygga sig ordentliga hus och bruka jorden. Men at föra sådant til någon wiss tid, lärer ej eller wara möjeligit, efter man ser sådana skildnader dageligen. Ty, så snart en Lapp, på de ställen jag warit, begynt som Nybyggare bruka jorden (hwilket i somliga Lapmarker oftast sker), så blir han ock straxt Finne, bygger sig straxt hus, talar, kläder sig och lefwer som en Finne, ändock hans Syskon och slägtingar bo i Tjäll, tala Lapska, kläda sig och lefwa i alt annat som Lappar. Och sådana Lappar, som på det sättet blifwit Nybyggare, har man swårt före at til alt deras opförande skilja ifrån annat Finskt folk. Imedlertid lärer man dock måst tilstå, at någon besynnerlig tid warit, då de mera enhälligt lade sig på åkerbruket, nämligen de som bodde närmast intil Botniska hafswiken och i de öfrige delar af Finland; då man ock fant nödigt at kalla dem med särskildta namn, och således göra en skilnad uppå dem, som på deras skiljaktiga lefnadssätt förnämligast war grundad.
§. 6. Om nu Finska Nation hade någon tilförliteligare

§. 43 kundskap om sit ursprung ifrån äldre tider än dess så skulle man ej hafwa swårt före få rätt på deras härkomst. Det skulle wara wärdt, om någon kunde anställa en nogare jämförelse emellan desse språken och de östra folkens tungomål, som man förmenar wara i någon slägtskap med de gamla Scyther, då det stode at utröna, om icke alla desse folkslagen woro en slägt eller afföda af dem. Jag wet wäl, at under detta namnet blifwit i fordna tider flera folk och tungomål gemensamt inbegrepne, som ock wåra gamla Göthar det namnet i högre bemärkelse burit, under det de, såsom rättwisans wid makt hollare och beskyddare, soro de andras tilflykt wid alla hos dem upkomne sårare mål och twistigheter, etc. Imedlertid måste jag bekänna, at om man betraktar Lapparnas lefnadssätt och borgerliga upförande denna tiden, så lärer man näpligen hos något folkslag finna likare åtbörder och efterdöme, än då man hörer hwad Justinus och andre berätta om de gamla Scyther. Desse brukade ej jorden, hade ej hus eller ständig hemwist, lefde af boskap, och under deras herdalefwerne woro i en ständig flykt i de obebodda ödemarker. Förde sina hustrur och barn med sig ehwart de togo wägen: lefde af mjölk och honung, klädde sig i skinn; wiste ej af lin och ull; ansågo stöld och tjufweri för den aldrastörsta misgerning o.s.w.
§. 7. Om man säger, at den gamla Scythiens gränsor sträckt sig til desse orter, så säger

§. 44 man ej annat, än det, som kan wara roligit. Säger man ock at detta folket, under de upkomna folkens rörelser, gifwit sig undan til desse länder, hwarest de kunde få lefwa i fred, och hwarest de funno kreatur för sig, nämligen Wildrenar, dem de tämt op och giort til sina hemkreatur, äfwen som de hade andra i deras eget land, så säger man ej eller annat, än hwad som kunnat lätteligen hafwa skedt.
Om Samogetherna, Samojedi, warit en Scytisk Nation, och fordomdags bodt omkring de ställen, som Geographi gemenligen sättja dem, så är det ej otroligit, at de warit i slägtskap med same och some, det är Lappar och Finnar, ändock de för de olika öden, man på alla sidor undergått, ei skulle befinnas wara til tungomålet mer enlige, än Göthernas efterkommande uti Italien och Spanien denna tiden med oss. Om man altså wil anställa någon jämförelse emellan språken, så gör det ej fyllest, at mann upräknar en hop termer och ord, som äro olika. Ty sedan de på bägge sidor blifwit både til tungomål och lefnadssätt med andra folkslag inwiklade, får man ei förmoda sig så stor likhet, at man kunde wara säker, sedan man räknat op en hop olika terminos. Det är ock märkeligit, at et folk genom befryndelse med andra, besynnerligen giftermål, mycket lätt kan komma at förbyta sit språk. Hwarpå jag sedt prof i Lapmarken, at pure Swenskar, som fått makar antingen af Lappar eller Finnar, hafwa efter en

§.45 kort tid begynt förgäta sit modersmål, och deras barn hafwa ej förstått et enda Swenskt ord. Hwaraf jag nogsamt fått skönja, huru swårt det är at blott i anledning af et folks tungomål utspana med hwilka Nationer de äro i någon slägtskap eller ej.
§. 8. Deras förnämsta skäl, som wilja bewisa, at Lapparna äro en afföda af de tio Israels slägter, ibland hwilka sal. Herr Archiat. och Medic. Professoren Doct. Ol. Rudbeck fil. warit den förste, torde mäst wara tagne af det Lapska språkets öfwerensstämmande med det Hebreiska (d). Ty, om likheten härutinnan wore ögonskenlig och säker, så skulle man lätt kunna tro, at de äro komne af förenämde slägter, som öfwergåfwo Guds Bud/ giorde sig Kalfwar och lundar; tilbådo himmelens här/ tjente Bal, läto sina söner och döttrar gå genom eld, foro med spådom och truldom (e); samt blefwo altderföre bortförde i det Assyriska fängelset, hwarifrån ingen wet hwart ut de togo wägen: utan twifwel, efter Guds egen hotelse,

§. 46 i et land/ som hwarken de eller deras fäder känt hade/ hwarest de skulle tiena andra gudar/ stockar och stenar: ja, der de intet wist hemman hafwa skulle/ eller deras fot någon hwilo få: då HErren wille gifwa dem et bäfwande hjerta (f) etc.
§. 9. Ehuru denna saken kan på et och annat sätt göras til mycket sannolik, måste man dock bekänna, at ännu några skäl lära fattas, innan man dristar utgifwa henne för säker och oemotsäjelig. Och hwad i synnerhet språken angår, så tyckes det wäl wilja något betyda, at orden befinnas wara hwarandra lika, men gör dock saken ej mer, än probabel; emedan man i många andra språk skulle kunna wisa mycken likhet med hebreiskan, om man med flit och upsåt gåfwe sig at tänka deruppå: och det är des utan bekant, at de lärde långt för detta budit til at jämföra både Americanskan och andra folks tungomål med samma Hebreiska språk, etc. Imedlertid gifwes oss wid desse likheters i akt tagande anledning at wörda Skaparens wishet, som låtit alla tungomål, somliga mer och somliga mindre, komma med det språk öfwerens, som holles för det äldsta, och på hwilket han sin lag och löften behagat för alla människor uptäcka. Och huru wida desse språken qua Grammaticalia komma öfwerens, lärer lätteligen märkas af de utkomna Lapska Grammatiker, jämförde

§. 47 förde med den Hebreiska; i hwilken händelse jag holler före någon likhet (g) kunna i akt tagas, (som emellan andra språk); men ock mycken olikhet (h).
§. 10. Imedlertid är deras flit och möda til berömande, som med desse språkens jämförande arbetat, eller torde ännu arbeta. Jag har förr påmint, at man wid slike tilfällen, i anseende til den förändring alla tungomål äro undergifne, ej bör förmoda sig någon fulkomlig öfwerensstämmelse, hälst emellan tungomål, hwilka både til tiden och orten äro så wida skilde, som wåra nu warande Lappar och de fordna Hebreer. Och, om man kunde af andra omständigheter taga i akt någon likhet eller ofelbar egenskap, som detta folket befunnos

§. 48 hafwa med Israeliterna gemensam och allena, så å twiflar jag ej, at ju en likhet i språket, om den kunde med någon säkerhet skönjas, skulle synas beholla sit rum bland de bästa och tryggaste skälen.
Det är icke utan, at några Historier och Legender, som kringföras af Lapparna, äro til en del icke olika de gamla Rabbiners fabler och berättelser. At den Israelistiska Nationen warit af naturen mycket widskepelig, är en egenskap, som äfwen wil hänga wid desse; äfwenwäl egennyttig, samt högfärdig och föraktare af alla andra Nationer; utom andra finnes böjelser, i hwilka de synas komma med hwarandra i någon jämförelse. Til kropsens gestalt och skapnad, i anseende til des korthet, brunbleka hy och swara hår, samt andra märken torde de ej befinnas wara ifrån hwarandra mycket skiljaktige; äfwen så til klädebonaden efter den beskrifning man har på de gamla Israelisters mantlar, kjortlar, barhet i bringan (i) och sölfwerbälten, som hos Israeliterna ej lära hafwa warit i mindre pris är hos desse (k). At Lapparna äro benägne at insättja gula, blå, röda snören, wippor, klutar och bräm wid fållar och öpningar af deras kläder, ser man dageligen. Och man wet Israeliterna til något dylikt hade af Gudi en säskild befallning (l).

§. 49 §. 11. Manfolken sysla war hos Israeliterna at slakta och laga mat : äfwen så hos Lapparna. Och som de förra twådde ofta sina händer, så göra ock desse. Höftesenan af sina Renar äter ej Lappen, utan spinner deraf trå. När Lappen griper til sin köttgryta, så kan man tämligen när inbilla sig Israelisternas appetit wid sina köttgrytor i Egypten (m).
Då man kommer i Lappens kojor, och ser honom ej allenast bo som Patriarkerna i tjäll, utan ock breda sina kläder på det stället man skal sittja, så bär han sig ej olik åt Israels folk, då de wille betyga någon särdeles tjenstaktighet och ärebewisning (n). Och som Israeliterna genom kyssande betygade hwarandra sin tro och kärlek, altså ock Lapparna. Deras BränCurer, dem jag på sit ställe wil omtala, torde kan ske wara af samma slag, som omtalas i Mosis böcker (o),
§. 12. Så äro ock wissa meningar hos Lapparna ej olike Israeliternas. Til exempel: de wilja ej tro, at han syndar, som dräper en tjuf, då han finnes bryta sig in i ens annars egendom (p). Så wil det ock än i dag hänga wid alla Lappar at holla Lögerdagen helig, och då ej taga sig något arbete för händer. Ty, at flytta sina boningar om Söndagen, deröfwer göra de sig ej samwete; men om Lögerdagen sker

§. 50 det ej, äfwen så at fiska, skjuta, o. s. w. utom stort nödfall, emedan de tro at alt Lögerdags arbete slår tilbaka och har skada med sig. För de stora Helgerna holla de ock dagen förut som en förberedelsedag, hwarwid de taga samma omständigheter i akt, som wid Lögerdagen. Wid Qwinfolkens månadstider äro Lapparna mycket like Israeliterna, emedan en sådan människa hwarken blir liden annorstädes, än wid dörren, ej eller får hafwa sådana kläder på sig, som andra, eller äta med dem, utan anses som en oren person. Det är ock bekant, at detta folket äro ganska mone och angelägne om lifsfrukt : samt at de, som Patriarkerne, måste köpa sig hustrur. Äfwen, at de förbehollit sig en rättighet at efter eget behag gifta bort sina barn; och gifwa sit tjenstefolk kreatur til belöning, lika som Laban gaf Jacob. Så är ock deras sång eller joikande til ljudet och sänkningarna ej olik den, som Rabbinerna än i dag bruka i sina Synagogor; hwarom jag låtit mig försäkra af dem som bägge delar hört, och man jemwäl desutan af Note böcker det samma fått inhämta.
§. 12. At de fordna Finnars och Lappars afgud Jumala warit beprydd med en krona, som war besatt med tolf ädla stenar, bewisar Schefferus (q) af gamla Swenska Historier, hwilket torde wara gjordt til någon åminnelse af de tolf Israels slägter. Och som hos Judafolket war en stor subordination emellan deras förmän äldre och yngre, så äro ock

§. 51 Lapparna mycket bögde at wörda och lyda de äldsta af deras folk för godt holla och anstalta. Deras offer får man, kan ske, ej taga något skäl utaf, emedan snart sagt hela werlden i fordna tider brukade det samma. Besynnerlig är dock blodstrykningen. På sina gudar, altare och stodar komma Lapparna icke gärna med knif, utan de af trä göra de mäst af rötter, förloradt tilhugne med yxa, och de af sten äro mäst så, som naturen lemnat dem (r). At upresa wårdstenar och stodar på sina land, måste hos Israeliterna warit i bruk, efter HERren nödgades med et förbod afholla dem derifrån (s). De löften Lappen gör åt sina gudar, går han ej ifrån, ehwad det skulle kosta (t). At Lappen äter sjelf köttet, och giffwer benen åt sina dugar, är ej olikt Israeliterna, som woro nog benägne at förfalska HErrans offer. At de affällige Israeliter brukade baka kakor för himmelens Drottning (u), derutinnan är Lapparna dem ej olike, som ock wiss tid på årt göra et slags kakor och utsättja åt en, som de kalla Ruotta (w). At lapparnas qwinfolk, hundar och kreatur ej få komma wid de bergsändar, hwarest deras helgedomar äro opstälte, skal på sit

§. 52 ställe omröras (x). At Lapparna fordomdags offrat sina barn lefwande åt en afgud wid Besosing en m il från Kimiträsk, berättar Gabriel Tuderus (*), i hwilket mål de ej äro olike de affalne Israeliter wid deras afgudatjenst åt Molech etc.
§. 14. Om nu Finnar och Lappar warit et folk, så måste de ock bägge wara komne af samma Israels slägter. Någon torde gissa, at Lapparna (Same) hafwa sin härkomst af Simeons slägte, som med sin broder och hela Israels gemensamma slägtinge Levi (lave) skulle blifwa skingrade och förströdde ej allenast i Israel (y), utan ock kring de nordiska fjällen. Men Suomalaiset eller Finnarna af Sebulom, som skulle bo wid hafshamnena och skephamnena (z) både i Israel och wåra hofswikar: och så widare uti de andra slägter sins emellan.
Ehuruwäl man lärer förmodeligen holla större delen af desse skäl och omständigheter för sådana, som wäl kunna göra denna saken något sannolik, men ej öfwertyga, som jag ock ej för annorlunda utgifwer dem; så twiflar jag ej, at ju många flera långt wigtigare, kan ock hända aldeles bindande, torde af andra (a), som

§. 53 härom hafwa bättre tilfälle at öfwerlägga, stå at optäcka: då man med tiden finge blifwa om denna saken aldeles och til fullo försäkrad.
§. 15. Imedlertid, och at komma til det, som något säkrare är, så blir det i alt fall wist, at Lappar och Finnar warit i början et folk, som jag sagt wara af Scheffero bewist, och är förnämligast af bägge språkens öfwerensstämmelse så klart och oemotsäjeligit, at intet mer kan twiflas derpå. Förnämligast som jag ock rönt, at undertiden de Lappar, som warit aldralängst ifrån Finland boende, hafwa i somliga mål haft med Finnarna enligare ordformer, än de som bodt dem närmast, etc.
Den tiden de woro en nation måste de af andra folkslag en lång tid blifwit kallade Finnar, Fennar, eller Fanner, samt i äldre tider antingen Himantopodes (b), eller Pygmæi (c) eller Cyclopæ (d),

§. 54 eller Cynocephali (e), Busier (Busar), eller annorledes (f).
§. 16. Ty, at man af et folks klädebonad, gång och andra omständigheter, besynnerligen i fordna tider, ej allenast gifwit många nationer öknamn, utan ock giort sig sällsamma begrep om deras skapnad, är nogsamt bekant af alla de underliga folkslag fordna Geographi beskrifwit finnas i Africa, Æthiopien, Arcadien, Indien och annorstädes, som efterwerlden fått röna bestå af blotta fabler. Wåra Lappar hafwa ej eller kunnat undgå samma öde, som af berörde namn kan skönjas; och en del äfwen holla före, at de äro desamma, om hwilka den gamle Herodotus skal hafwa berättat, at deras fötter hade en skapnad af Gete=fötter, förmodeligen genom det främmande, som dem i hastighet

§. 55 sedt, falskeligen slutit til fotens skapnad af skons, Och man behöfwer ej gå tilbaka til de gamla tider, emedan jag mins mig sjelf, då jag wistades i de södra Lapmarker, hafwa fått falska begrep om de norra Lappars skapnad, då jag likwäl sedermera wid ditkomsten ej fant någon märkelig skilnad på dem, undantagandes at klädernas form giorde dem ifrån de andra något skiljaktiga. Imedlertid kan jag försäkra, at så underliga och förakteliga tankar andra Nationer haft om Lapparna, så underliga hafwa och desse hyst och hysa ännu om andra tilbaka.
§. 17. Men at Lapparna i sednare tider, sedan de blifwit skilde ifrån Finnarna, antingen alla, eller en stor del af dem, blifwit kallade Skridfinnar/ Skrikfinnar, Scritobini och [skridhiphinoi], af det Swenska ordet skrida eller skrinna, för deras skridskor eller skidor de hade på fötterna, omrörer äfwen Schefferus mångestädes (q), under hwilken tid de woro et fritt folk och hade förmodligen sina egna Konungar in til Konung Magni Ladulås tid, som regerade år 1277. Men huru de då kommo under Sweriges krona, samt sedermera under och utur Birkarlarnas wälde, utförer samma Schefferus widlyftigt (h). Så wäl som tiden då deras grannar begynte kalla dem Lappar (i);

§. 56 hwilket han bewisar wara skedt emellan de årtalen 1077 och 1190 (k).
§. 18. Hwad mera, som kunde talas så wäl om deras ursprung och härkomst, som tilstånd i äldre tider, går jag alt förbi, såsom utom mit upsåt, emedan både Schefferus och andre derom widlöftigare skrifwa, och wil allenast anföra något af deras egna berättelser om fordna händelser; dock ej mer, än hwad jag sjelf hört utaf dem, och som jag märkt med andras

§. 57 berättelser til en del stämma öfwerens och til en del från dem afwika.
Då jag wid min första ankomst til Kaitom i Luleå Lapmark böd til at utröna om de hade några berättelser, dem de fått barn ifrån barn af sina förfäder, så wäl om et som annat, gåfwo sig somlige at förtälja hwad de hört af de gamla, om werldenes skapelse, och begärte så utaf mig weta, om det wore sant. De sade, at när Gud skapade werlden, lade han råd med Perkel, eller den Onda, huru alt skulle tilställas. Gud wille at alla trän skulle bestå af märg, alla sjöar af mjölk, och at på alla gräs, blomster och örter skulle wäxa bär. Men den Onde lade sig deremot, hwarmed det ock förblef. Jag sporde dem, huru det kom til at icke Guds utan den Ondas wilja fick framgång? de sade sig ej weta; men trodde den Onda war orsaken, hwarföre icke alt blef så godt, som Gud wille hafwat.
§. 19. Under det jag tilsport dem, om de wiste, huru deras fäder kommo at bo uti detta landet: samt om något folk der bodt, innan de kommo dit? hafwa de swarat sig ej weta det förra, men höllo dock före, at så wäl der, som på andra ställen, hade bodt folk förr än Gud stjelpte om werlden. Jag frågade huru dermed tilgick? De sade, det har fordomdags warit en tid, då Gud (Jubmel) hwälfde om jorden, så at watnet ur träsken, och älfwerne steg op på landet och fördränkte alla människor, undantagande

§. 58 twänne Syskon, en gosse och flicka. Desse tog Gud under armen på et högt berg, som kallades Passe-Ware. Hwilka, sedan faran war förbi, och Gud hade släpt dem ifrån sig, skildes från hwarandra, och gingo på hwar sin wäg, i mening at söka, om ej funnos mer folk i werlden, än de. Sedan de således wandrat tre års tid omkring, kommo de åter tilsamman och kände warandra igen. Fördenskul skildes de åter, och gingo tre andra år förbi, innan de möttes, och kände hwarandra igen. Men då de tredje gången möttes efter andra tre år, kunde ej mer igen känna hwarandra. Derföre gåfwo de sig at följas åt, samt aflade barn tilsamman, af hwilka sedermera alla människor, som nu lefwa i werlden, hafwa kommit. Flera omständigheter wiste de ej at berätta. Men detta sade de sig för sanning hafwa hört förtäljas af gammalt folk.
§. 20. På tilfrågan, om de wiste ifrån hwad ort deras förfäder kommit, och huru wida de woro med annat folk förbundne, har jag fått til swar, det de gamle wetat säja, at Lappar och Swenskar warit i början et folk, och deras stamfäder woro kötslige Syskon, som hade haft samma fader och moder. Men det hände sig at då et häftigt stormwäder opwäxte, blef den ena förskräkt, och sökte at förgöma sig under et bräde. Af hans efterkommande blefwo Swenskar, och Gud lät detta brädet förwandlas til et hus. Men den andra, som war frimodigare

§. 59 och ej wille söka någon undanflykt, blef stamfar för Lappar, hwilka än idag hafwa sit tilhold så godt, som under bar himmel.
§. 21. Men angående några deras manliga bedrifter i sednare tider, weta de almänt i samma Kaitom-Lapmark at omständeligen berätta om et fältslag, som deras förfäder skola wågat emot Ryssen (Karjel), undantagandes det de ej äri i stånd at nämna tiden och huru länge det är sedan det skedde. Saken skal hafwa hängt så ihop, at et Ryskt partie begifwit sig på den norra sidan opföre til Lapmarken; och wid det de angrepo Lapparna oförwarandes fingo de i pengar och Renar et ansenligt byte: gåfwo sig fördenskull tid efter annan at ströfwa omkring alla Lapwägar de träffade, betjenande sig wintertiden mäst af skidben. Man har wist mig somligstädes jordkulor, dem man sommartiden gjort i mening at fördölja sig. Och, emedan de befarade en allmän undergång, hafwa de i denna Lapmark mangrant sammangaddat sig, och tagit en gammal man af sit folk til hufwud. Den samma har på det sättet anfört dem, at då de kommo dit de förmodade fienden skulle komma, betjente han sig af et krigspuss, i det han på et högt berg lät opföra en ansenlig hop timmerstockar. Derpå lät han wäl trampa ned snön utföre hela berget, samt bära watn derpå, at det blef islupit op til öfwersta kullan. Sedan lät han uti isen hugga trappsteg opföre, samt göra wägar från alla sidor och kanter dit åt,

§. 60 på det fienden skulle hitta igen deras läger. Som ock gick efter önskan; ty, då Ryssarana kommo, hade denne stält op sit manskap öfwerst på bergsklinten, som syntes til en tämmelig wäg på alla sidor. Men när fienden, som wågade stiga op til dem, kom på halfwa berget, släpte desse på en gång åstad sina timmerstockar, hwilka förkrossade mästa delen, få undantagne, dem de sedan med hands kraft nedergiorde. men twänne släpte de med lifwet, den ena med en arm, och den andra med en fot. Desse fingo lof at resa hem, och berätta sit folk, hwad ändalykt deras manskap hade fått. Antalet på de slagne hafwa de ej annan räkning uppå, än de berätta, at man tog de eldstål man fant hos dem och trädde på strängen af sina träbogar, hwarmed halftredje sträng opfyltes. Men emedan hwar hwar stäng på desse bogar inneholler gemenligen til längden en god famn, måste det hafwa warit en ansenlig hop. De hafwa wist mig en djup dal på et wist ställe opföre berget, genom hwilken de fört op watnet; äfwen så wissa ställen wid bergsfoten på norra sidan, hwarest är bättre gräswäxt än eljest, föregifwande, at de slagnas blod giort detta stället fruktbärande. Samma berg kalla de än i dag, efter Ryska anförarens namn, Käppoware. Det ligger wid pass 4 mil norr om Gelliware. Det enda på den kanten, på hwilket jag sedt snö och is ligga qwar in i Julii månad.
§.22. Detta tyckes wäl för wissa omständigheter

§. 61 wara swårt at tro. Men emedan de så allmänt tala derom, samt äro enhällige i sina berättelser, och Ryssarna äfwen i förra kriget med Swerige woro tämligen långt opföre på den kanten, torde det wäl i äldre tider kunnat ske, at et fiendtligit partie gifwit sig til at hälsa på et folk, som war säkert och kunde bespisa en armee med kött, ost, mjölk och andra matsaker, hälst förr än et större antal af Swenskt folk begynt sättja sig på desse orter ned. Och, ändock man skulle twifla, om en sådan frimodighet kunde finnas hos Lappen, som gemenligen blir hollen före at wara af en mycket rädd och klenmodig natur af dem, som ej lärdt känna honom rätt; så wil jag dock ej råda någon at hälsa på honom, i mening at angripa hans hjord och egendom, emedan jag tror honom om, han lärer i den händelsen til det yttersta bjuda til at förswara sig och sitt. At desse Lule=Lappar äfwen fordomdags hollit med Ryssarna en drabning på en holma i Lule=älf, är ock et gammalt tal (l). I sista kriget med Ryssland woro åtskillige Lappar, som wiste mig til 30 och 40 pilar med hwassa järn i ändan, jemte klubbor, dem de ärnade bruka, i fall någon fiende skulle komma til dem, o. s. w.”

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s