Samerna är inte landets första inbyggare
Historieprofessor Nils Henrik Sjöborg menade att samerna bott länge i norra Sverige. Dock är hans mening att Samerna var inte det första folket som kom till Sverige. Sjöborg uttalar om samerna ”hafva äfven länge vistats i vår Nord, dock är ganska osäkert, om de varit Landets första inbyggare”.
Samerna har bara bebott en mindre del av Sverige och Norge
Nils Henrik Sjöborg menade vidare att samerna bara bebott en mindre del av Sverige och Norge. Detta framgår av hans uttalande ”jag finner det alldeles otroligt, att de någonsin befolkat eller innehaft Sverige och Norrige till någon betydande del”.
Samerna har försökt kolonisera Svealand, Götaland och Småland
Historieprofessor Sjöborg hade uppfattningen att samerna försökt befolka södra Sverige utan att lyckas. Sjöberg säger ”De hafva både i äldre och sednare tider gjordt försök att nedsätta kolonier i Svea och måhända äfven i Göta Riken. Om Finveden fått namn af dem, (och ej af någon Höfding, som hetat Finn, hvilket kan vara äfven så, och kanske mera troligt), så har försöket i Småland ej haft framgång, eller åtminstone blott en kårt tid haft bestånd. Längre åt norr har det något bättre lyckats”.
Detta står i kontrast till att Sjöborg samtidigt menat att samerna bara befolkat en mindre del av Sverige?
Samerna kommer från norra Asien
Nils Henrik Sjöborg ansåg att samernas ursprung var norra Asien, d.v.s. Sibirien. Sjöborg skriver ”De tyckas ifrån Asiens Nordliga delar inkommit genom Finland till desse länder, där de bebott de kallaste och mäst Nordliga Landskap.”
Professor Sjöborg presenterar inget faktamaterial eller referenser för sina påståenden. I stället bygger hans påståenden på egna antaganden, vilket framgår av ord såsom ”ganska osäkert”, ”jag finner”, ”de tyckas” etc.
Samer och Finländare är ett folk
Nils Henrik Sjöborg ansåg att samer och finländare skulle räknas som ett folk. Han skriver ”Finnar, till hvilka man äfven kan räkna Skridfinnar eller Lappar”. Åtminstone verkar det som om Sjöborg menat att samerna ursprungligen varit ett folk. Han uttrycker inte detta helt klart. Men, i andra sammanhang gör han åtskillnad mellan det samiska folket och det finska folket eller som han uttrycker det ”egentliga finnar”.
Samerna trängdes undan av Finländare och Götar
Sjöborg uttalar ”Finnarne utträngde sina slägtingar Lapperne, och Göterne bekrigade och fördrefvo dem båda.”
Historieprofessor med nedvärderande syn på samerna
Under denna tid på 1800-talet förändras synen på samerna. Detta reflekteras i Sjöborgs historiska beskrivning av det samiska folket som primitiva vildar.
Vem var historieprofessor Nils Henrik Sjöborg?
Nils Henrik Sjöborg föddes den 6:e februari 1767 i Högestads kyrkby, Ystads kommun, i Skåne. Han växte upp i en kyrklig familj där fadern var prost. Han skulle tillbringa större delen av sitt liv i Skåne och vid Lunds universitet. Först vid sin ålders höst flyttade han till Stockholm eftersom han fick en nytt tjänsteuppdrag och ny titel. I Stockholm blev han verksam till sin död den 1:a juli 1838.
Från student till professor vis samma universitet
Vid 16 års ålder blev Sjöborg blev student vid universitetet i Lund 1783 och tog filosofie magisterexamen 1787. År 1790 utnämndes Sjöborg till docent i historia och 1796 adjunkt i historia. År 1799 utnämndes han till professor i historia vid Lunds universitet.
Sveriges längsta tjänstledighet med full lön?
Den 3:e april år 1816 blev Sjöborg tjänstledighet på livstids från sin professorstjänst. Det var ingen vanlig tjänstledighet. Det var en tjänstledighet med professorslön på fritid.
Nils Henrik Sjöborg förordnades år 1816 av regeringen till ”Inspektör över rikets alla antikviteter”, samt flyttade till Stockholm. Titeln ”Inspektör över rikets alla antikviteter” var en föregångare till tjänsten ”Antikvitetsintendent” som inrättades år 1860. Tjänsten ”Antikvitetsintendent” upphörde dock redan 10 år senare år 1870 då tjänsteansvaret övertogs av ” Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien”.
Lunds universitets historiska museum
Nils Henrik Sjöborg tog initiativet och grundade Lunds universitets historiska museum. Den första samlingen till museet skänktes av honom själv.
1828 års Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående forntida minnesmärkens fredande och bewarande
Sverige har en 351 årig tradition att värna om fornlämningar, byggnadsminnen och kulturföremål med hjälp av olika lagar och förordningar. Den första fornminneslagen tillkom redan år 1666 ”Placat och påbudh om gamble monumenter och antiquiteter” och som beskrivs i ett tidigare blogginlägg. 1666 års fornminneslag kom att ersättas av nya lagstiftningar år 1828, 1867, 1942, 1960 och senast 1988.
Någon kanske undrar varför det tillkommer nya fornminneslagar med jämna mellanrum? Skulle det inte räcka med en från början? Anledningen till varför det med jämna mellanrum tillkommer nya lagar är att samhällets uppfattning om kulturarvet förändras över tid. Nya lagar och förordningar speglar ändrade uppfattningar om hur och vad som är viktigt att bevara i vårt kulturarv för kommande generationer. De olika fornminneslagarna blir således till tidsdokument och vittnesmål om den tid de representerar, såsom skiftande politiska, ideologiska, sociala, ekonomiska och särskilt rättshistoriska förhållanden. Varje fornminneslag ger således en inblick i den tidens kulturpolitiska ideal.
För tillkomsten av ”1828 års Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående forntida minnesmärkens fredande och bewarande” var historieprofessor Nils Henrik Sjöborg mycket aktiv och initiativtagande till tillsammans med fornforskarna Jacob Adlerbeth och Leonard Fredrik Rääf. Jag skriver fornforskare därför att det var den tidens beteckning på arkeologer. Arkeologi, som vi känner den i dag, fanns inte som egen vetenskaplig disciplin på den tiden.
Förordningen tillkom efter ett omfattande förarbete av Jacob Adlerbeth, Leonard Fredrik Rääf och Nils Henrik Sjöborg.
1828 års fornminneslag tillkom därför som det står i lagen ”rörande wården och bewarandet af forntidens Minnesmärken, kommit i glömska och förgätenhet”. Den nationalromantiska vågen hade nått Sverige vid denna tidsperiod och intresset för svenska fornminnen ökade kraftigt. Tillkomsten av en ny fornminneslag låg således i tidens anda.
Nu ska det nämnas att 1828 års fornminneslag innehöll ett stort antal begränsningar som att lagen bara skyddade lämningar från forntiden och fram till och medeltiden. Skyddet för fornlämningar på privat mark var tämligen begränsad. En markägare kunde få tillstånd att ta bort en fornlämning om det behövdes för jordbruks- eller byggnationsarbete. Enbart om fornlämningen var av ”synnerlig historisk märkvärdighet” kunde borttagande av fornlämning nekas. Där emot infördes ett generellt skydd för landets alla fornlämningar oavsett var i landet de befann sig. Nu ska man komma ihåg att samiska fornlämningar som exempelvis seitar inte betraktades som fornlämning.
Samisk fornminneslag
Själv efterlyser jag en samisk fornminneslag. Den lag som är skriven nu, liksom tidigare fornminneslagstiftning, är skriven för en svensk kulturvård med svenska värderingar på kulturminnen.
I den nuvarande fornminneslagen finns således inte utrymme för samiska värderingar på kulturminnen och heliga platser. Ett bra exempel är samisk och andra urfolks eftersträvan av återbegravning av mänskliga kvarlevor. Den västerländska och samiska synen på respekten för tidigare generationer och släktled skiljer sig åt. Något som kanske efterspeglas i hur människor möts? När två engelsmän möts diskuteras ofta väder och husdjur. När två svenskar möts försöker man ofta utreda vad den andre jobbar med. När två okända samer möts är den typiska diskussionen hur och om man är släkt med varandra.
I den nuvarande fornminneslagen finns inte heller utrymme för samisk religiösa värderingar. Samisk Schamanism är inte en levande religion i dag. Dock betraktas heliga platser fortfarande med stor respekt bland samer. I fornminneslagen finns inte denna nedtecknad i olika förbud för att upprätthålla samiska traditioner.
För tillvaratagande av samisk kulturminnesvård i Sverige finns inte heller någon samisk myndighet för detta. Förhoppningsvis tillkommer en sådan myndighet i framtiden som kan efterleva och följa upp samisk kulturminnesvård med den beslutsrätt som fodras för en sådan myndighet. Nuvarande myndigheten Sametinget har i huvudsak rådgivande funktioner utan beslutanderätt vilket visar på den förmyndarroll som staten intagit gentemot samerna.
Lars-Nila Lasko
Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko
Samisk Historieblogg av Lars-Nila Lasko
Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko
Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan
Lars-Nila Laskos historieblogg 