Cornelius Tacitus text år 98 om samerna på latin med översättningar

Tacitus-text

De äldsta uppgifterna om samerna, enligt ett stort antal författare, är skrivna av den romerske historikern Cornelius Tacitus, år 98, i sin bok om germanerna. I boken ”Germania”, kapitel 46, beskriver Cornelius Tacitus ett folk bortom de germanska stammarna som han kallar ”Fenno”. Det råder i forskningsvärlden och bland historiker en övervägande övertygelse att Cornelius Tacitus avser samerna och det samiska folket. Men, helt säkra kan vi inte vara. Anledningen till att vi inte kan vara helt säkra är att Tacitus bara beskriver samerna med några få ord och var de befinner sig.

 

Men, mycket tyder på att Cornelius Tacitus med ”Fenno” beskriver samerna. Det som tyder att Cornelius Tacitus med ”Fenno” beskriver samerna har att göra med det fornnordiska ordet ”Fenno” där vi vet betydelsen av ordet, Den sannolika forngermanska betydelsen av ”Fenno”, Cornelius Tacitus beskrivning av folkgruppen ”Fenno”, Samernas sannolika utbredningsområde för tiden vid Cornelius Tacitus beskrivning av ”Fenno”, Skillnaden mellan samerna och andra finsk-ugriska folkslag, DNA-forskning som visar samernas folkvandringsvägar och Beskrivningar av ”Fenno” av senare antika historiker, samt Beskrivningar av ”Fenno” i äldre nordiska källor.

Det är således mycket som talar för att Tacitus avser samerna i sin beskrivning av ”Fenno”.

Men, vad skriver Cornelius Tacitus om samerna år 98?

Vi har Tacitus originaltext. Åtminstone är vi ganska säkra på att det är originaltexten som återges. Men, redan originaltexten öppnar för många olika tolkningar och därmed olika översättningar. Så, vad skriver Cornelius Tacitus om ”Fenno” och hur har hans beskrivning tolkats och översatts?

tacitus

Här följer Cornelius Tacitus text i original med översättningar till engelska och svenska:

 

Germania – Orginaltext latin

“Peucinorum Vene dorumque et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis ascribam, dubito: quanquam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede ac domiciliis, ut Germani, agunt. Sordes omnium ac torpor procerum: connubiis mixtis, nonnihil in Sarmatarum habitum foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt. Nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant. Hi tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt et scuta gestant et pedum usu ac pernicitate gaudent; quae omnia diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates: victui herba, vestitui pelles, cubile humus: sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque praedae petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur: huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne vote quidem opus esset.”

Germania – Engelska

“As to the tribes of the Peucini, Veneti, and Fenni, I am in doubt whether I should class them with the Germans or the Sarmatæ, although indeed the Peucini called by some Bastarnæ, are like Germans in their language, mode of life, and in the permanence of their settlements. They all live in filth and sloth, and by the intermarriages of the chiefs they are becoming in some degree debased into a resemblance to the Sarmatæ. The Veneti have borrowed largely from the Sarmatian character; in their plundering expeditions they roam over the whole extent of forest and mountain between the Peucini and Fenni. They are however to be rather referred to the German race, for they have fixed habitations, carry shields, and delight in strength and fleetness of foot, thus presenting a complete contrast to the Sarmatæ, who live in waggons and on horseback. The Fenni are strangely beastlike and squalidly poor; neither arms nor homes have they; their food is herbs, their clothing skins, their bed the earth. They trust wholly to their arrows, which, for want of iron, are pointed with bone. The men and the women are alike supplied by the chase; for the latter are always present, and demand a share of the prey. The little children have no shelter from wild beasts and storms but a covering of interlaced boughs. Such are the homes of the young, such the resting place of the old. Yet they count this greater happiness than groaning over field-labour, toiling at building, and poising the fortunes of themselves and others between hope and fear. Heedless of men, heedless of gods, they have attained that hardest of results, the not needing so much as a wish. All else is fabulous, as that the Hellusii and Oxiones have the faces and expressions of men, with the bodies and limbs of wild beasts. All this is unauthenticated, and I shall leave it open.”

 

Germania – Översättning av N. E. Hammarstedt

”Huruvida jag skall räkna pevcinernas och venedernas samt fennernas  folk till germanerna eller till sarmaterna, vet jag icke säkert.  Pevcinerna, vilka av några benämnas bastarner, likna emellertid i språk, skick, bosättning och byggnadssätt germanerna. Osnygghet är dock ett fel hos dem alla, och även lekamligen urarta genom blandade äktenskap deras resliga gestalter i ej obetydlig grad till det yttre, som utmärker sarmaterna.

Även venederna hava tillägnat sig mycket av dessas levnadsvanor. Ty hela det skogs- och bergsområde, som höjer sig mellan pevcinerna och fennerna, genomströva de som rövare. Dock räknas dessa hellre till germanerna, emedan de både uppföra fasta bostäder  och bära sköldar och sätta värde på att kunna raskt använda sina ben. Allt detta har nämligen sin motsats hos sarmaterna, vilka tillbringa hela sitt liv på vagn och till häst.

Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jagtsätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända ock de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov.

Om det som ligger längre bort finnes endast sagor, såsom att hellusier och etioner  hava ansikten och uppsyn såsom människor men kroppar och lemmar som vilda djur, vilket jag såsom outrönt för min del vill lämna därhän.”

 

Germania – Översättning av Per Larsson

”Här är slutet på Svebien. Om jag skall räkna peucinernas, veneternas och finnarnas folk till germanerna eller sarmaterna, är jag tveksam om. Visserligen leva peucinerna, som somliga kalla bastarner, i avseende på språk och seder, boplatser och hus som germaner. Orenlighet är kännetecknande för alla, och de förnäma leva i slö overksamhet; genom blandade äktenskap vanställas de något, så att de få utseende av sarmater.3 Veneterna ha även upptagit mycket av deras (sarmaternas) seder; ty alla skogar och berg, som resa sig mellan peucinerna och finnarna, genomströva de under idkande av röveri.  Dessa äro dock snarare att räkna till germanerna, emedan de både hava fasta bostäder och bära sköldar och glädja sig åt att bruka sina fötter och åt deras snabbhet. Allt detta är olika hos sarmaterna, som leva på vagnar och hästar. Finnarna äro ovanligt råa, vederstyggligt fattiga: de hava inga vapen, inga hästar, inga hem; till föda tjäna dem (vilda) örter, till kläder hudar, som läger marken. Deras enda hopp står till deras pilar, som de av brist på järn förse med spetsar av ben.  Och samma jakt underhåller i lika mån män och kvinnor, ty kvinnorna ledsaga männen överallt och fordra sin andel av bytet. Och för de späda barnen finnes ingen annan tillflykt mot vilda djur och regn än att läggas i något slags flätning av grenar. Hit återvända de unga männen, detta är de gamles tillhåll. Men de anse detta levnadssätt lyckligare än att gå och sucka på åkern, anstränga sig med att bygga hus och under hopp och fruktan omsätta sin och andras förmögenhet. Trygga gentemot människor, trygga gentemot gudar hava de uppnått det svåraste, att icke ens behöva önska sig något. Det övriga faller redan inom fabelns område, att hellusier och etioner (oxioner) bära människors ansikten och uppsyn men djurs kroppar och lemmar. Detta skall jag såsom varande obestyrkt lämna oavgjort.”

 

Germania – Översättning av Alfred Johannes kyrka och William Jackson Brodribb

Här avsluta territorier Suevians. Vare sig bland sarmaterna eller tyskarna jag borde hänsyn till de peucinerna , de Veneterna , och Fennians, är vad jag inte kan avgöra; även om Peucinians, som vissa kallar Basstarnians, talar samma språk med tyskarna, använda samma klädsel, bygga ut dem, och leva som dem, att smuts och lättja så vanligt för alla. Något de skadade i stil med sarmaterna av intermarriages av huvud sort med denna nation: varifrån de Venedians har härletts väldigt många av deras seder och en stor likhet. För de ständigt gå igenom och angriper med rån alla skogar och berg som ligger mellan Peucinians och Fennians. Men de är ganska räknas bland tyskarna, för att de har fasta hus, och bära sköldar, och föredrar att resa på fot, och utmärka sig i snabbhet. Sedvänjor dessa, allt vitt skilda från de sarmaterna, som lever på hästryggen och bor i vagnar. I underbara vildhet bor nationen av Fennians, och otrevlig fattigdom, utblottade av vapen, av hästar och av bostäder; derasmat, de gemensamma örter; deras kläder, skinn; deras säng, den jorden; deras enda hopp i sina pilar, som i brist på järn de pekar med ben. Deras gemensamma stöd de har från jakten, kvinnor såväl som män; för med dessa fd vandra upp och ner, och ber en del av bytet. Inte heller andra skydd har de även för sinababes, mot våld stormar och glupande djur, än att täcka dem med de grenar av träden  sammantvinnade; detta en mottagning för de gamla män, och hit gripa de unga. Ett sådant villkor som de bedömer mer nöjda än den smärtsamma ockupationen av odla marken än arbete av uppfödnings hus, än agitationer av hopp och rädsla att delta i försvaret av sin egen egendom eller beslag andras. Säkra mot utformningen av män, säker mot ondska av gudarna, har de åstadkommit något av oändlig svårigheter; det till dem ingenting kvarstår även att önska. Vilka ytterligare konton vi har är fantastiska: som att Hellusians  och Oxiones  har ansikten och aspekt av män, med de organ och lemmarav vilda djur. Detta som en sak som jag inte har någon viss information, ska jag lämna orörd.

Ovan utgör några exempel på översättningar av Tacitus texter. Ett betydligt fler antal översättningar finns.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.