Var jägarfolket ”Fenno” i Cornelius Tacitus Germania samer?

Pilbåge

Cornelius Tacitus skriver i sin historieberättning över de nordliga folkslagen år 98 om ”Fennorum”, ”Fennosque” och ”Fennis” i olika latinska böjningsformer, dvs om folksaget ”Fenno”. Cornelius Tacitus är den förste författare i världshistorien, som nämner folkslaget ”Fenno”. Detta gör det naturligtvis inte lätt att förklara eller tolka vad ordet Fenn0 egentligen kommer ifrån och vad det betyder.

Men, vilket folkslag i nord syftar Cornelius Tacitus på?

Huvudteorierna är, enligt de flesta historiker och forskare, att Cornelius Tacitus syftar på ”Samer” eller ”Finländare”.

I ett tidigare blogginlägg har genomgåtts för och emot teorin att Cornelius Tacitus åsyftar finländare och konstaterat att det är högst osannolikt.

Den andra teorin bland historieforskare och den mest vedertagna är att Cornelius Tacitus med Fenno åsyftade samer och det samiska folket.

Ordet ”Fenno” eller finnar är det gamla germanska eller fornnordiska ordet för samer. I Norge heter det fortfarande ”Finnmark” (Nordligaste länet i Norge), Finnebiff (Renskav), Finne för same etc. (Finnarna själva har som bekant ett annat namn på sig själva, suomalaiset. I äldre skrifter hittar man också beteckningen suomer för den finsktalande folkgruppen. Begreppet Finne och Finländare är av ett relativt sent datum och hade en mycket snävare innebörd än i dag. Namnet Finland är så tidigt som under vikingatiden liktydigt med Egentliga Finland. I litteraturen uppträder det först på 1000-talet, i en uppländsk runinskrift. Därnäst finna vi det i islänningen Snorre Sturlassons berömda sagobok Heimskringla. Här omtalas bl.a. ett härnadståg till Finland av sveakonungen Agne. På 1100-talet användes skriftligt benämningen ”finnar” för första gången om finska invånare i Finland, i påvebullan Gravis admodum– Se tidigare blogginlägg).

Finnar, som folkgrupp, kallas i äldre nordisk text kallas för Kväner. I norskan används fortfarande ordet kvän för finsktalande befolkning i Norge.

Det kan således vara att ”Fenno” i Cornelius Tacitus berättelse är den gamla germanska benämningen på jägarfolket ”Samerna”.

Det som ytterligare stöder teorin att Cornelius Tacitus med Fenno menar samer är att senare historiker från antiken uppenbarligen med Fenno och Skridtfenno åsyftar samer. Senare benämningar av Fenno i historien är således klarlagda att innebära samer.

Av Cornelius Tacitus  berättelse kan tolkas att han beskriver samernas boningar som kåtor ”Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända ock de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll.” Även översättaren Hammarstedt tolkar detta som kåtor även om han har benämningen ”Riskåtor”. Något som ytterligare stärker att Cornelius Tacitus talar om samerna.

Cornelius Tacitus  skriver ”Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar”. (”Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates: victui herba, vestitui pelles, cubile humus: sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant.”) Det är tydligt att Cornelius Tacitus  beskriver ”fenno” som ett nomadfolk  och inte ett jordbrukande folk som slaver eller germaner med hus och hästar. Med vildhet och en ohygglig torftighet tycks vidare styrka att samerna inte var bofasta och som jordbrukare i ägo av ett stort antal föremål. Till skillnad från andra (inte alla) finsk-ugriska folk var samerna inte jordbrukare. Det stärker ytterligare att Cornelius Tacitus talar om samerna.

Det som talar emot att Cornelius Tacitus inte menar att samer är, enligt några författare, att han talar om Fenno på kontinenten, dvs fastlandet och inte i Skandinavien.

Samernas nuvarande utbredningsområde är norra Skandinavien, norra Finland och nordvästra Ryssland. Men, hur såg samernas utbredningsområde ut år 98? Det är ingen som vet.

Dock har Finnish State Comission redan åren1949-1951 konstaterat att det sannolika samiska utbredningsomdet, vid kristi födelse, dvs år 0,  sträckte sig över norra Norge, Norra Sverige, hela nordvästra Ryssland till Archangelsk i öster och in en bit i nuvarande Estland i söder, (Fennia 76:3, Helsingfors).

Teorin att samerna alltid har befunnit sig i norra Finland och norra Skandinavien har således inget fullt stöd. Tvärtom, så låter det osannolikt att samer alltid bebott nordligaste Fenno-Skandinavien och nordvästra Ryssland, även om det är deras nvarande utbredningsområde.

Samernas utbredningsområde sträcker sig till Atlanterkusten i väster.

Mot öster har många spår av samerna hittats i Arkhangelsk Oblast, dvs Arkhangelsk län, i nordvästra Ryssland. Flera platser längst floden Dvina har uråldriga namn som, enligt ryska forskare som Davidov, måste ha ett samiskt ursprung. I museet på ön Solovetsky, (ryska: Солове́цкие острова́), (Gulag), i Vita havet finns samiska föremål. I tillägg finns en minnestavla på ön som restes på 1400-talet av rysk-ortodoxa munkar där det står att när vi (munkarna) anlände till ön Solovetsky fanns bara fiskande samer (Sjösamer – Havssamer) här.

Gulag

Hur långt söderut samernas utbredningsområde varit vet vi inte. Som ovan nämnt så konstaterade Finnish State Comission redan åren1949-1951 att det sannolika samiska utbredningsområdet, vid Kristi födelse, sträckte sig i söder en bit i nuvarande Estland på kontinenten. I Skandinavien har flera källor konstaterat att samernas utbredningsområde söderut nådde ner till Vänern och Uppsala så sent som 1700-talet. Enligt en kunglig förordning år 1720 stadgades att dessa samer skulle tvångsförvisas norrut med eskort. Förordningen tillkom efter flera misslyckade försök att förpassa samerna norrut under 1600- och 1700-talen. Deras hem var nämligen Mellansverige där de ville stanna kvar och statsmakten såg ingen annan utväg än att fördriva samerna med tvång. För närvarande pågår i Samiska Rättsförbundets regi ett projekt som kartlägger samernas utbredning i Mellansverige från Västerås och norrut.

Det skall vidare omnämnas att utifrån DNA-forskningen har samernas möjliga invandringsvägar till nordvästra Europa kartlagts och som passar in med Cornelius Tacitus beskrivning av ”fenno” som samerna.

Stöd kan även finnas i språkforskning om samiskan med forntyska och baltiska låneord.

Cornelius Tacitus är den förste författare i världshistorien, som nämner folkslaget ”Fenno”. Detta gör det naturligtvis inte lätt att förklara eller tolka vad ordet ”Fenn0” egentligen kommer ifrån och vad det betyder. Det är sannolikt Cornelius Tacitus med ”Fenno” menar samer. Men, helt säker kan ingen vara!

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Spara

Var jägarfolket ”Fenno” i Cornelius Tacitus Germania finländare?

Pilbåge

Cornelius Tacitus skriver i sin historieberättning över de nordliga folkslagen år 98 om ”Fennorum”, ”Fennosque” och ”Fennis” i olika latinska böjningsformer, dvs om folksaget ”Fenno”

Men, vilket folkslag i nord syftar Cornelius Tacitus på?

Huvudteorierna är, enligt de flesta historiker och forskare, att Cornelius Tacitus syftar på ”Samer” eller ”Finländare”.

Nu skall det dock nämnas att några forskare har i litteraturen försökt anknyta ”Fenno” i Cornelius Tacitus Germanica med de tyska orterna Finniland och berget Finne utanför nuvarande Leipzig, Tyskland. Detta är, enligt min mening, alltför långsökt förklaring utan ha ytterligare belägg än ortsnamn. Till detta kommer att de tyska orterna Finniland och berget Finne utanför nuvarande Leipzig ligger relativt långt från det område som Cornelius Tacitus utpekar som jägarfolket Fennos utbredningsområde. Det är dock troligt att ordet ”Fenno” i forngermanskan kan ha haft betydelse för namngivningen av de tyska orterna Finniland och berget Finne.

Så, vilket folkslag i nord syftar Cornelius Tacitus på?

Vi börjar med att analysera teorin om att Cornelius Tacitus avser med ”Fenno” finländare och det finländska folket.

Redan begreppen ”finländare” och det ”finländska folket” vållar stora problem om Cornelius Tacitus menar dessa. Problemen är nästan alltför många.

Den första anledningen är att orden ”finländare” och det ”finländska folket” är begrepp som tillkommit relativt sent i historien och åsyftar egentligen de folkslag som bor i landområdet ”Finland”. I svenskan användes tidigare ordet ”finnar” för de som bodde i nuvarande Finland oberoende av etnicitet. Exempelvis bestod halva Gustav Wasas kansli av finnar. Det innebär inte att alla från Finland talade finska på Gustav Wasas kansli. I stället var det förmodligen huvudsakligen fråga om svensktalade finnar, dvs finlandssvenskar eller svenskar från Finland.

I litteraturen uppträder begreppen ”Finnar”, ”Finländare” och ”Finland” först 1000 år efter Cornelius Tacitus historieberättning om ”Fenno” i Germanica. Namnet Finland är ännu under vikingatiden liktydigt med Egentliga Finland. Ordet ”Finland” nämns första gången på 1000-talet i en uppländsk runinskrift. Därnäst finna vi ordet Finland i islänningen Snorre Sturlassons berömda sagobok Heimskringla. Här omtalas bl.a. ett härnadståg till Finland av sveakonungen Agne. På 1100-talet användes för första gången den skriftliga benämningen ”finnar” om finska invånare i Finland, i påvebullan Gravis admodum.

Begreppen ”finländare” och det ”finländska folket” hade tidigare en således ytterligare snävare betydelse än i dag. I äldre svenskan åsyftades med finnar de som bodde i egentliga Finland. Med egentliga Finland åsyftades på den tiden det svensktalande området eller landskapet i Finland. Landskapet i forna Åbo och Björneborgs län i Finland är det område som betecknas för egentliga Finland, (på finska: Varsinais-Suomi). Egentliga Finland består av den sydvästra delen av Finlands fastland och skärgården utanför, Skärgårdshavet, fram till Åland. Landskapets huvudort är den största staden Åbo, som under den svenska tiden var den östra rikshalvans viktigaste stad.

90px-Varsinais-Suomen.vaakuna.svg

Egentliga Finlands landskapsvapen

Men begreppen ”finländare” och det ”finländska folket” har vållat problem för finländarna själva. I början på 1910-talet uppstod i Finland behov av att, på ett bättre och exaktare sätt, beteckna de olika språkgrupperna i landet. Begrepp som finne (finskt)finländare (finländskt)och finlandssvensk (finlandssvenskt) myntades, i deras nya betydelse, under denna tidsperiod. Dessförinnan hade termen finne använts om alla invånare i Finland, (Se Olof Mustelin. Finlandssvensk – kring ett begrepps historia, Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet, vol. 511, 1983).

Med finska folket, och numera finska medborgare, menas således alla de etniciteter som bor i Finland.

Om Cornelius Tacitus syftar begreppen ”finländare” och det ”finländska folket” med ordet ”Fenno” vållar detta ytterligare stora problem. Frågan är dessutom om man kan tala om det ”finländare” och det ”finländska folket” år 98 när Cornelius Tacitus publicerade sitt verk? ”Finländare” och det ”finländska folket” bebodde inte ens i Finland år 98 , samt finskan och estniskan var samma språk vid denna tid. Till detta kommer att vi inte ens vet finsktalande/estnisktalande folks utbredningsområde år 98 annat än att de sannolikt var långt mer österut i enligt de senaste teorierna?

Finnarna själva har som bekant ett annat namn på sig själva, suomalaiset. I äldre skrifter hittar man också beteckningen suomer för den finsktalande folkgruppen. Begreppet ”Finne” för att beteckna ”Suomer” eller dagens ”Finnar” i fornnordiskan är av ett relativt sent datum och med annan innebörd än i dag.

Till yttermera visso finns inga belägg för att man i latinet eller ens i de germanska språken vid denna tid benämnde ”Suomer” som finländare eller finnar.

Inte ens i senare germanska språk som fornnordiskan finns belägg för detta. Finnar, som folkgrupp, kallas i fornnordiskan och i äldre nordisk text kallas för Kväner. I norskan används fortfarande ordet kvän för finsktalande befolkning i Norge.

Ovan har bara genomgåtts den språkliga möjligheten att Cornelius Tacitus med ”Fenno” avsåg Finnar. Men, det finns även andra faktorer som pekar emot att jägarfolket ”Fenno” var Finnar.

Frågan är om ens de germanska stammarna vid tiden före år 98 ens kommit i kontakt med finländare eller finnar. Finnarnas vandring västerut från numera Ryssland är av ett relativt sent datum. Finnarnas förmodade vandringsvägar passar således inte in i sammanhanget.

Cornelius Tacitus har till jägarfolket ”Fenno” en näringsbeskrivning som ett nomadiserande jägarfolk där alla deltog i jakt och levnadsbeskrivning att de bodde i kåtor. Granskar man såväl näringsbeskrivningen som levnadsbeskrivningen så verkar det än mer osannolikt att Cornelius Tacitus avsåg Finnar.  Nu skall det dock omnämnas att beskrivningarna är relativt kortfattade.

På det hela taget verkar det osannolikt att Cornelius Tacitus åsyftat ”finländare” och det ”finländska folket” år 98 när Cornelius Tacitus publicerade sitt verk?

tacitus

Tolkningen av vilka jägarfolket ”Fenno” var är problematisk i och med att Cornelius Tacitus historieskrift är från tiden långt före de stora europeiska folkvandringarna! Att de omnämnda folkslagen är lokaliserade långt från Romarriket underlättar inte saken.

Det är möjligt att Cornelius Tacitus med jägarfolket ”Fenno” avsåg finnar även om det är mycket osannolikt. Däremot passar Cornelius Tacitus beskrivning på ”Fenno” mer in på ett annat jägarfolk.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Cornelius Tacitus text år 98 om samerna på latin med översättningar

Tacitus-text

De äldsta uppgifterna om samerna, enligt ett stort antal författare, är skrivna av den romerske historikern Cornelius Tacitus, år 98, i sin bok om germanerna. I boken ”Germania”, kapitel 46, beskriver Cornelius Tacitus ett folk bortom de germanska stammarna som han kallar ”Fenno”. Det råder i forskningsvärlden och bland historiker en övervägande övertygelse att Cornelius Tacitus avser samerna och det samiska folket. Men, helt säkra kan vi inte vara. Anledningen till att vi inte kan vara helt säkra är att Tacitus bara beskriver samerna med några få ord och var de befinner sig.

 

Men, mycket tyder på att Cornelius Tacitus med ”Fenno” beskriver samerna. Det som tyder att Cornelius Tacitus med ”Fenno” beskriver samerna har att göra med det fornnordiska ordet ”Fenno” där vi vet betydelsen av ordet, Den sannolika forngermanska betydelsen av ”Fenno”, Cornelius Tacitus beskrivning av folkgruppen ”Fenno”, Samernas sannolika utbredningsområde för tiden vid Cornelius Tacitus beskrivning av ”Fenno”, Skillnaden mellan samerna och andra finsk-ugriska folkslag, DNA-forskning som visar samernas folkvandringsvägar och Beskrivningar av ”Fenno” av senare antika historiker, samt Beskrivningar av ”Fenno” i äldre nordiska källor.

Det är således mycket som talar för att Tacitus avser samerna i sin beskrivning av ”Fenno”.

Men, vad skriver Cornelius Tacitus om samerna år 98?

Vi har Tacitus originaltext. Åtminstone är vi ganska säkra på att det är originaltexten som återges. Men, redan originaltexten öppnar för många olika tolkningar och därmed olika översättningar. Så, vad skriver Cornelius Tacitus om ”Fenno” och hur har hans beskrivning tolkats och översatts?

tacitus

Här följer Cornelius Tacitus text i original med översättningar till engelska och svenska:

 

Germania – Orginaltext latin

“Peucinorum Vene dorumque et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis ascribam, dubito: quanquam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede ac domiciliis, ut Germani, agunt. Sordes omnium ac torpor procerum: connubiis mixtis, nonnihil in Sarmatarum habitum foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt. Nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant. Hi tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt et scuta gestant et pedum usu ac pernicitate gaudent; quae omnia diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates: victui herba, vestitui pelles, cubile humus: sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque praedae petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur: huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne vote quidem opus esset.”

Germania – Engelska

“As to the tribes of the Peucini, Veneti, and Fenni, I am in doubt whether I should class them with the Germans or the Sarmatæ, although indeed the Peucini called by some Bastarnæ, are like Germans in their language, mode of life, and in the permanence of their settlements. They all live in filth and sloth, and by the intermarriages of the chiefs they are becoming in some degree debased into a resemblance to the Sarmatæ. The Veneti have borrowed largely from the Sarmatian character; in their plundering expeditions they roam over the whole extent of forest and mountain between the Peucini and Fenni. They are however to be rather referred to the German race, for they have fixed habitations, carry shields, and delight in strength and fleetness of foot, thus presenting a complete contrast to the Sarmatæ, who live in waggons and on horseback. The Fenni are strangely beastlike and squalidly poor; neither arms nor homes have they; their food is herbs, their clothing skins, their bed the earth. They trust wholly to their arrows, which, for want of iron, are pointed with bone. The men and the women are alike supplied by the chase; for the latter are always present, and demand a share of the prey. The little children have no shelter from wild beasts and storms but a covering of interlaced boughs. Such are the homes of the young, such the resting place of the old. Yet they count this greater happiness than groaning over field-labour, toiling at building, and poising the fortunes of themselves and others between hope and fear. Heedless of men, heedless of gods, they have attained that hardest of results, the not needing so much as a wish. All else is fabulous, as that the Hellusii and Oxiones have the faces and expressions of men, with the bodies and limbs of wild beasts. All this is unauthenticated, and I shall leave it open.”

 

Germania – Översättning av N. E. Hammarstedt

”Huruvida jag skall räkna pevcinernas och venedernas samt fennernas  folk till germanerna eller till sarmaterna, vet jag icke säkert.  Pevcinerna, vilka av några benämnas bastarner, likna emellertid i språk, skick, bosättning och byggnadssätt germanerna. Osnygghet är dock ett fel hos dem alla, och även lekamligen urarta genom blandade äktenskap deras resliga gestalter i ej obetydlig grad till det yttre, som utmärker sarmaterna.

Även venederna hava tillägnat sig mycket av dessas levnadsvanor. Ty hela det skogs- och bergsområde, som höjer sig mellan pevcinerna och fennerna, genomströva de som rövare. Dock räknas dessa hellre till germanerna, emedan de både uppföra fasta bostäder  och bära sköldar och sätta värde på att kunna raskt använda sina ben. Allt detta har nämligen sin motsats hos sarmaterna, vilka tillbringa hela sitt liv på vagn och till häst.

Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jagtsätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända ock de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov.

Om det som ligger längre bort finnes endast sagor, såsom att hellusier och etioner  hava ansikten och uppsyn såsom människor men kroppar och lemmar som vilda djur, vilket jag såsom outrönt för min del vill lämna därhän.”

 

Germania – Översättning av Per Larsson

”Här är slutet på Svebien. Om jag skall räkna peucinernas, veneternas och finnarnas folk till germanerna eller sarmaterna, är jag tveksam om. Visserligen leva peucinerna, som somliga kalla bastarner, i avseende på språk och seder, boplatser och hus som germaner. Orenlighet är kännetecknande för alla, och de förnäma leva i slö overksamhet; genom blandade äktenskap vanställas de något, så att de få utseende av sarmater.3 Veneterna ha även upptagit mycket av deras (sarmaternas) seder; ty alla skogar och berg, som resa sig mellan peucinerna och finnarna, genomströva de under idkande av röveri.  Dessa äro dock snarare att räkna till germanerna, emedan de både hava fasta bostäder och bära sköldar och glädja sig åt att bruka sina fötter och åt deras snabbhet. Allt detta är olika hos sarmaterna, som leva på vagnar och hästar. Finnarna äro ovanligt råa, vederstyggligt fattiga: de hava inga vapen, inga hästar, inga hem; till föda tjäna dem (vilda) örter, till kläder hudar, som läger marken. Deras enda hopp står till deras pilar, som de av brist på järn förse med spetsar av ben.  Och samma jakt underhåller i lika mån män och kvinnor, ty kvinnorna ledsaga männen överallt och fordra sin andel av bytet. Och för de späda barnen finnes ingen annan tillflykt mot vilda djur och regn än att läggas i något slags flätning av grenar. Hit återvända de unga männen, detta är de gamles tillhåll. Men de anse detta levnadssätt lyckligare än att gå och sucka på åkern, anstränga sig med att bygga hus och under hopp och fruktan omsätta sin och andras förmögenhet. Trygga gentemot människor, trygga gentemot gudar hava de uppnått det svåraste, att icke ens behöva önska sig något. Det övriga faller redan inom fabelns område, att hellusier och etioner (oxioner) bära människors ansikten och uppsyn men djurs kroppar och lemmar. Detta skall jag såsom varande obestyrkt lämna oavgjort.”

 

Germania – Översättning av Alfred Johannes kyrka och William Jackson Brodribb

Här avsluta territorier Suevians. Vare sig bland sarmaterna eller tyskarna jag borde hänsyn till de peucinerna , de Veneterna , och Fennians, är vad jag inte kan avgöra; även om Peucinians, som vissa kallar Basstarnians, talar samma språk med tyskarna, använda samma klädsel, bygga ut dem, och leva som dem, att smuts och lättja så vanligt för alla. Något de skadade i stil med sarmaterna av intermarriages av huvud sort med denna nation: varifrån de Venedians har härletts väldigt många av deras seder och en stor likhet. För de ständigt gå igenom och angriper med rån alla skogar och berg som ligger mellan Peucinians och Fennians. Men de är ganska räknas bland tyskarna, för att de har fasta hus, och bära sköldar, och föredrar att resa på fot, och utmärka sig i snabbhet. Sedvänjor dessa, allt vitt skilda från de sarmaterna, som lever på hästryggen och bor i vagnar. I underbara vildhet bor nationen av Fennians, och otrevlig fattigdom, utblottade av vapen, av hästar och av bostäder; derasmat, de gemensamma örter; deras kläder, skinn; deras säng, den jorden; deras enda hopp i sina pilar, som i brist på järn de pekar med ben. Deras gemensamma stöd de har från jakten, kvinnor såväl som män; för med dessa fd vandra upp och ner, och ber en del av bytet. Inte heller andra skydd har de även för sinababes, mot våld stormar och glupande djur, än att täcka dem med de grenar av träden  sammantvinnade; detta en mottagning för de gamla män, och hit gripa de unga. Ett sådant villkor som de bedömer mer nöjda än den smärtsamma ockupationen av odla marken än arbete av uppfödnings hus, än agitationer av hopp och rädsla att delta i försvaret av sin egen egendom eller beslag andras. Säkra mot utformningen av män, säker mot ondska av gudarna, har de åstadkommit något av oändlig svårigheter; det till dem ingenting kvarstår även att önska. Vilka ytterligare konton vi har är fantastiska: som att Hellusians  och Oxiones  har ansikten och aspekt av män, med de organ och lemmarav vilda djur. Detta som en sak som jag inte har någon viss information, ska jag lämna orörd.

Ovan utgör några exempel på översättningar av Tacitus texter. Ett betydligt fler antal översättningar finns.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

De äldsta uppgifterna om samerna år 98 och Cornelius Tacitus

tacitus

De äldsta uppgifterna om samerna är, om man får tro ett stort antal historiker och författare om samerna (Se bl.a. Professor Israel Ruong, Professor Björn Collinder m.fl.), från historikern Tacitus. Men, helt säkra kan vi inte vara. Anledningen till att vi inte kan vara helt säkra är att Tacitus bara beskriver samerna med några få ord och var de befinner sig.

Tacitus-text

De äldsta uppgifterna, enligt flera författare, om samerna är skrivna av den romerske historikern Cornelius Tacitus år 98. I boken ”Germania”, kapitel 46, beskriver Cornelius Tacitus ett folk bortom de germanska stammarna och som han kallar ”Fenno”. Det råder i forskningsvärlden och bland historiker en övervägande övertygelse att Cornelius Tacitus avser samerna och det samiska folket.

Om vi inte kan vara säkra på att Cornelius Tacitus med ”Fenno” beskriver samerna – Varför menar då så många författare att det är samer?

Anledningarna är ganska många. Ja, faktiskt så många att det gränsar till sannolikt att Cornelius Tacitus beskriver samerna år 98. Sannolikheten har att göra med det fornnordiska ordet ”Fenno” där vi tror oss veta betydelsen av ordet. Den sannolika forngermanska betydelsen av ”Fenno”, Cornelius Tacitus beskrivning av folkgruppen ”Fenno”, Samernas sannolika utbredningsområde för tiden vid Cornelius Tacitus beskrivning av ”Fenno”, Skillnaden mellan samerna och andra finsk-ugriska folkslag, DNA-forskning som visar samernas folkvandringsvägar och beskrivningar av ”Fenno” av senare antika historiker, samt Beskrivningar av ”Fenno” i äldre nordiska källor.

Det är således mer som talar för än emot att Tacitus med ”fenno”  avser samerna.

Trots att mycket talar för att Cornelius Tacitus beskriver samerna år 98 så menar jag själv att det är sannolikt, men inte säkert, att Tacitus beskrivning av ”Fenno” är samerna.

Men, om det är så att Cornelius Tacitus avser samerna så är det utan tvekan de äldsta skriftliga uppgifterna om samerna.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Vem var Carl Johan Schlyter år 1835 och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Carl Johan Schlyter och Samerna

Schlyter utgav i mars år 1835 verket ”Om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes upkomst”.

I verket menar professor Carl Johan Schlyter att samerna var Sveriges äldsta befolkning. Schlyter menade vidare att samerna ursprungligen bodde över hela Sverige. Enligt Schlyter trängdes samerna till att börja undan från jordbruksmarker. Schlyter menade att när samerna trängdes undan från jordbruksmarker blev de ”omringade” i Småland. Schlyter menade vidare ”Landet ofvanför Ångermanland innehades ännu till största delen af Lappar, hvilka först i senare tider af Svenska nybyggare efter hand trängdes från hafskusten…”

 

Skåning framför allt trots tyskt ursprung

Carl Johan Schlyter föddes i Karlskrona den 29 januari 1795 och dog den 29 december 1888 i Lund.  Han kom från en välbärgad familj där fadern var generalkrigskommissarie. Schlyters släkt hade sedan 1600-talet bott i Skåne. Släkten Schlyter hade invandrat till Skåne från Tyskland medan området fortfarande var danskt. Carl Johan Schlyter föredrog Skåne framför allt. Fanns det möjlighet till tjänstgöring i Skåne så gjorde han det.

Samisk Historieblogg

Professor i Laghistoria

Schlyter bedrev sina studier i Lund och efter examen fortsatte han vid universitetet i Rostock där han avlade magistergrad 1814. Han återvände till Lunds universitet 1816 som docent och samma år blev doktor i juridik. Carl Johan Schlyter blev 1835 professor i ett nytt ämne ”Laghistoria” vid Uppsala universitet. Laghistoria skulle så småningom bli ”Rättshistoria”. Några år senare förordnades han år 1838 till professor vid Lunds universitet i allmän lagfarenhet. 1840 blev han professor i allmän laghistoria också vid Lunds universitet.

Samisk Historieblogg

Rättshistoria

Schlyter utgav ett flertal böcker i rättshistoria. Hans mest kända verk är Samling af Sweriges gamla lagar (Corpus juris sveogothorum antiqui), som publicerades under en lång tidsperiod mellan 1827–1877.

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Carl Johan Schlyter år 1835 och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Professor i Rättshistoria i Uppsala och Lund

Juristen Carl Johan Schlyter (1795 – 1888) blev 1835 professor i ett nytt ämne ”Laghistoria” vid Uppsala universitet. Laghistoria skulle så småningom bli ”Rättshistoria”. Några år senare förordnades han år 1838 till professor vid Lunds universitet i allmän lagfarenhet. 1840 blev han professor i allmän laghistoria också vid Lunds universitet.

Samisk Historieblogg

Samerna var Sveriges första innevånare

Schlyter utgav i mars år 1835 verket ”Om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes upkomst”. Av titeln kan man nästan tro att det handlar om en historiebok i geografi. Men så är inte fallet. Verket handlar om Sveriges äldre historia och uppkomsten av den äldsta lagstiftningen. När Schlyter talar om Sveriges äldre historia handlar det om svenskarnas invandring till Sverige liksom uppkomsten av de första rikena i Sverige.

Schlyters bok är en sammanställning av de föreläsningar han haft vid universitetet i ämnet rättshistoria.

Samisk Historieblogg

Samerna var Sveriges första innevånare

Professor Carl Johan Schlyter var övertygad att samerna var Sveriges äldsta befolkning.

Samisk Historieblogg

Samerna bodde över hela Sverige

Schlyter menade vidare att samerna ursprungligen bodde över hela Sverige.

 

Samisk Historieblogg

Samerna trängs först undan från jordbruksmarker

Enligt Schlyter trängdes samerna till att börja undan från jordbruksmarker.

 

Samisk Historieblogg

Samerna kvar i skogsområden i Småland

Schlyter menade att när samerna trängdes undan från jordbruksmarker blev de ”omringade” i Småland. Schlyter skriver; ”Tidigare hafva dock utan tvifvel nybyggare härifrån nedsatt sig på bördigare fläckar af det omkringliggande landet, och der bildat små landskap, som, hvad författningen beträffar, ej stått i någon förbindelse med moderlandet. Bland dessa Små land böra i första rummet nämnas de närmast Värend i vester och norr belägna Finnveden och Njudung. Finnveden eller, som den ock kallades, Finnheden, Finnöknen (Finneidi, i Knytl. S.), innefattade Sunnerbo, Vestbo och Östbo härad, har, enligt hvad namnet tillkännagifver, ursprungligen utgjort en af skogar och hedar bestående tillflyktsort f ör de från fruktbarare bygder undandrifna Lappar, eller som de fordom kallades, Finnar, hvilka sannolikt varit Sveriges äldsta, öfver hela landet utspridda, ehuru nu endast på dess nordligaste snöbetäckta gränsor irrande invånare.”

Samisk Historieblogg

Samerna trängdes bort från kustområden i norr

Schlyter menade vidare ”Landet ofvanför Ångermanland innehades ännu till största delen af Lappar, hvilka först i senare tider af Svenska nybyggare efter hand trängdes från hafskusten…”

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

 

Vem var Niels Matthias Petersen år 1834 och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Lars-Nila Lasko

Samerna urfolk i Norden

Den danske historikern och språkvetaren Niels Matthias Petersen menade att samerna var ett urfolk i Norden och hade ett bosättningsområde som sträckte sig från ishavet söderut till och med Småland. När svenskarna och norrmännen invandrade till Sverige fördrev de samerna norrut till Dalarna i Sverige och Trondheim i Norge.

Vem var då den danske historikern och språkvetaren Niels Matthias Petersen?

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Från fattig till rik uppväxt

Den danske historikern och språkvetaren Niels Matthias Petersen föddes  natten mellan den 24:e och 25:e 1791 i Sanderum, Odense, Danmark. hans far Matthias Pedersen var skräddare och Han växte upp till att börja med i mycket enkla förhållanden. När han var 1,5 år kom han dock i vårdnad hos sin faster som var gift med en rik handelsman.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Grundskola med Rask

År 1801 påbörjade han sin utbildning vid ”Odense lærde skole”. Samtidigt med Niels Matthias Petersen studerade vid samma skola den några år äldre Rasmus Christian Rask. Rask kom att bli en känd professor i Lingvistik som upptäckte Grims lag samtidigt som Jacob Grimm.

Grims lag handlar om regler i ljudskillnader mellan germanska språk och övriga indoeuropeiska språk. Ljudskillnader som uppstod som ljudförskjutningar redan genom uppkosten av urgermanskan. Grimms lag utvecklades 1876 i Verners lag av dansken Karl Verner. Exempel på ljudförskjutningar är p förändrades till f som i latinets pescis för svenskans fisk, g förändrades till k som i latinets gelu för svenskans kall, d förändrades till t som i latinets deci (decum) för svenskans tio etc

Urgermanskan bröt sig ur den indoeuropeiska språket omkring 2000 f.kr och delades upp i Väst, Öst och Nordgermanska omkring 500 f.kr – 200 e.kr. Svenska språket uppstod omkring 800 e.kr.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Från student till arkivarbetare

Niels Matthias Petersen tog studenten 1808 för att fortsätta som lärare och senare som registrator vid det kända Kungliga Geheimearkivet.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Kungliga Geheimearkivet

Geheime låter kanske inte särskilt danskt. Men, Geheimearkivet var ett av de viktigaste danska arkiven på sin tid med anor från 1500-talet då det upprättades genom överföring av andra arkiv vid de kungliga danska slotten till Köpenhamn. Geheimearkivet innehöll främst de äldsta och viktigaste diplomatiska källorna till Danmarks allmänna historia och därmed också samernas historia. För en lång tid sträckte sig Danmark genom hela Sameområdet ända upp till Kolahalvön i norr i nuvarande Ryssland.

I Geheimearkivet fanns ett omfattande arkivmaterial från Norge. De norska kungarna hade sina arkiv före år 1300 i Oslo, Akershus och naturligtvis på Bergens kungsgård. Men, de danska kungarna överförde alla de norska arkivmaterialen till Köpenhamn. Dock återfördes materialet till Norge åren 1820 – 1822 på grund av en bestämmelse i fördraget i Kielfreden. Ytterligare material skickades till Oslo år 1851. Det ska nämnas att en stor del av norska historiska dokument finns kvar i Danmark.

År 1883 sammanslogs Geheimearkivet med Statsarkivenoch Kungarikets arkiv. Sedan den 1:a april 1889 ingår Geheimearkivet i Danska Riksarkivet (Dansk Rigsarkiv).

 

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

 

Geheimearkivet och samisk historia

Eftersom hela Norge och delar av norra Sverige tidigare tillhörde Danmark fanns en hel del gamla dokument som rörde samerna.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Geheimearkivet och Lappkodicillen

I Geheimearkivet fanns dokument om förhandlingarna om riksgränsen 1752 mellan Norge och Sverige, som förövrigt är Europas näst äldsta riksgräns, och Lappkodicillen. I dessa handlingar ingår förhör med samerna om riksgränsen och områden runt omkring. Lappkodicillen är ett tillägg (Kodicill) till det egentliga gränstraktatet och berör samerna och samiska rättigheter i Norge och Sverige. Även om Lappkodicillen är ett tillägg så framgår i kodicillen att det ska gälla med samma rättsstatus som själva gränstraktatet. Man kan säga att Lappkodicillen är det första internationella rättsdokument om samerna.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Hemligt danskt arkiv, Geheimearkivet och sydsamernas historia

Jämtland och Härjedalen tillhörde tidigare Danmark och tillföll Sverige först genom freden i Brömsebro 1645. Det innebär att en stor del av de dokument som berör sydsamerna och sydsamernas historia finns i danska arkiv och i de delar av arkivmaterial som överförts till Norge.

Förste lantmätaren Ludvig B. Falkman skriver  att han fått kännedom ”att en mängd wigtiga handlingar rörande desse Provincer skulle förwaras i ett hemligt arkiv uti Köpenhamn” och tillskrev år 1842 till Kungliga Danska kansliet att få gå igenom dokument i Geheimearkivet. Falkman genomgick Geheimearkivet under åren 1845-1846. Falkmans arbete resulterade i ett register om ca. 7 500 historiska dokument som berörde de gamla danska provinserna som bl.a. Härjedalen och Jämtland. Falkmans sammanställning har kommit att kallas Falkmanska registret.

Betydelsen av de danska dokumenten över Jämtland – Härjedelaen uttalar Falkman ”men om jag ej upptagit dem, så skulle de utan tvifvel ha gått förlorade för Swerige, eftersom de äro instuckna emellan andra handlingar, der man minst kan wänta att finna dem”.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Från arkivarbetare till professor

Niels Matthias Petersen förordnades 1845 till professor i nordiska språk vid Köpenhamns universitet. Som professor var han oerhört produktiv och utgett ett stort antal artiklar och böcker. Han skrev även om det svenska språkets liksom norska språkets historia. Som professor i nordiska språk blev han en förespråkare för norden.

Niels Matthias Petersen  dog den 11 maj 1862 och några år efter restes 1875 en minnessten över honom i hans födelseort Sanderum  vid Odense,  Danmark.

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Niels Matthias Petersen år 1834 och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Dansken Niels Matthias Petersen  (1791 – 1875) var professor i nordiska språk och historiker. Som historiker kom han att framför allt lägga vikt vid nordens äldsta historia.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Isländska sagor

Historikern Niels Matthias Petersen utgår från de isländska sagorna i sin historiebeskrivning av nordbornas och samernas ursprung.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Isländska sagorna (Íslendingasögur)

På isländska har ordet ”saga” en annan betydelse än det svenska ordet. Saga betyder helt enkelt berättelse eller historia. Men, man måste vara observant att de isländska sagorna skrevs ner på pergament av skrivkunniga munkar på medeltiden, d.v.s. upp till flera århundraden efter de olika historiska händelserna skulle ha inträffat. Sagorna kom således på pränt efter århundraden av muntlig berättartradition där tillägg gjorts, dikt och fantasi under tiden tillkommit, samt fakta försvunnit. I tillägg handlar många av sagorna om områden långt från Island. dvs inte i närområdet. Så, man kan inte betrakta de isländska sagorna som historia eller sanningsenliga berättelser. Även om det kan vara något uns av sanning så bör man således ta de islänska sagorna med en stor nypa salt. Det är således ingen tillfällighet att de isländska sagorna har helt speciell genre inom litteraturen under romankonsten och inte under historia.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Isländska sagorna, samerna och finländarna

Det isländska orden ”finne” och ”finnar” i de isländska sagorna och i fornnordiskan betydde same. Spår av de fornnordiska orden ”finne” och ”finnar” finns fortfarande i Norge och i norskan såsom finne (same), Finnmark (Sameland), Finnebiff (Renskav) osv.

Finländare i de isländska sagorna kallades kvän och kväner.

För att skilja ut samerna och finländarna åt kallar Niels Matthias Petersen samerna för det äldsta finnarna i sina historiska verk..

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Oden utvandrade från Asien

Niels Matthias Petersen utgår i den nordiska historiebeskrivningen från den isländska sagan ”Heimskringla” av Snorre Sturlasson.  Heimskringla från ca 1230 inleds med ” Ynglingasagan”. Det är en saga om Oden och Asarna, som kom till Skandinavien från Asien under förhistorisk tid.

Niels Matthias Petersen utgår från att Oden varit en verklig historisk person som levat..

I Ynglingasagan kan man läsa att när Oden och Asarna utvandrade från Asien och norrut mot Skandinavien. I Heimskringla står det ”Asien” och som tolkas av Niels Matthias Petersen som Svarta Havet.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Oden och hans folk anländer till Skandinavien och möter tre folkslag

Oden anlände till Skandinavien från Asien med sina Asar så möttes han av tre folkslag; Finner, Kelter och ett Svevisk folk, dvs en germansk stam med deras kung Gylfe.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Sameområdet sträckte sig ned till Småland

Enligt Niels Matthias Petersen bodde Kelterna på Jylland i Danmark och i sydligaste Norge.

Svevisk folkets område sträckte sig, enligt Petersen från ”egentliga Sverige” söderut till Själland i Danmark.

Finner bestod av två folkslag; Kväner (Finländare) och Samer. Samernas område gränsade i söder i Småland till det Sveviska folket och Kelterna. Enligt Niels Matthias Petersen finns spår av samerna i ortsnamn i Småland som ”Finnveden”. Spår av samer finns även på andra ställen i mellansverige som i Dalarna. I Dalarna finns spår av det ortsbefolkningen kallar ”Lappgravar” enligt Petersen.

Arkeologen Joakim Wehlin vid Dalarnas Museum har omnämnt för mig att det finns så kallade Lappgravar på lite olika ställen i Dalarna. Det rör sig dock i första hand om muntliga traditioner och vad han vet har ingen sådan grav kunnat beläggas.

Samisk Historieblogg – Lars-Nila Lasko

Odens folk intar södra Sameland upp till Dalarna

Niels Matthias Petersen skriver vidare ”fra Sverige utbredte Asalären sig dels imod Norden, hvor Finner og Kväner, eller, som vi nu kalde dem, Lapper of Finner, bleve bekämpede.

Petersen menar att de invandrade germanerna vann krig mot samerna och trängde dem norrut till Dalarna i Sverige och Trondheim i Norge.

Ett stort tack till arkeologen Joakim Wehlin vid Dalarnas Museum för den information han delat med sig till mig om de sk. ”Lappgravarna” i Dalarna.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Sven Rydberg år 1830 och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Doktorsavhandling om forna strider

Sven Rydberg framlade en doktorsavhandling i historia år 1830 med titeln ”Svearnas och göthernas strid om konungavalet: historisk afhandling” vid Lunds universitet.

Även om Sverige under 1830 nått in mot slutet av romantiken så var det inte helt vanligt att vid denna tid i historia utgå från de isländska Ynglingasagan, av Snorre Sturlasson, för att beskriva den svenska kungahistorien. De första svenskarna att ifrågasätta trovärdighet av Ynglingasagan var historikerna Johan Ihre och Carl Gustaf Nordin. Dock, var det var den inflytelserika historikern Erik Gustaf Geijer som först fick Ynglingasagan svenska kungalängd på fall som inte trovärdig. (Om Erik Gustaf Geijer se tidigare blogginläggsserie).

Nu handlade Sven Rydbergs avhandling inte om de isländska sagorna utan utgör en inledning till ämnet Stridigheterna mellan Götar och Svear om kungamakten i Sverige. Därmed måste Sven Rydberg utgå från den isländska Ynglingasagan för att förklara att Svear och Götar är två skilda stammar och som invandrat till Sverige under olika tider.

Samisk Historieblogg

Troende nationalister på sagotexter

Denna del av den isländska Ynglingasagan verkar ha överlevt sig själv ända in i våra dagar. Inte ens historikern Erik Gustaf Geijer ifrågasatte Ynglingasagan berättelse om de germanska stammarnas invandring till Sverige. Min personliga syn på Ynglingasagan är att det är helt otroligt mirakulöst fantastiskt häpnadsväckande att det finns troende i vår tid på en text som skrivits ner efter 1000 år av enbart minnen från den första svenskens ankomst till Sverige! Kunde en sådan tro uppstått och fortlevt utan svensk nationalism?

Samisk Historieblogg

Ynglingasagan bevisar att svenskarna mötte samer när de invandrade till Sverige

Rydberg gör intressanta iakttagelser om samernas ursprung i Ynglingasagan som i sig är intressant. Ynglingasagan handlar om Odens och Asarnas ankomst till Sverige från Asien. När Oden ankom till Sverige fanns redan ett folk som bodde där och hade en egen ledare som hette Gylfe. Enligt Rydberg var Gylfes folk det samiska folket.

Sven Rydberg skriver i sin avhandling; ”Det land, till hvilket Asarna kommit, kallades Mannheim, som beboddes av Manner, dessa vore alltså de äldre innevånarne. Dessa Manners land…hvarest en konung, benämnd Gylfe, regerade, som åt Odin  upplät bostad i sitt rike, enligt företalet till Pros. Eddan , hvilket välde Odin sjelf ville hafva…Frågan blir derföre, om man kan antaga, att Odin nedsatte sig i landet vid Mälaren såsom ett nytt land, harifrån hans kolonie småningom utbredde sig öfver hela medlersta delen af riket. Häremot kunna, såsom mig synes, flera grunder anföras.”

Skulle då Gylfe hafva afträdt åt oden ett land, hvilket, såsom obebodt och ointaget, ej kunde kallas hans rike en del deraf. Det vore stridande emot den annars antagna meningen, att Skandinavien ursprungligen bebotts av Finska stammar. Dessa måste åtminstone då hafva funnits der, om de ej redan varit fördrifna af Germaniska folk, hvilka der bosatt sig. Hade detta ej ännu ej ägt rum, så kunde landet ännu mindre än i förra fallet höra till Gylfes rike, utan Odin måste då med våld och härsmakt eröfrat det.”

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Samisk Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

 

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Vem var Nils Henrik Sjöborg år 1830 och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Samerna är inte landets första inbyggare

Historieprofessor Nils Henrik Sjöborg menade att samerna bott länge i norra Sverige. Dock är hans mening att Samerna var inte det första folket som kom till Sverige. Sjöborg uttalar om samerna ”hafva äfven länge vistats i vår Nord, dock är ganska osäkert, om de varit Landets första inbyggare”.

Historieprofessor Nils Hendrik Sjöborg
Historieprofessor Nils Hendrik Sjöborg

Samerna har bara bebott en mindre del av Sverige och Norge

Nils Henrik Sjöborg menade vidare att samerna bara bebott en mindre del av Sverige och Norge. Detta framgår av hans uttalande ”jag finner det alldeles otroligt, att de någonsin befolkat eller innehaft Sverige och Norrige till någon betydande del”.

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Samerna har försökt kolonisera Svealand, Götaland och Småland

Historieprofessor Sjöborg hade uppfattningen att samerna försökt befolka södra Sverige utan att lyckas. Sjöberg säger ”De hafva både i äldre och sednare tider gjordt försök att nedsätta kolonier i Svea och måhända äfven i Göta Riken. Om Finveden fått namn af dem, (och ej af någon Höfding, som hetat Finn, hvilket kan vara äfven så, och kanske mera troligt), så har försöket i Småland ej haft framgång, eller åtminstone blott en kårt tid haft bestånd. Längre åt norr har det något bättre lyckats”.

Detta står i kontrast till att Sjöborg samtidigt menat att samerna bara befolkat en mindre del av Sverige?

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Samerna kommer från norra Asien

Nils Henrik Sjöborg ansåg att samernas ursprung var norra Asien, d.v.s. Sibirien. Sjöborg skriver ”De tyckas ifrån Asiens Nordliga delar inkommit genom Finland till desse länder, där de bebott de kallaste och mäst Nordliga Landskap.”

Professor Sjöborg presenterar inget faktamaterial eller referenser för sina påståenden. I stället bygger hans påståenden på egna antaganden, vilket framgår av ord såsom ”ganska osäkert”, ”jag finner”, ”de tyckas” etc.

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Samer och Finländare är ett folk

Nils Henrik Sjöborg ansåg att samer och finländare skulle räknas som ett folk. Han skriver ”Finnar, till hvilka man äfven kan räkna Skridfinnar eller Lappar”. Åtminstone verkar det som om Sjöborg menat att samerna ursprungligen varit ett folk. Han uttrycker inte detta helt klart. Men, i andra sammanhang gör han åtskillnad mellan det samiska folket och det finska folket eller som han uttrycker det ”egentliga finnar”.

 

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Samerna trängdes undan av Finländare och Götar

Sjöborg uttalar ”Finnarne utträngde sina slägtingar Lapperne, och Göterne bekrigade och fördrefvo dem båda.”

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Historieprofessor med nedvärderande syn på samerna

Under denna tid på 1800-talet förändras synen på samerna. Detta reflekteras i Sjöborgs historiska beskrivning av det samiska folket som primitiva vildar.

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Vem var historieprofessor Nils Henrik Sjöborg?

Nils Henrik Sjöborg föddes den 6:e februari 1767 i Högestads kyrkby, Ystads kommun, i Skåne. Han växte upp i en kyrklig familj där fadern var prost. Han skulle tillbringa större delen av sitt liv i Skåne och vid Lunds universitet. Först vid sin ålders höst flyttade han till Stockholm eftersom han fick en nytt tjänsteuppdrag och ny titel. I Stockholm blev han verksam till sin död den 1:a juli 1838.

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Från student till professor vis samma universitet

Vid 16 års ålder blev Sjöborg blev student vid universitetet i Lund 1783 och tog filosofie magisterexamen 1787. År 1790 utnämndes Sjöborg till docent i historia och 1796 adjunkt i historia. År 1799 utnämndes han till professor i historia vid Lunds universitet.

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Sveriges längsta tjänstledighet med full lön?

Den 3:e april år 1816 blev Sjöborg tjänstledighet på livstids från sin professorstjänst. Det var ingen vanlig tjänstledighet. Det var en tjänstledighet med professorslön på fritid.

Nils Henrik Sjöborg förordnades år 1816 av regeringen till ”Inspektör över rikets alla antikviteter”, samt flyttade till Stockholm. Titeln ”Inspektör över rikets alla antikviteter” var en föregångare till tjänsten ”Antikvitetsintendent” som inrättades år 1860. Tjänsten ”Antikvitetsintendent” upphörde dock redan 10 år senare år 1870 då tjänsteansvaret övertogs av ” Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien”.

Historieprofessor Nils Hendrik Sjöborg
Historieprofessor Nils Hendrik Sjöborg

Lunds universitets historiska museum

Nils Henrik Sjöborg tog initiativet och grundade Lunds universitets historiska museum. Den första samlingen till museet skänktes av honom själv.

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

1828 års Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående forntida minnesmärkens  fredande och bewarande

Sverige har en 351 årig tradition att värna om fornlämningar, byggnadsminnen och kulturföremål med hjälp av olika lagar och förordningar. Den första fornminneslagen tillkom redan år 1666 ”Placat och påbudh om gamble monumenter och antiquiteter” och som beskrivs i ett tidigare blogginlägg. 1666 års fornminneslag kom att ersättas av nya lagstiftningar år 1828, 1867, 1942, 1960 och senast 1988.

Någon kanske undrar varför det tillkommer nya fornminneslagar med jämna mellanrum? Skulle det inte räcka med en från början? Anledningen till varför det med jämna mellanrum tillkommer nya lagar är att samhällets uppfattning om kulturarvet förändras över tid. Nya lagar och förordningar speglar ändrade uppfattningar om hur och vad som är viktigt att bevara i vårt kulturarv för kommande generationer. De olika fornminneslagarna blir således till tidsdokument och vittnesmål om den tid de representerar, såsom skiftande politiska, ideologiska, sociala, ekonomiska och särskilt rättshistoriska förhållanden. Varje fornminneslag ger således en inblick i den tidens kulturpolitiska ideal.

För tillkomsten av ”1828 års Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående forntida minnesmärkens  fredande och bewarande” var historieprofessor  Nils Henrik Sjöborg mycket aktiv och initiativtagande till tillsammans med fornforskarna Jacob Adlerbeth och Leonard Fredrik Rääf. Jag skriver fornforskare därför att det var den tidens beteckning på arkeologer. Arkeologi, som vi känner den i dag, fanns inte som egen vetenskaplig disciplin på den tiden.

Förordningen tillkom efter ett omfattande förarbete av Jacob Adlerbeth, Leonard Fredrik Rääf och Nils Henrik Sjöborg.

1828 års fornminneslag tillkom därför som det står i lagen ”rörande wården och bewarandet af forntidens Minnesmärken, kommit i glömska och förgätenhet”. Den nationalromantiska vågen hade nått Sverige vid denna tidsperiod och intresset för svenska fornminnen ökade kraftigt. Tillkomsten av en ny fornminneslag låg således i tidens anda.

Nu ska det nämnas att 1828 års fornminneslag innehöll ett stort antal begränsningar som att lagen bara skyddade lämningar från forntiden och fram till och medeltiden. Skyddet för fornlämningar på privat mark var tämligen begränsad. En markägare kunde få tillstånd att ta bort en fornlämning om det behövdes för jordbruks- eller byggnationsarbete. Enbart om fornlämningen var av ”synnerlig historisk märkvärdighet” kunde borttagande av fornlämning nekas. Där emot infördes ett generellt skydd för landets alla fornlämningar oavsett var i landet de befann sig. Nu ska man komma ihåg att samiska fornlämningar som exempelvis seitar inte betraktades som fornlämning.

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Samisk fornminneslag

Själv efterlyser jag en samisk fornminneslag. Den lag som är skriven nu, liksom tidigare fornminneslagstiftning, är skriven för en svensk kulturvård med svenska värderingar på kulturminnen.

I den nuvarande fornminneslagen finns således inte utrymme för samiska värderingar på kulturminnen och heliga platser. Ett bra exempel är samisk och andra urfolks eftersträvan av återbegravning av mänskliga kvarlevor. Den västerländska och samiska synen på respekten för tidigare generationer och släktled skiljer sig åt. Något som kanske efterspeglas i hur människor möts? När två engelsmän möts diskuteras ofta väder och husdjur. När två svenskar möts försöker man ofta utreda vad den andre jobbar med. När två okända samer möts är den typiska diskussionen hur och om man är släkt med varandra.

I den nuvarande fornminneslagen finns inte heller utrymme för samisk religiösa värderingar. Samisk Schamanism är inte en levande religion i dag. Dock betraktas heliga platser fortfarande med stor respekt bland samer. I fornminneslagen finns inte denna nedtecknad i olika förbud för att upprätthålla samiska traditioner.

För tillvaratagande av samisk kulturminnesvård i Sverige finns inte heller någon samisk myndighet för detta. Förhoppningsvis tillkommer en sådan myndighet i framtiden som kan efterleva och följa upp samisk kulturminnesvård med den beslutsrätt som fodras för en sådan myndighet. Nuvarande myndigheten Sametinget har i huvudsak rådgivande funktioner utan beslutanderätt vilket visar på den förmyndarroll som staten intagit gentemot samerna.

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Samisk Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

 

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan