Vad skriver Cornelius Tacitus om samerna?

tacitus

Cornelius Tacitus var romarrikets främsta historiker och den förste som omnämner samer i sitt verk om Germania år 98. Men, vad skriver Cornelius Tacitus om samerna?

 

Samernas släktskap till andra folk okänd:

”Huruvida jag skall räkna pevcinernas och venedernas samt fennernas  folk till germanerna eller till sarmaterna, vet jag icke säkert”, (“Peucinorum Vene dorumque et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis ascribam, dubito: )

Det är uppenbart att fennerna, enligt Cornelius Tacitus, skiljer ut sig så mycket från germanska folkstammar att han är tveksam att samerna är besläktade med germaner, sarmaterna eller kanske ingendera av dem. Sarmaterna antas vara ett asiatisk ryttarfolk som senare drog de sig mot väster över skyternas f.d. territorium mot Karpaterna. Karpaterna är ett bergssystem om 1 450 km lång båge av berg som löper från Polen genom Tjeckien, Slovakien, Ungern, Ukraina, Rumänien och Serbien. Sarmater kom under 200-talet e.Kr. att strida mot romarna. Skyterna var under antiken en geografisk, politisk och kulturell enhet snarare än en etnisk folkgrupp, som levde på bl.a. de ukrainska stäpperna,

Scythia-Parthia_100_BC

Skogs- och bergområde skiljer samernas i norr från pevcinerna:

Ty hela det skogs- och bergsområde, som höjer sig mellan pevcinerna och fennerna, (Nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant.) Pevcinerna, vilka av några benämnas bastarner, likna emellertid i språk, skick, bosättning och byggnadssätt germanerna. (quanquam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede ac domiciliis, ut Germani, agunt.)

Bastarnerna var en östgermansk folkgrupp. Dock var de starkt uppblandade med andra okända folkslag, vilket tyder att de levde i germanernas yttergräns österut i närheten till annat folkslag. Bastarnerna  levde först vid övre delen av floden Wisla i Polen för att senare ca. år 200 tränga ner mot Donau.  Bastarnerna försvinner ur historien ca. år 300. Hur denna folkgrupp försvinner finns olika teorier från att de fördrevs av goterna till att de gick upp i goterna. Wisła (äldre svenska Weichsel) är Polens viktigaste och längsta flod. Wisła är 1 047 km lång och flyter från Karpaterna i söder förbi Kraków och genom Warszawa, för att sedan rinna ut i  Gdanskbukten i Östersjön genom ett 2000 km² stort delta. Bastarnerna levde således i närheten till Gdanskbukten. Vilka Pevcinerna var är inte helt klarlagt förutom att Bastarnerna var en del av dem. Det är möjligt att Pevcinerna levde i nuvarande Polen och Balticum eller delar därav.

Samernas nuvarande utbredningsområde är norra Skandinavien, norra Finland och nordvästra Ryssland. Men, hur såg samernas utbredningsområde ut år 98? Det är ingen som vet. Dock har Finnish State Comission redan åren1949-1951 konstaterat att det sannolika samiska utbredningsomdet, vid kristi födelse, dvs år 0,  sträckte sig över norra Norge, Norra Sverige, hela nordvästra Ryssland till Archangelsk i öster och in en bit i nuvarande Estland i söder, (Fennia 76:3, Helsingfors). Det är möjligt att Finnish State Comission underskattade samernas utbredningsområde i Balticum och att samernas utbredningsområde gått i söder ända ner till Lettland och Litauen.

Hur som helst var Balticum vid denna tidsperiod ett stort skogsområde utan kända uppodlade ytor.

Det som stöder att att samernas utbredningsområde gått i söder ända ner till Lettland och Litauen är att det finns inga bergsområden i Estland. Dock finns Gaiziņkalns som är det högsta berget i Lettland med 311 meter över havet, Juozapine är ett berg i Litauen som når 293 meter över havet och Littauens högsta ber är Aukštojas med sina 294 meter. För Vitrysslands del finns Dzerishinskaja Gora med 345 meter över havet.

Nu ska man inte dra alltför förhastade slutsatser av Cornelius Tacitus beskrivelse av landterängen enär han inte besökt området, bygger sin berättelse på andrahands källor och området som beskrivs sannolikt var okänt för romarna.

814 year

Karta över Europa år 814, dvs 716 år efter Cornelius Tacitus beskrivning av samerna och efter den stora europeiska folkvandringen.

 

Samerna är ett jägarfolk utan fast bebyggelse:

Cornelius Tacitus  beskriver samerna ”Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar”. (”Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates: victui herba, vestitui pelles, cubile humus: sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant.”)

Det är tydligt att Cornelius Tacitus  beskriver samerna som ett nomadfolk  och inte ett jordbrukande folk som slaver eller germaner med hus och hästar.

Med vildhet och en ohygglig torftighet tycks vidare styrka att samerna inte var bofasta och som jordbrukare i ägo av ett stort antal föremål.

Till skillnad från andra (inte alla) finsk-ugriska folk var samerna inte jordbrukare. Det stärker ytterligare att Cornelius Tacitus talar om samerna.

 

Samerna för inte krig:

Av Cornelius Tacitus  berättelse om samerna så har de inga vapen annat än pilbågar. Detta skulle tyda på att samerna inte var ett krigiskt folk eller förde krig.

Pilbåge

Samerna ett jakt- och samlarfolk:

Cornelius Tacitus  skriver vidare  ”Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jagtsätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända ock de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov”. (Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque praedae petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur: huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare).

Även om Cornelius Tacitus skriver ”föda använda de vilda örter” så menar han knappast att samerna var vegetarianer eftersom Tacitus utvecklar att de var ett jägarfolk. Uppgifterna om föda av ”vilda örter” kunde vara hämtat från dagens samiska matkultur liksom äldre eftersom samerna samlar in och brukar ett stort antal vilda växter såsom exempelvis Angelica archangelica, Oxyria digyna, Rumex acetosa, Mulgedium alpinum för att inte tala om bär.

Av Cornelius Tacitus  beskriver samerna som ett jakt- och samlarfolk. Jakten bedrivs huvudsakligen med pilbåge. Beskrivningen stämmer bra överens med senare berättelser om samerna.

Samerna har relativt nyligen i historisk tid påbörjat rennäring som näringsfång. Samerna har således under lång tid varit ett jägarfolk.

 

Samerna ett jämlikt folkslag:

Av Cornelius Tacitus  berättelse framgår att såväl kvinnor som män deltar i jakten. Detta är ovanligt för romarna andra kända folkslag i Europa. Det kan också tillflikas att i samiskan är det samma benämning på hon och han, ”son”.

Professor Edwin Linkomies har påvisat att Tacitus beskrivning av Fenni huvudsakligen består av klichéer som tidigare författare har använt sig av när de beskrivit ”vilda” folkstammar. Men det finns en stor skillnad som inte har någon motsvarighet i tidigare grekisk eller latinsk litteratur, nämligen att kvinnorna deltar i jakten tillsammans med männen. Professor Edwin Linkomies har påpekat att den byzantinske historikern Prokopius berättar detsamma om ”Skrithifinoi” i sitt verk om de gotiska krigen, (Edwin Linkomies (Flink) ”Suomalaisten ensimmäinen maininta historiassa”, Aika 15, Helsingfors 1921) (Se även ”Vad visste romarna om de nordiska folken?”, Kejsar Augustus och arvet från rom, översatt från finskan av Henric Zilliacus, 1948). Enligt Eduard Norden och andra historiker är det knappast troligt att Prokopius kände till eller läst Tacitus bok om germanerna, (Eduard Norden ”Die germanische Urgeschichte in Tacitus Germania” 1920). Förutsatt att Prokopiusinte hade läst Tacitus, vill det förefalla som om såväl Prokopius som Tacitus stöder varandra vad gäller de forntida samiska jaktsederna. (Om Prokopius se andra inlägg på denna blogg).

Samerna har kåtor:

Av Cornelius Tacitus  berättelse kan tolkas att han beskriver samernas boningar som kåtor ”Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända ock de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll.” Även översättaren Hammarstedt tolkar detta som kåtor även om han har benämningen ”Riskåtor”. Något som ytterligare stärker att Cornelius Tacitus talar om samerna.

Samerna har samedräkter i skinn:

Cornelius Tacitus  omnämner ” till dräkt djurhudar”, vilket stämmer överens tom med dagens skinndräkter.”

 

Romantisk syn på samerna och att samerna skiljer sig ut:

Cornelius Tacitus  ord  ” Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov”

Men beskrivningen visar också att samerna skiljer sig ut från andra kända folkslag som slaver, germaner och andra ugriska folk  i Europa genom att inte bedriva jordbruk.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Spara

Vem var Cornelius Tacitus?

tacitus

Cornelius Tacitus var romarrikets främsta historiker och den förste som omnämner samer i sitt verk om Germania år 98. Men, vem var Cornelius Tacitus?

 

Två förnamn?:

Det märkliga är att trots Cornelius Tacitus var romarrikets främsta historiker, statsman, författare och tillhörde senatorståndet så vet vi förvånansvärt lite om honom. Vi vet inte ens hans förnamn. Hans efternamn var Cornelius Tacitus. Hans förnamn var troligen Publicus eller Gaius.

250px-REmpire-Asia

Bibliografi:

Cornelius Tacitus föddes omkring år 55 och dog omkring år 120. Han blev praetor år 88 och konsul år 97, efter vilket han sedan utnämndes till prokonsul i provinsen Asia år 112. Provinsen Asia grundades år 133 före Kristus när Pergamon genom Attalus III:s testamente övergick till Rom. Provinsen Asia och låg i sydvästra Turkiet, samt innefattade regionerna Mysien, Frygien, Karien och Lydien. Asias största städer var Efesos och Pergamon, som blev romarrikets största metropoler. Provinsen är numera känd som mindre Asien.

640px-Asia_minor_roman_power

Cornelius Tacitus studerade retorik i Rom. Efter sina studier blev han fort känd som en framstående rättegångstalare. År 77 eller 78 gifte Tacitus sig med dottern Julia till Gnaeus Julius Agricola som var ståthållare i Britannien 78- 85.

 

Germania:

Hans efterlämnade skrifterna i historia, samtid, och etnografi som givit Cornelius Tacitus ett namn för eftervärlden. För samerna och samisk historia är han ihågkommen som den förste som omnämner sannolikt samer i sitt verk ”De origine et situ Germanorum”  (Germania) år 98.

Svårtolkat verk:

Inget stöd finns för att Cornelius Tacitus själv besökt alla de folkslag och områden han beskriver utan verket bygger på andrahandsuppgift. Att verket bygger på andrahandsuppgift gör naturligtvis att Germania blir svårtolkat, samt tillförlitligheten kan ifrågasättas. Därtill kommer att det finns olika tolkningssätt för att översätta det komplexa latin som Cornelius Tacitus skrev på.

Verket Germanium beskriver olika folkslag som Cornelius Tacitus gemensamt kallade germaner, samt andra folkslag runt germaner som samer.

 

germania

Verk som nationalister älskar:

Germanska nationalister har sedan 1600-talet försökt tolka verket utifrån respektive nationell identitet. Detta har gjort verket Germanium till en källa för nationalism. Inte alltför sällan har nationalister försökt tolka in mer för respektive nations och folks historia än vad verket medger.

Enligt en tolkning omnämns ”Sverige” och dess folk som suioner, svinner, som bor på en ö i oceanen (Suionum hinc civitates ipso in Oceano). Skandinavien uppfattades, som det får förstås, som en ö på denna tid av Cornelius Tacitus. Ön Scandza (Skandinavien eller Skåne) har av några tolkats som goternas urhem som inte stöd i Germania. Rudbeck d.ä. tolkade till och med även de övergripande suebierna som svenskar, vilket historiker sedan länge avvisat. Att de svenska folkslagen omnämnts har skapat ett stort antal svenska nationalistiska skrifter, böcker och hemsidor.

 

Verk för kristna religionshistorien;

Tacitus skrifter har också haft stor betydelsefulla för den kristna religionshistorien eftersom Jesu död och prokurator Pontius Pilatus omnämns.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Spara

Var jägarfolket ”Fenno” i Cornelius Tacitus Germania samer?

Pilbåge

Cornelius Tacitus skriver i sin historieberättning över de nordliga folkslagen år 98 om ”Fennorum”, ”Fennosque” och ”Fennis” i olika latinska böjningsformer, dvs om folksaget ”Fenno”. Cornelius Tacitus är den förste författare i världshistorien, som nämner folkslaget ”Fenno”. Detta gör det naturligtvis inte lätt att förklara eller tolka vad ordet Fenn0 egentligen kommer ifrån och vad det betyder.

Men, vilket folkslag i nord syftar Cornelius Tacitus på?

Huvudteorierna är, enligt de flesta historiker och forskare, att Cornelius Tacitus syftar på ”Samer” eller ”Finländare”.

I ett tidigare blogginlägg har genomgåtts för och emot teorin att Cornelius Tacitus åsyftar finländare och konstaterat att det är högst osannolikt.

Den andra teorin bland historieforskare och den mest vedertagna är att Cornelius Tacitus med Fenno åsyftade samer och det samiska folket.

Ordet ”Fenno” eller finnar är det gamla germanska eller fornnordiska ordet för samer. I Norge heter det fortfarande ”Finnmark” (Nordligaste länet i Norge), Finnebiff (Renskav), Finne för same etc. (Finnarna själva har som bekant ett annat namn på sig själva, suomalaiset. I äldre skrifter hittar man också beteckningen suomer för den finsktalande folkgruppen. Begreppet Finne och Finländare är av ett relativt sent datum och hade en mycket snävare innebörd än i dag. Namnet Finland är så tidigt som under vikingatiden liktydigt med Egentliga Finland. I litteraturen uppträder det först på 1000-talet, i en uppländsk runinskrift. Därnäst finna vi det i islänningen Snorre Sturlassons berömda sagobok Heimskringla. Här omtalas bl.a. ett härnadståg till Finland av sveakonungen Agne. På 1100-talet användes skriftligt benämningen ”finnar” för första gången om finska invånare i Finland, i påvebullan Gravis admodum– Se tidigare blogginlägg).

Finnar, som folkgrupp, kallas i äldre nordisk text kallas för Kväner. I norskan används fortfarande ordet kvän för finsktalande befolkning i Norge.

Det kan således vara att ”Fenno” i Cornelius Tacitus berättelse är den gamla germanska benämningen på jägarfolket ”Samerna”.

Det som ytterligare stöder teorin att Cornelius Tacitus med Fenno menar samer är att senare historiker från antiken uppenbarligen med Fenno och Skridtfenno åsyftar samer. Senare benämningar av Fenno i historien är således klarlagda att innebära samer.

Av Cornelius Tacitus  berättelse kan tolkas att han beskriver samernas boningar som kåtor ”Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända ock de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll.” Även översättaren Hammarstedt tolkar detta som kåtor även om han har benämningen ”Riskåtor”. Något som ytterligare stärker att Cornelius Tacitus talar om samerna.

Cornelius Tacitus  skriver ”Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar”. (”Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates: victui herba, vestitui pelles, cubile humus: sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant.”) Det är tydligt att Cornelius Tacitus  beskriver ”fenno” som ett nomadfolk  och inte ett jordbrukande folk som slaver eller germaner med hus och hästar. Med vildhet och en ohygglig torftighet tycks vidare styrka att samerna inte var bofasta och som jordbrukare i ägo av ett stort antal föremål. Till skillnad från andra (inte alla) finsk-ugriska folk var samerna inte jordbrukare. Det stärker ytterligare att Cornelius Tacitus talar om samerna.

Det som talar emot att Cornelius Tacitus inte menar att samer är, enligt några författare, att han talar om Fenno på kontinenten, dvs fastlandet och inte i Skandinavien.

Samernas nuvarande utbredningsområde är norra Skandinavien, norra Finland och nordvästra Ryssland. Men, hur såg samernas utbredningsområde ut år 98? Det är ingen som vet.

Dock har Finnish State Comission redan åren1949-1951 konstaterat att det sannolika samiska utbredningsomdet, vid kristi födelse, dvs år 0,  sträckte sig över norra Norge, Norra Sverige, hela nordvästra Ryssland till Archangelsk i öster och in en bit i nuvarande Estland i söder, (Fennia 76:3, Helsingfors).

Teorin att samerna alltid har befunnit sig i norra Finland och norra Skandinavien har således inget fullt stöd. Tvärtom, så låter det osannolikt att samer alltid bebott nordligaste Fenno-Skandinavien och nordvästra Ryssland, även om det är deras nvarande utbredningsområde.

Samernas utbredningsområde sträcker sig till Atlanterkusten i väster.

Mot öster har många spår av samerna hittats i Arkhangelsk Oblast, dvs Arkhangelsk län, i nordvästra Ryssland. Flera platser längst floden Dvina har uråldriga namn som, enligt ryska forskare som Davidov, måste ha ett samiskt ursprung. I museet på ön Solovetsky, (ryska: Солове́цкие острова́), (Gulag), i Vita havet finns samiska föremål. I tillägg finns en minnestavla på ön som restes på 1400-talet av rysk-ortodoxa munkar där det står att när vi (munkarna) anlände till ön Solovetsky fanns bara fiskande samer (Sjösamer – Havssamer) här.

Gulag

Hur långt söderut samernas utbredningsområde varit vet vi inte. Som ovan nämnt så konstaterade Finnish State Comission redan åren1949-1951 att det sannolika samiska utbredningsområdet, vid Kristi födelse, sträckte sig i söder en bit i nuvarande Estland på kontinenten. I Skandinavien har flera källor konstaterat att samernas utbredningsområde söderut nådde ner till Vänern och Uppsala så sent som 1700-talet. Enligt en kunglig förordning år 1720 stadgades att dessa samer skulle tvångsförvisas norrut med eskort. Förordningen tillkom efter flera misslyckade försök att förpassa samerna norrut under 1600- och 1700-talen. Deras hem var nämligen Mellansverige där de ville stanna kvar och statsmakten såg ingen annan utväg än att fördriva samerna med tvång. För närvarande pågår i Samiska Rättsförbundets regi ett projekt som kartlägger samernas utbredning i Mellansverige från Västerås och norrut.

Det skall vidare omnämnas att utifrån DNA-forskningen har samernas möjliga invandringsvägar till nordvästra Europa kartlagts och som passar in med Cornelius Tacitus beskrivning av ”fenno” som samerna.

Stöd kan även finnas i språkforskning om samiskan med forntyska och baltiska låneord.

Cornelius Tacitus är den förste författare i världshistorien, som nämner folkslaget ”Fenno”. Detta gör det naturligtvis inte lätt att förklara eller tolka vad ordet ”Fenn0” egentligen kommer ifrån och vad det betyder. Det är sannolikt Cornelius Tacitus med ”Fenno” menar samer. Men, helt säker kan ingen vara!

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Spara

Var jägarfolket ”Fenno” i Cornelius Tacitus Germania finländare?

Pilbåge

Cornelius Tacitus skriver i sin historieberättning över de nordliga folkslagen år 98 om ”Fennorum”, ”Fennosque” och ”Fennis” i olika latinska böjningsformer, dvs om folksaget ”Fenno”

Men, vilket folkslag i nord syftar Cornelius Tacitus på?

Huvudteorierna är, enligt de flesta historiker och forskare, att Cornelius Tacitus syftar på ”Samer” eller ”Finländare”.

Nu skall det dock nämnas att några forskare har i litteraturen försökt anknyta ”Fenno” i Cornelius Tacitus Germanica med de tyska orterna Finniland och berget Finne utanför nuvarande Leipzig, Tyskland. Detta är, enligt min mening, alltför långsökt förklaring utan ha ytterligare belägg än ortsnamn. Till detta kommer att de tyska orterna Finniland och berget Finne utanför nuvarande Leipzig ligger relativt långt från det område som Cornelius Tacitus utpekar som jägarfolket Fennos utbredningsområde. Det är dock troligt att ordet ”Fenno” i forngermanskan kan ha haft betydelse för namngivningen av de tyska orterna Finniland och berget Finne.

Så, vilket folkslag i nord syftar Cornelius Tacitus på?

Vi börjar med att analysera teorin om att Cornelius Tacitus avser med ”Fenno” finländare och det finländska folket.

Redan begreppen ”finländare” och det ”finländska folket” vållar stora problem om Cornelius Tacitus menar dessa. Problemen är nästan alltför många.

Den första anledningen är att orden ”finländare” och det ”finländska folket” är begrepp som tillkommit relativt sent i historien och åsyftar egentligen de folkslag som bor i landområdet ”Finland”. I svenskan användes tidigare ordet ”finnar” för de som bodde i nuvarande Finland oberoende av etnicitet. Exempelvis bestod halva Gustav Wasas kansli av finnar. Det innebär inte att alla från Finland talade finska på Gustav Wasas kansli. I stället var det förmodligen huvudsakligen fråga om svensktalade finnar, dvs finlandssvenskar eller svenskar från Finland.

I litteraturen uppträder begreppen ”Finnar”, ”Finländare” och ”Finland” först 1000 år efter Cornelius Tacitus historieberättning om ”Fenno” i Germanica. Namnet Finland är ännu under vikingatiden liktydigt med Egentliga Finland. Ordet ”Finland” nämns första gången på 1000-talet i en uppländsk runinskrift. Därnäst finna vi ordet Finland i islänningen Snorre Sturlassons berömda sagobok Heimskringla. Här omtalas bl.a. ett härnadståg till Finland av sveakonungen Agne. På 1100-talet användes för första gången den skriftliga benämningen ”finnar” om finska invånare i Finland, i påvebullan Gravis admodum.

Begreppen ”finländare” och det ”finländska folket” hade tidigare en således ytterligare snävare betydelse än i dag. I äldre svenskan åsyftades med finnar de som bodde i egentliga Finland. Med egentliga Finland åsyftades på den tiden det svensktalande området eller landskapet i Finland. Landskapet i forna Åbo och Björneborgs län i Finland är det område som betecknas för egentliga Finland, (på finska: Varsinais-Suomi). Egentliga Finland består av den sydvästra delen av Finlands fastland och skärgården utanför, Skärgårdshavet, fram till Åland. Landskapets huvudort är den största staden Åbo, som under den svenska tiden var den östra rikshalvans viktigaste stad.

90px-Varsinais-Suomen.vaakuna.svg

Egentliga Finlands landskapsvapen

Men begreppen ”finländare” och det ”finländska folket” har vållat problem för finländarna själva. I början på 1910-talet uppstod i Finland behov av att, på ett bättre och exaktare sätt, beteckna de olika språkgrupperna i landet. Begrepp som finne (finskt)finländare (finländskt)och finlandssvensk (finlandssvenskt) myntades, i deras nya betydelse, under denna tidsperiod. Dessförinnan hade termen finne använts om alla invånare i Finland, (Se Olof Mustelin. Finlandssvensk – kring ett begrepps historia, Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet, vol. 511, 1983).

Med finska folket, och numera finska medborgare, menas således alla de etniciteter som bor i Finland.

Om Cornelius Tacitus syftar begreppen ”finländare” och det ”finländska folket” med ordet ”Fenno” vållar detta ytterligare stora problem. Frågan är dessutom om man kan tala om det ”finländare” och det ”finländska folket” år 98 när Cornelius Tacitus publicerade sitt verk? ”Finländare” och det ”finländska folket” bebodde inte ens i Finland år 98 , samt finskan och estniskan var samma språk vid denna tid. Till detta kommer att vi inte ens vet finsktalande/estnisktalande folks utbredningsområde år 98 annat än att de sannolikt var långt mer österut i enligt de senaste teorierna?

Finnarna själva har som bekant ett annat namn på sig själva, suomalaiset. I äldre skrifter hittar man också beteckningen suomer för den finsktalande folkgruppen. Begreppet ”Finne” för att beteckna ”Suomer” eller dagens ”Finnar” i fornnordiskan är av ett relativt sent datum och med annan innebörd än i dag.

Till yttermera visso finns inga belägg för att man i latinet eller ens i de germanska språken vid denna tid benämnde ”Suomer” som finländare eller finnar.

Inte ens i senare germanska språk som fornnordiskan finns belägg för detta. Finnar, som folkgrupp, kallas i fornnordiskan och i äldre nordisk text kallas för Kväner. I norskan används fortfarande ordet kvän för finsktalande befolkning i Norge.

Ovan har bara genomgåtts den språkliga möjligheten att Cornelius Tacitus med ”Fenno” avsåg Finnar. Men, det finns även andra faktorer som pekar emot att jägarfolket ”Fenno” var Finnar.

Frågan är om ens de germanska stammarna vid tiden före år 98 ens kommit i kontakt med finländare eller finnar. Finnarnas vandring västerut från numera Ryssland är av ett relativt sent datum. Finnarnas förmodade vandringsvägar passar således inte in i sammanhanget.

Cornelius Tacitus har till jägarfolket ”Fenno” en näringsbeskrivning som ett nomadiserande jägarfolk där alla deltog i jakt och levnadsbeskrivning att de bodde i kåtor. Granskar man såväl näringsbeskrivningen som levnadsbeskrivningen så verkar det än mer osannolikt att Cornelius Tacitus avsåg Finnar.  Nu skall det dock omnämnas att beskrivningarna är relativt kortfattade.

På det hela taget verkar det osannolikt att Cornelius Tacitus åsyftat ”finländare” och det ”finländska folket” år 98 när Cornelius Tacitus publicerade sitt verk?

tacitus

Tolkningen av vilka jägarfolket ”Fenno” var är problematisk i och med att Cornelius Tacitus historieskrift är från tiden långt före de stora europeiska folkvandringarna! Att de omnämnda folkslagen är lokaliserade långt från Romarriket underlättar inte saken.

Det är möjligt att Cornelius Tacitus med jägarfolket ”Fenno” avsåg finnar även om det är mycket osannolikt. Däremot passar Cornelius Tacitus beskrivning på ”Fenno” mer in på ett annat jägarfolk.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Jägarfolket ”Fenno” i Cornelius Tacitus Germania?

Pilbåge

Cornelius Tacitus skriver i sin historieberättning över de nordliga folkslagen år 98 om ”Fennorum”, ”Fennosque” och ”Fennis” i olika latinska böjningsformer, dvs om folksaget ”Fenno

Cornelius Tacitus är den förste författare som i världshistorien som omnämner folkslaget ”Fenno”. Detta gör det naturligtvis inte lätt att förklara eller tolka vad ordet Fenn0 egentligen kommer ifrån och vad det betyder.

Cornelius Tacitus skrev alla sina verk på latin. Det är lätt att konstatera att Fenno inte har ett latinskt ursprung eller betydelse.

Det verk som Cornelius Tacitus skrev om folkgruppen ”Fenno” är i ”Germanica”. Författaren gör i Germanica en relativt bra beskrivning på de germanska folken. Det ligger därför lätt att anta att Cornelius Tacitus haft en andrahandskälla med kunskap i de germanska folken och dess språk. Detta eftersom han inte själv besökte norra Europa.

tacitus

Möjligtvis kan namnet i folkgruppen Fenno härledas till forngermanskan och äldre germanska ord som ”Fenno”  ”Fenni” (fenþn-, finn-)? Dessa äldre germanska ord kan härledas till betydelserna ”finna, vandra, ströva”. Folkgruppen Fenno skulle i så fall ha betydelsen ”Vägvisare”, Finnare” eller ”Vandrarfolk”. Enligt Hultman och andra språkforskare är ordet ”finne” av samma rot  som verbet ”finna” och betyder ursprungligen ”finnare” eller ”jägare”. Med andra ord kan Fenno  vara synonymt med jägarfolk.

Några forskare har i litteraturen försökt anknyta ”Fenno” med de tyska orterna Finniland och berget Finne utanför nuvarande Leipzig, Tyskland. Detta är, enligt min mening, alltför långsökt förklaring utan ha ytterligare belägg än ortsnamn.

Det är mycket möjligt att  Fenno  kan betyda jägarfolk. Åtminstone beskrev Cornelius Tacitus folkgruppen ”Fenno” som ett jägarfolk.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Översättning av Cornelius Tacitus text om samerna skapar ny historia

tacitus

 

I Cornelius Tacitus originaltext omnämns Fennorum som översätts olika av olika översättare till Fenni, Fennernas , Finnarnas och Fennians.

Det kan kanske tyckas obetydligt att ett ord ändras lite i en översättning. Men, faktum är att en översättare kan ändra den historiska texten, kontexten och innehåll och därmed förändra historien. Därför är det alltid en fördel att vid översatta texter jämföra med originaltexter.

Det skall också tilläggas att översättningar omedvetet eller medvetet kan ändra betydelser, ändra syftningar eller till och med hela innehåll gå förlorad därför att olika språk är just olika språk kopplat till olika kulturer. Till detta kommer att ett språk aldrig kan vara fullkomligt. I ett språk finns dessutom oöversättliga ord; Exempel på sådana ord är tyskans Imponiergehabe (något som enbart görs för att imponera ), isländskans gluggaveður (ordagrant fönsterväder i betydelsen att det kalla, blåsiga och regniga vädret utanför dörren är vackert att titta på för den som sitter vid fönstret inomhus), eller finskans löylyä (ånga som bildas när man kastar vatten på stenar i en bastu), eller finlandssvenskans talko (frivilligt arbete som görs turvis av en gemenskap för en begränsad tid), eller bara finskans Myötähäpeä som jag bara kan översätta med det ofattbara ordet ”Medskam” som du säkert inte förstår om du inte kan finska? Ibland går det inte att översätta ett ord utan att använda flera ord. Försök bara att översätta svenskans ”heter” till ett ord på engelska? Så fort ett ord översätts med flera ord finns risk för att nya tolkningar kan göras på översättningen.

När Cornelius Tacitus skriver om ”Fennorum nationes” har exempelvis författaren  Per Larsson översatt det till  ”finnarnas folk”, när Cornelius Tacitus sannolikt menar det samiska folket. Med finnar menas alla de etniciteter som bor i Finland. Frågan är dessutom om man kan tala om det finska folket år 98 – Finska folket bebodde inte ens i Finland år 98 , samt finskan och estniskan sannolikt var samma språk vid denna tid. Per Larsson kunde gärna lika ha översatt ”Fennorum nationes” med ”Estniska folket”? Till detta kommer att vi inte ens vet finsktalande/estnisktalande folks utbredningsområde år 98 annat än att de sannolikt var mer österut enligt de senaste teorierna? Situationen är ytterligare problematisk i och med att Cornelius Tacitus historieskrift är från tiden långt före de stora europeiska folkvandringarna! Att de omnämnda folkslagen är lokaliserade långt från Romarrikets centrum underlättar inte saken.

Varför jag, och den överväldigande majoriteten av forskarvärlden, menar att Cornelius Tacitus sannolikt avser det samiska folket skall jag återkomma till.

Syftet med det här inlägget är att man inte ska ta översättningar för givet eller som belägg för en sak. Det kan i stället vara så att översättningen i sig själv skapar ny historia!

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

 

Spara

Spara

Spara

Cornelius Tacitus text år 98 om samerna på latin med översättningar

Tacitus-text

De äldsta uppgifterna om samerna, enligt ett stort antal författare, är skrivna av den romerske historikern Cornelius Tacitus, år 98, i sin bok om germanerna. I boken ”Germania”, kapitel 46, beskriver Cornelius Tacitus ett folk bortom de germanska stammarna som han kallar ”Fenno”. Det råder i forskningsvärlden och bland historiker en övervägande övertygelse att Cornelius Tacitus avser samerna och det samiska folket. Men, helt säkra kan vi inte vara. Anledningen till att vi inte kan vara helt säkra är att Tacitus bara beskriver samerna med några få ord och var de befinner sig.

 

Men, mycket tyder på att Cornelius Tacitus med ”Fenno” beskriver samerna. Det som tyder att Cornelius Tacitus med ”Fenno” beskriver samerna har att göra med det fornnordiska ordet ”Fenno” där vi vet betydelsen av ordet, Den sannolika forngermanska betydelsen av ”Fenno”, Cornelius Tacitus beskrivning av folkgruppen ”Fenno”, Samernas sannolika utbredningsområde för tiden vid Cornelius Tacitus beskrivning av ”Fenno”, Skillnaden mellan samerna och andra finsk-ugriska folkslag, DNA-forskning som visar samernas folkvandringsvägar och Beskrivningar av ”Fenno” av senare antika historiker, samt Beskrivningar av ”Fenno” i äldre nordiska källor.

Det är således mycket som talar för att Tacitus avser samerna i sin beskrivning av ”Fenno”.

Men, vad skriver Cornelius Tacitus om samerna år 98?

Vi har Tacitus originaltext. Åtminstone är vi ganska säkra på att det är originaltexten som återges. Men, redan originaltexten öppnar för många olika tolkningar och därmed olika översättningar. Så, vad skriver Cornelius Tacitus om ”Fenno” och hur har hans beskrivning tolkats och översatts?

tacitus

Här följer Cornelius Tacitus text i original med översättningar till engelska och svenska:

 

Germania – Orginaltext latin

“Peucinorum Vene dorumque et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis ascribam, dubito: quanquam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede ac domiciliis, ut Germani, agunt. Sordes omnium ac torpor procerum: connubiis mixtis, nonnihil in Sarmatarum habitum foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt. Nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant. Hi tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt et scuta gestant et pedum usu ac pernicitate gaudent; quae omnia diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates: victui herba, vestitui pelles, cubile humus: sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque praedae petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur: huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne vote quidem opus esset.”

Germania – Engelska

“As to the tribes of the Peucini, Veneti, and Fenni, I am in doubt whether I should class them with the Germans or the Sarmatæ, although indeed the Peucini called by some Bastarnæ, are like Germans in their language, mode of life, and in the permanence of their settlements. They all live in filth and sloth, and by the intermarriages of the chiefs they are becoming in some degree debased into a resemblance to the Sarmatæ. The Veneti have borrowed largely from the Sarmatian character; in their plundering expeditions they roam over the whole extent of forest and mountain between the Peucini and Fenni. They are however to be rather referred to the German race, for they have fixed habitations, carry shields, and delight in strength and fleetness of foot, thus presenting a complete contrast to the Sarmatæ, who live in waggons and on horseback. The Fenni are strangely beastlike and squalidly poor; neither arms nor homes have they; their food is herbs, their clothing skins, their bed the earth. They trust wholly to their arrows, which, for want of iron, are pointed with bone. The men and the women are alike supplied by the chase; for the latter are always present, and demand a share of the prey. The little children have no shelter from wild beasts and storms but a covering of interlaced boughs. Such are the homes of the young, such the resting place of the old. Yet they count this greater happiness than groaning over field-labour, toiling at building, and poising the fortunes of themselves and others between hope and fear. Heedless of men, heedless of gods, they have attained that hardest of results, the not needing so much as a wish. All else is fabulous, as that the Hellusii and Oxiones have the faces and expressions of men, with the bodies and limbs of wild beasts. All this is unauthenticated, and I shall leave it open.”

 

Germania – Översättning av N. E. Hammarstedt

”Huruvida jag skall räkna pevcinernas och venedernas samt fennernas  folk till germanerna eller till sarmaterna, vet jag icke säkert.  Pevcinerna, vilka av några benämnas bastarner, likna emellertid i språk, skick, bosättning och byggnadssätt germanerna. Osnygghet är dock ett fel hos dem alla, och även lekamligen urarta genom blandade äktenskap deras resliga gestalter i ej obetydlig grad till det yttre, som utmärker sarmaterna.

Även venederna hava tillägnat sig mycket av dessas levnadsvanor. Ty hela det skogs- och bergsområde, som höjer sig mellan pevcinerna och fennerna, genomströva de som rövare. Dock räknas dessa hellre till germanerna, emedan de både uppföra fasta bostäder  och bära sköldar och sätta värde på att kunna raskt använda sina ben. Allt detta har nämligen sin motsats hos sarmaterna, vilka tillbringa hela sitt liv på vagn och till häst.

Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jagtsätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända ock de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov.

Om det som ligger längre bort finnes endast sagor, såsom att hellusier och etioner  hava ansikten och uppsyn såsom människor men kroppar och lemmar som vilda djur, vilket jag såsom outrönt för min del vill lämna därhän.”

 

Germania – Översättning av Per Larsson

”Här är slutet på Svebien. Om jag skall räkna peucinernas, veneternas och finnarnas folk till germanerna eller sarmaterna, är jag tveksam om. Visserligen leva peucinerna, som somliga kalla bastarner, i avseende på språk och seder, boplatser och hus som germaner. Orenlighet är kännetecknande för alla, och de förnäma leva i slö overksamhet; genom blandade äktenskap vanställas de något, så att de få utseende av sarmater.3 Veneterna ha även upptagit mycket av deras (sarmaternas) seder; ty alla skogar och berg, som resa sig mellan peucinerna och finnarna, genomströva de under idkande av röveri.  Dessa äro dock snarare att räkna till germanerna, emedan de både hava fasta bostäder och bära sköldar och glädja sig åt att bruka sina fötter och åt deras snabbhet. Allt detta är olika hos sarmaterna, som leva på vagnar och hästar. Finnarna äro ovanligt råa, vederstyggligt fattiga: de hava inga vapen, inga hästar, inga hem; till föda tjäna dem (vilda) örter, till kläder hudar, som läger marken. Deras enda hopp står till deras pilar, som de av brist på järn förse med spetsar av ben.  Och samma jakt underhåller i lika mån män och kvinnor, ty kvinnorna ledsaga männen överallt och fordra sin andel av bytet. Och för de späda barnen finnes ingen annan tillflykt mot vilda djur och regn än att läggas i något slags flätning av grenar. Hit återvända de unga männen, detta är de gamles tillhåll. Men de anse detta levnadssätt lyckligare än att gå och sucka på åkern, anstränga sig med att bygga hus och under hopp och fruktan omsätta sin och andras förmögenhet. Trygga gentemot människor, trygga gentemot gudar hava de uppnått det svåraste, att icke ens behöva önska sig något. Det övriga faller redan inom fabelns område, att hellusier och etioner (oxioner) bära människors ansikten och uppsyn men djurs kroppar och lemmar. Detta skall jag såsom varande obestyrkt lämna oavgjort.”

 

Germania – Översättning av Alfred Johannes kyrka och William Jackson Brodribb

Här avsluta territorier Suevians. Vare sig bland sarmaterna eller tyskarna jag borde hänsyn till de peucinerna , de Veneterna , och Fennians, är vad jag inte kan avgöra; även om Peucinians, som vissa kallar Basstarnians, talar samma språk med tyskarna, använda samma klädsel, bygga ut dem, och leva som dem, att smuts och lättja så vanligt för alla. Något de skadade i stil med sarmaterna av intermarriages av huvud sort med denna nation: varifrån de Venedians har härletts väldigt många av deras seder och en stor likhet. För de ständigt gå igenom och angriper med rån alla skogar och berg som ligger mellan Peucinians och Fennians. Men de är ganska räknas bland tyskarna, för att de har fasta hus, och bära sköldar, och föredrar att resa på fot, och utmärka sig i snabbhet. Sedvänjor dessa, allt vitt skilda från de sarmaterna, som lever på hästryggen och bor i vagnar. I underbara vildhet bor nationen av Fennians, och otrevlig fattigdom, utblottade av vapen, av hästar och av bostäder; derasmat, de gemensamma örter; deras kläder, skinn; deras säng, den jorden; deras enda hopp i sina pilar, som i brist på järn de pekar med ben. Deras gemensamma stöd de har från jakten, kvinnor såväl som män; för med dessa fd vandra upp och ner, och ber en del av bytet. Inte heller andra skydd har de även för sinababes, mot våld stormar och glupande djur, än att täcka dem med de grenar av träden  sammantvinnade; detta en mottagning för de gamla män, och hit gripa de unga. Ett sådant villkor som de bedömer mer nöjda än den smärtsamma ockupationen av odla marken än arbete av uppfödnings hus, än agitationer av hopp och rädsla att delta i försvaret av sin egen egendom eller beslag andras. Säkra mot utformningen av män, säker mot ondska av gudarna, har de åstadkommit något av oändlig svårigheter; det till dem ingenting kvarstår även att önska. Vilka ytterligare konton vi har är fantastiska: som att Hellusians  och Oxiones  har ansikten och aspekt av män, med de organ och lemmarav vilda djur. Detta som en sak som jag inte har någon viss information, ska jag lämna orörd.

Ovan utgör några exempel på översättningar av Tacitus texter. Ett betydligt fler antal översättningar finns.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

De äldsta uppgifterna om samerna år 98 och Cornelius Tacitus

tacitus

De äldsta uppgifterna om samerna är, om man får tro ett stort antal historiker och författare om samerna (Se bl.a. Professor Israel Ruong, Professor Björn Collinder m.fl.), från historikern Tacitus. Men, helt säkra kan vi inte vara. Anledningen till att vi inte kan vara helt säkra är att Tacitus bara beskriver samerna med några få ord och var de befinner sig.

Tacitus-text

De äldsta uppgifterna, enligt flera författare, om samerna är skrivna av den romerske historikern Cornelius Tacitus år 98. I boken ”Germania”, kapitel 46, beskriver Cornelius Tacitus ett folk bortom de germanska stammarna och som han kallar ”Fenno”. Det råder i forskningsvärlden och bland historiker en övervägande övertygelse att Cornelius Tacitus avser samerna och det samiska folket.

Om vi inte kan vara säkra på att Cornelius Tacitus med ”Fenno” beskriver samerna – Varför menar då så många författare att det är samer?

Anledningarna är ganska många. Ja, faktiskt så många att det gränsar till sannolikt att Cornelius Tacitus beskriver samerna år 98. Sannolikheten har att göra med det fornnordiska ordet ”Fenno” där vi tror oss veta betydelsen av ordet. Den sannolika forngermanska betydelsen av ”Fenno”, Cornelius Tacitus beskrivning av folkgruppen ”Fenno”, Samernas sannolika utbredningsområde för tiden vid Cornelius Tacitus beskrivning av ”Fenno”, Skillnaden mellan samerna och andra finsk-ugriska folkslag, DNA-forskning som visar samernas folkvandringsvägar och beskrivningar av ”Fenno” av senare antika historiker, samt Beskrivningar av ”Fenno” i äldre nordiska källor.

Det är således mer som talar för än emot att Tacitus med ”fenno”  avser samerna.

Trots att mycket talar för att Cornelius Tacitus beskriver samerna år 98 så menar jag själv att det är sannolikt, men inte säkert, att Tacitus beskrivning av ”Fenno” är samerna.

Men, om det är så att Cornelius Tacitus avser samerna så är det utan tvekan de äldsta skriftliga uppgifterna om samerna.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Samernas invandringsvägar till Skandinavien, Finland och Ryssland

För inte så länge sedan var historiker övertygade att samerna härstammade från Asien någonstans. Något egentligt belägg hade man inte för detta. Det var just antaganden utan att kunna presentera hållbara bevis. Att samerna kommer från Asien var en teori som presenterades redan på 1800-talet. Det skall omnämnas att en professor vid Lunds universitet under 1800-talet var avvikande och påstod att samerna måste vara Sveriges urfolk.

 

Språkforskning:

Varifrån kommer samiskan?

Om man vet var samiskan kommer ifrån så borde man veta varifrån samerna kommer ifrån!

Men, det har visat sig inte att vara så enkelt!

Varifrån samiskan kommer ifrån en fråga som sysselsatt språkforskare i åratal och det finns ett stort antal frågetecken.

30 % av alla samiska ord kommer inte från något annat språk. Det skulle tyda på att samer har genomgått ett språkbyte från ett urspråk till ett finsk-ugriskt språk på grund av en befolkningsmässig dominerande invandring av finsk-ugriska folk österifrån. Men, stor kritik av denna teori såsom bl.a. varför har inte finsk-ugriska språk spridit sig österut från sitt ursprungsområde?

En alternativ nyare teori är att samiskan var det dominerande urspråket och spridit sig österut. Teorin stöds dock av dna-forskare som kunnat visa att den finsk-ugriska befolkningen ursprungligen var mycket liten och lätt kunnat ändra språk till den samiska majoritetsbefolkningens språk. Speciellt språksociologer har kritiserats denna teori som sociologiskt omöjlig?

Men, det finns ytterligare alternativa teorier, liksom samiska språkfenomen, som försvårat för språkforskare att komma med ett svar varifrån samiskan kommer ifrån.

Det samiska språket – eller rättare sagt de samiska språken eftersom varje samiskt språk skiljer ut sig så märkbart genom olika alfabeten och olika ortografier – tillhör den ugriska språkfamiljen. Samiskan bildar en grupp om 10 språk. De ugriska språken talas huvudsakligen i Östeuropa och väster om Ural, (gränsen mellan Europa och Asien). De ugriska språken är tillsammans med turkspråken, baskiskan, kalmuckiskan, nentsiska, de kaukasiska språken och maltesiskan de enda ursprungliga språken i Europa som inte tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen.  Att samiskan tillhör den ugriska språkfamiljen har också gett upphov till spekulationer i äldre forskning att samernas ursprung skulle komma österifrån.

 

Blodforskning:

Forskning om samernas blod och blodgrupper startade redan på 1950-talet. Bland annat gjordes en undersökning av samtliga skolbarn, sammanlagt 419 barn, i den svenska nomadskolan från Karesuando i norr till Jämtland i söder.

Den som mest omfattande studerat samernas blod var Professor Lars Beckman vid institutionen for medicinsk genetik, Umeå universitet. Han hade under 40 år gjort studier bland samer och jämfört resultaten med andra befolkningsgrupper. Hans och medarbetares resultat har samlats i en skrift: ”Samerna – en genetiskt unik befolkning”, Umeå 1966.

På ett tidigt stadium i forskning om samernas blod upptäcktes stora skillnader mellan samer och den övriga svenska befolkningen.  Frekvensen av blodgrupps och protein polymorfism bland samer skiljer sig avsevärt från den allmänna svenska populationen, ( L.E. Beckman, K. Sjoberg, S. Eriksson and L. Beckman (2001). ”Haemochromatosis gene mutations in Finns, Swedes and Swedish Saamis”. Human Heredity 52 (2): 110–112).

Blodgruppen A2 är en undergrupp till blodgruppen A i ABO-systemet. A2-genen förekommer i de flesta europeiska populationer i frekvenser på omkring 5-10 procent, en saknas bland mongoloida folk i Asien. Alla samiska grupper har en hög frekvens av A2-genen. De högsta frekvenserna har observerats bland svenska samer, 37 procent, och inom Sverige har de högsta frekvenserna (42 procent) av A2-genen noterats från Jokkmokk och söderut. Hos finnar är frekvensen för A2 10 procent och hos svenskar 9 procent. A2-genen pekar på att samerna mer har ett västeuropeiskt än asiatiskt ursprung.

Blodgruppsgenen B har en låg frekvens i de flesta samepopulationer. B-genen år mycket vanlig i Asien. Finnar har en klart högre B-frekvens än samema. Populationer av mongolida folk har en hög frekvens av blodgruppen M, uppemot 80 procent, medan finnar har 64 procent, svenskar 57 procent och samer 46 procent. Bland de 419 eleverna vid nomadskolorna undersökta 1959 saknades DIA-genen helt och även detta talar emot släktskap mellan samer och asiatisk-mongoloida folk.

Enzymer är proteiner som har förmåga att öka hastigheten i kemiska reaktioner. De röda blodkropparna, som är lättillgängliga och innehåller en stor mängd olika enzymer, är det vanligaste materialet for studier av genetiska enzymvariationer. I enzymsystemet PGM1 har 2-genen dubbelt så hög frekvens hos samer i Sverige som hos finnar och svenskar, det vill säga 41 procent mot finnarnas 22 procent och svenskamas 23 procent. Även for en annan markörgen i enzymsystemen har noterats att frekvensen hos samerna är tre till fyra gånger högre hos samer i Sverige än hos finnar och svenskar, medan svenska samer har betydligt lägre frekvens for en av markörgenerna än finnar och svenskar och just denna markörgen saknas helt i asiatisk-mongoloida populationer.

Blodserum innehåller en stor mängd proteiner och i flera av dessa förekommer genetiska variationer. Även i serumprotein-systemet finns två samiska markörgener. Frekvensen hos den ena genen är tre till fyra gånger högre an hos övriga europeiska folk och liknar frekvenserna i Asien. En annan serumproteinmarkör har bara påträffats hos samer och finnar, men frekvensen hos finnar är så låg att den helt kan ha uppkommit genom blandning med samer. Denna gen är alltså en specifik samisk markörgen!

Docent Ingvar Karlsson vid Göteborgs universitet konstaterade att studier av en rad blodgrupper talar alla stärkt emot att samer har släktskap med mongoloida folk i Asien. Docent Ingvar Karlsson konstaterade vidare att i undersökningar av äggviteämnen i blodet finner man liknande skillnader mellan samer, svenskar och finnar. En egenskap, som finns hos finsk befolkning, finns i samma låga frekvens hos samer som hos svenskar, vilket talar for att det trots likheter i språket inte finns ett genetiskt släktskap mellan samer och finnar.

Forskning om samernas blod ledde till att samernas ursprung österifrån starkt ifrågasattes. Professor Lars Beckman i genetik konstaterade att det är så extrem stor skillnad mellan samer och östliga folk att samerna måste ha ett västligt ursprung. Professor Lars Beckman hävdade till och med utifrån sin forskning att samerna måste vara Europas första urfolk. Vid en konferens i Hemavan 1997 gjorde professor Beckman ett för den tiden uppmärksammat påstående  ”Personligen tycker jag att forskningsresultaten visar att samerna faktiskt är ett folk genetiskt och den kunskapen kanske kan vara till nytta for samerna.”

 

DNA:

DNA forskning om samerna är en relativt ny företeelse där de första studierna presenterades vid mitten av 1990-talet, dvs för 20 år sedan. I en studie, som publicerades 1995, där Professor Lars Beckman var medarbetare, hadde en rad olika folkgrupper jämförts, såväl europeiska som asiatiska. Det visar sig att den samiska befolkningen i en genetisk markör, helt skilde sig från alla andra studerade grupper i världen. Redan då kunde forskare konstatera att samerna måste levt isolerade under årtusenden.

Docent Ingvar Karlsson vid Göteborgs universitet konstaterade att den språkliga gemenskap som samer har med de finsk-ugriska folken återspeglas inte i ett genetisk släktskap. Detta talar för, enligt Karlsson, att den samiska befolkningen har genomgått ett språkbyte från ett ursprungligt glömt språk till ett finskt-ugriskt.

Docent Ingvar Karlsson menade vidare att ”de skillnader i DNA i mitokondrierna som finns mellan samer och övriga studerade grupper tyder på att den samiska befolkningen varit isolerade i 10-tusentals år. Sett i ett historisk! perspektiv tyder detta på att samerna varit en isolerad befolkningsgrupp under och efter den senaste istiden. Resultaten talar för att den samiska befolkningen har levt isolerad under en längre tid än någon annan folkgrupp i Europa. De ger ett stärkt stöd for att samerna är en mycket gammal urbefolkning i Skandinavien”.

Mitokondriellt DNAmitokondrie-DNAmtDNA eller mDNA är DNA som finns i mitokondrierna, dvs i kroppens kraftstationer, som tillverkar bränsle i form av adenosintrifosfat (ATP) som sedan övriga delar av cellen kan använda. mtDNA följer med äggcellen från modern till barnet, varför barnets mitokondriella DNA är en exakt kopia av moderns. mtDNA förändras därför endast på grund av mutationer. mtDNA förändras således mycket, mycket, mycket långsamt. Mitokondriellt DNA är därför mycket användbart för att spåra släktskap på moderns sida tusentals generationer bakåt.

 

DNA forskning:

På senare år har användningen av mitokondriellt DNA (mtDNA) och Y-DNA kromosomala markörer erbjudit möjlighet till att klargöra samernas ursprung.

Den senaste DNA-forskningen visar på att samerna har sitt ursprung i den europeisk genpoolen. Den samiska arvmassan är dessutom mycket unik för både Europa och världen. Den samiska genpoolen särskiljer sig från andra genpoler i världen. Det tros bero på att samerna varit mycket isolerad under mycket lång tid. Med mycket lång tid i detta sammanhang antas vara flera tusen år. Det tros vidare bero på att samerna haft mycket lite ingifte från andra folkslag.

 

Samernas invandringsvägar till Skandinavien, Finland och Ryssland

Figur A och B visar på samernas invandringsvägar till Norge, Sverige, Finland och nordvästra Ryssland (Kolahalvön) vid tidpunkten efter inlandsisen var slut och folkvandringstiden i Europa började.

 

A6

mtDNA Haplogrupper

Samiskt mtDNA visar att samerna har ett europeiskt ursprung och ingår I den europeiska mtDNA-poolen. De två haplogrupperna V och U5b dominerar bland samerna med totalt 89%. Detta gör att samerna har den största mängden av de två haplogrupperna V och U5b som någonsin hittats. Både haplogrupperna V och U5b finns spridda över hela Europa i moderata frekvenser från Iberiska halvön till Uralbergen.

Haplogrupperna H, D5 and Z representerar de resterande 11 % av samernas totala arvsmassa.

Omkring  98% av allt samiskt mtDNA pool inkluderar haplogrupperna V, U5b, H, Z, and D5. Frekvensen av haplogrupperna kan dock variera i lokala områden (Kristiina Tambets, Siiri Rootsi, Toomas Kivisild, Hela Help, Piia Serk;  American Journal of Human Genetics 74: 661–682). Skillnaderna tid för samiska haplogrupp V sekvenser uppskattades av Max Ingman och Ulf Gyllensten för  7600 år sedan (omkring år 5 600 före Kristi födelse) och U5b1b1 för 5500 år sedan (omkring år 3 500 före Kristi födelse) bland samer. Detta tyder på att samerna ankom till Norge, Sverige, Finland och nordvästra Ryssland (Kolahalvön) strax efter inlandsisens reträtt.

 

U5b

Även om en liten andel av Haplogrupp U (mtDNA) bland samerna faller inom U4, är den stora majoriteten av samernas arvsmassa U5b. Prover av DNA, tagna av forskare Tambets och hennes kollegor, visar att den andel av den totala Sami mtDNA som var U5b varierade från 56,8% bland norska samer till 26,5% bland svenska samer. Samernas haplogrupp U5b tillhör undergrupp U5b1b1.  Den samiska DNA gruppen U5b1 återfinns dessutom i mycket låga frekvenser till exempel i Kaukasus. Detta förklaras som nyligen migration från Europa. Men, 38% av de samiska U5b1b1 mtDNAs haplotyp är exklusivt för samerna.

Forskare Alessandro Achilli och hans kollegor konstaterade att samerna och Berberna, (folkgrupp i Marocko), (Svenska vinnare 2012 i Eurovisionsschlagerfestivalen Loreen med sången Euphoria härstammar från Berberna), delar U5b1b, som de uppskattas till 9.000 år gammal.  Forskare Alessandro Achilli och hans kollegor och hävdade att detta utgör bevis för en utgångspunkt av haplogrupp från fransk-kantabriska regionen, (omkring Baskien), i sydvästra Europa. (Franco-Kantabriska regionen används av historiker och arkeologer för att beskriva ett område som sträcker sig från Asturien i norra Spanien till Provence i sydöstra Frankrike). (Franco-Kantabriska regionen har uppvisat en stor mängd homogena fynd och var sannolikt Europas mest befolkade region under sena Paleolitisk tid).

Sannolik utgångspunkt och spridning av haplogrupp U5b

mtdna_u5b (1)

U5b spridning och frekvens av forskare Argiedude (sammanställning av ett stort antal forskarrapporter)

u5bmtdnapercentages

V

Som nämnts ovan, har tiden för samiska haplogrupp V uppskattas av Max Ingman och Ulf Gyllensten till 7600 år sedan. Haplogrupp V är den i särklass vanligaste haplogruppen bland Svenska samer och har en betydligt lägre frekvens bland norska och finska samer. Forskare Torroni och hans kollegor har föreslagit att spridningen av haplogrupp V till Skandinavien och Östeuropa beror på dess sen utvandring under pleistocen (Pleistocen är den pågående geologiska epoken  2 588 000 år sedan till ungefär 11 600 år sedan)  och tidig holocen utvandring (Holocen är den pågående geologiska epoken vilken inleddes för cirka 11 700 år sedan) från en fransk-kantabriska regionen, (omkring Baskien), i sydvästra Europa. (Franco-Kantabriska regionen används av historiker och arkeologer för att beskriva ett område som sträcker sig från Asturien i norra Spanien till Provence i sydöstra Frankrike).

Men, senare studier funnit att haplogrupp V är också betydligt närvarande bland östeuropéer. I tillägg är haplogrupp V (med HVS-I övergångar 16153 och 16298 som är vanliga i den samiska befolkningen) mycket mer utbrett i Östeuropa än i Västeuropa. Så haplogrupp V kan ha nått Fennoskandia via Centrala Europa / Östeuropa. Ett sådant scenario är indirekt stöd genom frånvaron bland samer av pre-V mtDNAs som är karakteristiska för sydvästra européer och nordvästra afrikaner.

 

 

Z

Haplogrupp Z hittas i låg frekvens bland samiska och norra asiatiska populationer. Haplogrupp Z är praktiskt taget frånvarande i Europa.  Den beräknade datering av Haplogrupp Z bland samer är 2700 år. Detta antyder på en liten och relativt ny invandring av människor från Volga-Ural-regionen till den samiska befolkningen.

 

Y-DNA

Tre Y-kromosom haplogrupper dominerar fördelningen bland samerna: N1c (tidigare N3A), I1 och R1a. Den vanligaste haplogrupp bland samerna är N1c. Haplogrupp I1 kommer som en god tvåa bland samerna. Haplogrupp R1a ses ofta bland svenska samer och Kola samiska befolkningen. Haplogrupp R1a har en låg nivå bland det finska samerna. Tambets och hennes kollegor föreslog att N1c och R1a troligen nådde Fennoskandia från Östeuropa, där dessa haplogrupper kan hittas i höga frekvenser.

Men, de två haplogrupperna har en påtagligt annorlunda språklig distribution. R1a1a är vanligt bland östeuropéer som talar indoeuropeiska språk. N1c är dock nära förknippad med personer som talar finskugriska språk. Till exempel är N1c vanligt bland finländarna medan haplogrupp R1a är vanligt bland alla samers grannfolk.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko

Samisk Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Saami History blog in English by Lars-Nila Lasko

Samepolitisk Blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Vem var Carl Johan Schlyter år 1835 och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Lars-Nila Lasko – Samisk Historieblogg

Carl Johan Schlyter och Samerna

Schlyter utgav i mars år 1835 verket ”Om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes upkomst”.

I verket menar professor Carl Johan Schlyter att samerna var Sveriges äldsta befolkning. Schlyter menade vidare att samerna ursprungligen bodde över hela Sverige. Enligt Schlyter trängdes samerna till att börja undan från jordbruksmarker. Schlyter menade att när samerna trängdes undan från jordbruksmarker blev de ”omringade” i Småland. Schlyter menade vidare ”Landet ofvanför Ångermanland innehades ännu till största delen af Lappar, hvilka först i senare tider af Svenska nybyggare efter hand trängdes från hafskusten…”

 

Skåning framför allt trots tyskt ursprung

Carl Johan Schlyter föddes i Karlskrona den 29 januari 1795 och dog den 29 december 1888 i Lund.  Han kom från en välbärgad familj där fadern var generalkrigskommissarie. Schlyters släkt hade sedan 1600-talet bott i Skåne. Släkten Schlyter hade invandrat till Skåne från Tyskland medan området fortfarande var danskt. Carl Johan Schlyter föredrog Skåne framför allt. Fanns det möjlighet till tjänstgöring i Skåne så gjorde han det.

Samisk Historieblogg

Professor i Laghistoria

Schlyter bedrev sina studier i Lund och efter examen fortsatte han vid universitetet i Rostock där han avlade magistergrad 1814. Han återvände till Lunds universitet 1816 som docent och samma år blev doktor i juridik. Carl Johan Schlyter blev 1835 professor i ett nytt ämne ”Laghistoria” vid Uppsala universitet. Laghistoria skulle så småningom bli ”Rättshistoria”. Några år senare förordnades han år 1838 till professor vid Lunds universitet i allmän lagfarenhet. 1840 blev han professor i allmän laghistoria också vid Lunds universitet.

Samisk Historieblogg

Rättshistoria

Schlyter utgav ett flertal böcker i rättshistoria. Hans mest kända verk är Samling af Sweriges gamla lagar (Corpus juris sveogothorum antiqui), som publicerades under en lång tidsperiod mellan 1827–1877.

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan