Vem var Pehr Högström och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Samer besläktade med finländare

Johannes Schefferus, (1621 – 1679), publicerade verket Lapponia år 1673 på latin. Verket Lapponia betraktas som det första större beskrivningen av samerna och översattes till ett stort antal språk. Tidigare hade korta beskrivelser eller berättelser om samerna hade utgetts av främst missionärer i Sameområdet. Ett hundra år tidigare hade Schefferus i verket Lapponia år 1673 påstår att samerna är besläktade med finländarna. Schefferus menade vidare att samer och finländare var två olika folk, samt att finländarna fördrivit samerna norrut till deras nuvarande bosättningsområde. (Se tidigare blogginlägg).

Lars-Nila Lasko - Samisk historieblogg

Finländare är Samer

Pehr Högström går ett steg vidare. Han menade att finländarna ursprungligen varit samer. Högström ansåg att det fanns ett språkligt behov att göra en skillnad mellan nomadiserade samer och de samer, dvs finländare, som övergått till jordbruk. Högström ansåg att det varit en flytande tid i övergången när samer blev finländare och att det pågick fortlöpande under 1700-talet. Att finländarna förd rivit samerna norrut, som Johannes Schefferus påstod, menar Högström således att detta inte var sant. (Se tidigare blogginlägg).

bok

Samer har ett Skytiskt ursprung

Högström menar vidare att det är sannolikt att samerna, liksom övriga folk, bebott andra områden och nuvarande bosättningsområde är bara det senaste av en rad andra. Här menar Högström att samerna kan ha ett ursprung från ”Skyterna”. (Se tidigare blogginlägg).

 

Skyter?

Någon undrar vilka Skyterna var?

Skyterna anlade inga städer och odlade inga åkerfält. I stället var Skyterna det gåtfulla nomadfolket som härskade över stora delar av Europa och Asien från omkring år 800 till år 300 f.Kr. för att sedan försvinna från historien. En av de äldsta historikerna Herodotos beskriver Skyterna 400 f.Kr.: ”De har varken byggt sig städer eller murar, utan de för sina hus med sig, och alla är beridna bågskyttar; de lever inte av åkerbruk utan av boskapsskötsel…” – Herodotos’ Historia, IV..46.

Så småningom slog sig skyterna ner från sitt nomadiska liv i ett område som täcker dagens Rumänien, Moldavien, Ukraina och södra Ryssland. Norr om Skyternas nordliga gräns fanns Finsk-Ugriska folkstammar till vilka samerna språkligt hör.

Även om Skyterna försvunnit från historien omnämns de i många historiska källor från grekiska till bibeln; Det faktum att staden Bet-San i nordöstra Israel senare kallades Skytopolis kan antyda en period av skytisk ockupation, (1 Samuelsboken 31:11, 12). Skyterna omnämns i assyriska krönikor redan under Sargons regeringstid (722-705 f.Kr.).

Skyternas kanske mest kända landmärken är kungagravar i de Altaiska bergen på över 2000 m höjd i gränsområdet mellan Kazakstan, Mongoliet, Kina och Ryssland. Man har även hittat nedfrusna och intakta skyter på dessa höjder med ett klart europeiskt ursprung. Med permafrosten har även organiskt material som dräkter och annat blivit välbevarat i 2 500 år och ger oss en intakt uppfattning om skytisk livsstil.

Skyterna var inte en etnisk enhet utan en konfederation av folk med ursprung från den Öst Iranska språkfamiljen. De talade Skytiska som var ett Indo-Europeiskt språk.

 

Vem var Pehr Högström?

Vem var då Pehr Högström som påstod allt detta?

 

Född i en välbärgad familj

Pehr Högström eller Petrus Martini Högström föddes den 10 november 1714 i Högom, Selångers socken i Medelpad och dog den 14 juli 1784 i Skellefteå. Fadern Mårten Högström Ersson var en välbärgad handelsman i Sundsvall och modern hette Ingeborg Engman Persdotter. Trots att Pehr Högström kom från en välbärgad familj fick han en olycklig start i livet.

 

Uppvuxen i skogen

Vid sex års ålder härjade ryssarna i Norrland och alla familjens gårdar sattes i brand. Detta skedde just efter Karl XII bortgång och där även hela Sundsvalls stad lades i aska. Familjen fick ta sin tillflykt till en koja i skogen. Kort därefter avled fadern.

 

Studier

1731 gick Högström i Härnösands gymnasium två klasser för att därefter den 25:e september 1733 skrivas in vid Uppsala universitet. Vid Uppsala universitet bedrev han studier under 8 års tid.

 

1741 avhandlingen ”Förnuftiga tankar om Gud” och Wolffianismen

1741 publicerade han avhandlingen ”Förnuftiga tankar om Gud”. Avhandlingen rönte stor uppmärksamhet. Dels var det den första avhandlingen på svenska. Vid den tiden var alla avhandlingar på latin. För det andra var avhandlingen en filosofisk avhandling om Gud baserad på teorier av de tyska filosoferna Leibniz och Wolff.

Att avhandlingen kallades ”Förnuftiga tankar om Gud” kan kanske bero på att många av filosofen Wolffs verk inleddes med orden ”Verniinftige Gedanken”;  Vernünftige Gedanken von Gott, der Welt under der Seele der Menschen (1720), Vernünftige Gedanken von dem gesellschaftlichen leben der Menschen (1721), Vernünftige Gedanken von den Wirkungen der Natur (1723), Vernünftige Gedanken von den Absichten der natürlichen Dinge (1724) och Vernünftige Gedanken von den Teilen der Menschen, Tiere und Pflanzen (1725). Wolffianismen, eller Leibniz-Wolffs systemet, slog igenom under 1700-talet vid i stort sett alla nordeuropeiska universitet. Wolffs filosofi vann gehör vid Uppsala universitet på 1720-1730-talet genom framför allt Anders Celsius.

Högströms avhandling bidrog starkt till populäriserande av Wolffianismen i Sverige.

 

Wolffianismen

I dag är det väl knappast någon som hört talas om Christian Wolff. Men, under 1700-talet var Wolff en riktig kändis och vars filosofi kom att prägla så gott som samtliga universitet och vetenskaper i norra Europa. Den som vill skriva om samisk historia och idéströmningar som påverkade synen på samerna under 1700-talet kan inte bortse från Christian Wolff. Att syssla med historia är spännande i sig när det gäller historiska händelser och historiens utveckling. Än mer spännande är det att förstå varför händelser inträffar eller varför ett skeende inträffar. Att förstå en lag eller att en historisk händelse inträffar är samtidigt att förstå den bakomliggande idén eller idéströmningarna.

Filosofen Wolff har haft en stor betydelse för eftervärlden vilket avspeglats i att han fått ett 35 km brett berg på månen uppkallat efter sig Mount Wolff (Mons Wolff).

Den som vill ge en relevant bild av 1700-talets idéliv och påverkan på sameområdet kan helt enkelt inte ignorera Wolff. Christian Wolff behandlade praktiskt taget alla ämnen från teologi till juridik. Inte nog med det!  Samtliga universitet och lärosäten i norra Europa lärde dessutom ut hans idéer.

I Sverige och Norden blev Christian Wolffs idéer särskilt starka vid universitetet i Uppsala. Universitetskanslern Gustaf Bonde erbjöd till och med Christian Wolff den Skytteanska professuren i Uppsala. Wolff tackade dock nej. Eftersom framför allt präster och lappmarkspredikanter utbildades i Uppsala blev även norra Sverige ett fäste för ”Wolffianismen”.

Att Wolffianismen fick ett så starkt fäste i norra Europa beror på att det var en protestantisk skolastik. Christian Wolffs idéer liknade Descartes med en rationalistisk argumentation.  Wolffianismen utgick från något eller några logiskt giltiga sanningar och sökte sedan härleda all kunskap ur dem. Christian Wolff var ursprungligen professor i matematik, vilket säkerligen påverkade hans teorier.  Han matematiserade filosofin och matematiken kunde användas till logiska slutsatser.  En säker vetenskaplig slutsats kunde således göras utifrån ett fåtal filosofiska principer. Wolffianismen strävade således efter ett matematiskt exakthetsidealet.

Att dra matematiska slutsatser utifrån en filosofisk princip kan ge drastiska effekter inom exempelvis humaniora och synen på olika folk. Enligt min egen mening var Wolffianismen en grogrund för en nedlåtande syn på samer och samiska rättigheter.

Idéströmningen ”upplysningen” under 1700-talet hade en mycket positiv syn på urfolk. Under upplysningen blev till och med urfolk ett ideal. Wolffianismen blev en konserverande faktor än en förnyande idéströmning. Wolffianismen bidrog således starkt till att upplysningen inte slog igenom i Sverige på samma sätt som i andra europeiska länder. Under första halvan av 1700-talet går det inte ens att finna en avhandling vid något universitet med upplysningens idéer eller ideal.  Wolffianismen försenade således upplysningen i Sverige.

 

Norrlandsortodoxin – När ljuset kom från norr!

Wolffianismen var inte den enda idéströmningar som påverkat samernas historia i norr. Redan i slutet på 1500-talet fram till början av 1600-talet fanns ”Norrlandsortodoxin”, som inte bara inverkade på folk i norr utan hela Sverige. Norrlandsortodoxin var en radikal gren av svenska protestanter. De hade ofta fått sin utbildning vid nuvarande Vasaskolan i Gävle och senare vid Uppsala univeritet. Norrlandsortodoxin representerades av Abraham Angermannus från Sidensjö i Ångermanland (ärkebiskop 1593-1599), Nicolaus Olai Bothniensis från Piteå (ärkebiskop 1599), Petrus Kenicius (Köniksson), från Baggböle (professor och ärkebiskop 1609-1636), samt Andreas Laurentii (Björnram), från Västerbotten, (professor och biskop 1576) . Laurentii skiljer dock ut sig från de övriga genom att ställa sig på kungens sida som ärkebiskop mellan 1583 och 1591. Alla dom andra hade dock kungen problem med. Kungen lät till och med fängsla ärkebiskop Abraham Angermannus och som dog i fängsligt förvar på Gripsholm år 1607. I en tid 1583 till 1636 när religion var ett avgörande slagträ i svensk inrikespolitik hade fyra norrländska ärkebiskopar en avgörande makt.

Andra biskopar från Norrland som hade ett stort inflytande var Petrus Jonae från Hälsingland (biskop i Strängnäs 1585-1607), Nicolaus Olai från Hälsingland (biskop i Strängnäs till 1585) och Petrus Jonae Angermannus från Arnäs (biskop i Växjö 1593-1630).

 

Inget i  jämförelse mot vad som skulle komma!

Wolffianismen och Norrlandsortodoxin var inflytelserika idéströmningar som kom att påverka samernas historia. Men, de  var inget mot de idéströmningar som skulle komma  senare i  historien.

 

Prästvigd i Stockholm

År 1741 blev Högström prästvigd i Stockholm.

 

Kyrkoherde i nyinrättade Gällivare församlingen

Den 22 november 1742 utnämnde han till den första kyrkoherden i den nyinrättade församling som erhöll namnet Gällivare.

 

Familj

Året där efter, 1743 gifte han sig med Catharina Fjällström och de fick 10 barn men minst 3 barn dog före ett års ålder.

 

Berömt verk om samer 1747

Pehr Högström nödgades som lappmarksmissionär genomföra ett stort antal vidsträckta ämbetsresor inom sin församling och som visitator i övriga lappmarken fram till ryska gränsen. Genom ämbetsresorna fick Pehr Högström en stor inblick i samerna och samisk kultur. Detta ledde till att han publicerade år 1747 boken ”Beskrifning öfver de till Sveriges krona lydande lappmarker ”.

bok

Verket ”Beskrifning öfver de till Sveriges krona lydande lappmarker ” var 1700-talets mest omfattande verk om samerna. Boken översattes till danska, tyska och franska, samt ledde till att Pehr Högström erhöll en plats i Vetenskapsakademien.

År 1749 blev han kyrkoherde i Skellefteå.

I lokalhistorien om Skellefteå kan man läsa om hans otroliga sociala engagemang ; ”Kyrkoherde Pehr Högström i Skellefteå planterar Västerbottens första äpple och gör andra försök med nya växter. Han tar initiativ till socknens första barnmorska 1757 och låter begåvade personer få utbildning i Stockholm såsom bildhuggaren Herman Tomasson från Pjäsörn och troligen porträttmålaren Nils Schillmark från Drängsmark. Högströms hustru låter vaccinera barnen mot smittkoppor. På Prästbordet uppstår en centrumbildning där det bor hantverkare, militärer, kyrkliga tjänare och olika tjänstemän. Denna befolkning är rörlig och har kontakter med andra delar av Sverige och Finland. ”

Dock gjorde Högström mycket mer i Skellefteå än ovan positiva ord.

 

Riksdagsman åren 1755-1772

Han var riksdagsman för partiet mössorna vid  1755-56, 1765-66, 1769 och 1771-72 års riksdagar.

 

1772 teologie doktor

År 1772 blev Högström teologie doktor.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Pehr Högström om samernas ursprung år 1747 av Lars-Nila Lasko

Lappmarksmissionär Pehr Högström, 1714-1784, publicerade år 1747 boken ”Beskrifning öfver de till Sveriges krona lydande lappmarker”. Verket översattes till danska, tyska och franska. Boken i original kan du läsa här.

pehr_hogstrom

Uttdrag från Pehr Högströms ”Beskrifning öfver de till Sveriges krona lydande lappmarker”om samernas ursprung

Bland de äldsta författarna om samerna är det Pehr Högström som mest i skrift funderat över samernas ursprung. Det kan därför vara av särskilt intresse att se vad han skriver och hur uppfattningarna på 1700-talet var om samernas ursprung.

Det ska observeras att samerna på 1700-talet fortfarande betraktades som ett ursprungligt folk i Sverige och Sameområdet. Dock ställdes frågor att de, liksom övriga svenskar och norrmän, måste ha kommit någonstans ifrån. 1700-talet var ju ”Upplysningens” tidevarv som det brukar kallas.

Maskintexten är inskriven efter facsimilutgåvan av Lars-Olof Delsing vid Lunds universitet. Maskintexten innefattar endast kapitel 3 om samernas ursprung.

bok

Andra Capitlet – Om Lapparnas Ursprung.
§. 36
AT säga på hwad tid Lapmarken af inwånare alraförst blifwit intagen, lärer ej wara lättare, än at med någon wisshet berätta hwarifrån det folk är kommit/ som desse orter nu förtiden bebo. Deras skäl, som wilja bewisa, et Japhets efterkommande hafwa i förstone intagit det öfra af Finland, Lapmarken och Helsingeland, innan de gåfwo sig til de södre delar af wårt Swerige, samt sedermera

§. 37 til Dannemark, Tyskland, Ängeland och andre orter, äro kunnige (u). Om desse, som mycket sannolikt synes, af tycke och behag för de ljusa sommardagar, dem de märkte blifwa alt längre och ljusare, ju längre det bar i norden, utom andra bewekande orsaker, begifwit sig dit åt, så måste de just icke straxt hafwa gifwit sig tilbaka derifrån och tagit kosan söder åt. Och så wida de första jordens inbyggare merendels minst lade sig på åkerbruket, så ser jag ej hwad förträde de södre orter hafwa för desse norra, då man betraktar et folk, som gifwit sig at genomwandra skog och mark, samt lefwa blott af djur och fisk=fänge, hwaruppå desse orter nu förtiden äro nog rike, och måste förmodeligen fordomdags warit ännu långt rikare och öfwerflödigare. Imedlertid är det mycket sannolikt, at de orter som nu äro mäst bebodde, torde ej först utan snarare sidst af inwånare blifwit fundne och optagne; och at både Scytherne, somt wåra fordna Cimmerier, Cimbrer eller Kjempar, och andra Nordiska folkslag blifwit fornda tider beskrefne både til lefnads sättet, som wåra nu warande Lappar, samt af climatet så, som de der bo under polen. Hwaraf man kan sluta, både at det dragits långt ut, innan alla desse öfwergifwit sit förra lefnadssätt och begynt bruka jorden; samt at det sätt at lefwa , som Lapparne nu bruka, icke är något nytt utan gammalt, och sådant

§. 38 som til äwentyrs wåra gamla förfäder Swear och Göthar äfwen fordomdags öfwer alt idkat, så framt de tagit den kosa och wäg til wårt fädernesland, som förmält är.
§. 2. Men skulle det ej med säkerhet kunna säjas det wåra förfäder tagit denna wägen (som jag lemnar til andras omdöme), så måste det wara skedt, at desse orter blifwit först intagne af det folk, som dem nu bebo, de rätta Thules (x) inwånare, nämligen wåra Lappar. För mig är det mycket troligit, at det alt ifrån de äldsta tiderna måste haft i detta land sit tilhold. Åtminstone måste de der hafwa bodt innan Wästerbotn af Swenskt folk blifwit intagit, hwilket förmodeligen ej så nyligen skedt, som mången tror, utan för långliga tider tilbaka. Det kunde man, alla andre goda skäl at förtiga, sluta deraf, at mästa delen af Soknarna i Wästerbotn, nämligen alla, som hollas för de äldsta, hafwa sina namn af de orter, som ligga

§. 39 närmast in til sjwlfwa fjällryggen. Ty Ume, Pite, Lule, Torne, hafwa sina namn af de älfwer, omkring hwilka de äro belägna, och kallas altså gemenligen Umeå, Piteå, Luleå, Torneå, etc. Men at alla desse älfwer eller åar åter fått sina namn af de sjöar, från hwilka de i fjällen hafwa sit utlopp, är aldeles onekeligit; Ty, ibland alla de många hundrade sjöar, som finnas i Lapmarken, har man aldrig hört någon enda hafwa sit namn af sin å eller bäck, utan altid twärt om. Så äro Uma, Lula, Rano, Kalas etc. Träsk eller sjöar i Lapmarken: men deras älfwer kallas Umaæno (Umeå), Ranæno (Råneå) Kalsæno (Kaliså) etc. (y). Och emedan både landmonerne och fiskewatnen befinnas i fjällen långt beqwämligare och bättre för en flyktande nykommen colonie, både til genomfart och uppehälle, än orterne wid sjökanten, wille jag näpligen tro, det de sednare blifwit förr intagne, än de förra.
§. 3. En del Lappar wilja aldeles påstå, at deras förfäder fordomdags warit egare af hela Swerige; men at wåra förfäder hafwa drifwit dem undan sig och inskränkt dem efter handen mer och mer, ej annorledes, än det berättes

§. 40 om de Amoreer, at de trängde Dans barn in på bergen, och stadde dem til/ at de kommo neder i dalarna (z). Men om man skulle medgifwa dem, at de någon gång egt inne hela Wästerbotn, så kunde dertil wara något skäl, nämligen förr än det Swenska Folket begynte utwidga sig omkring desse orter. Men at de någonsin warit egare af hela Swerige, lärer näpligen med wåra Swenska Antiquiteter wara enligit, så framt man ej säger, at de warit de aldraförsta, som desse orter straxt efter syndafloden intagit, och det förr än wåra förfäder kommo at taga desse länder i besittning.

At de i fordna tider hafwa warit et folk med Finnarna, bewisar Schefferus (a) och synes af flera omständigheter ej kunna emotsäjas. Men at han påstår, at de ifrån Finnarna blifwit fördrefne eller utgångne, är blott en gissning. At alla Finnar fordomdags warit Lappar, är jag benägnare at tro, samt fört samma lefnadssätt, som desse, men småningom sedermera begynt sättja sig ned, samt bygga sig hus och hem, etc. Lapparnas lefnadssätt, som omgå med boskapsskötsel, är otwifwelaktigt äldre, än Finnarnas, som bruka jorden; och det synes i öfrigit olikare, at et folk öfwergifwit hus och hem, samt beslutit at bo under bar himmel, än twärt om.

§. 41 Rådfrågar man sig med de Skribenter, som fordna tider talt något om Finnarna, så finnes på deras lefnadssätt föga skildnad ifrån det Lapparna nu idka. Schefferus bewisar det samma och til öfwerflöd anförer både Taciti (b) och Saxonis (c) utlåtelse om Finnarna, som til större delen låter lämpa sig til Lapparnas lefnadssätt och opförande denna tiden. Hwad altså Schefferus talar om Lapparnas migrationer, då de antingen friwilligt, eller med wold blefwo afsöndrade ifrån Finnarna, sådant måste, efter mit omdöme, ej förstås om Lapparna i gemen, utan om wissa hopar och flockar, som antingen sjelfmante funno sig befogade at gifwa sig ifrån ena orten til den andra, eller och med wold blifwit bortdrefne, på samma sätt, som alla Tiggarelappar på landsbygden i Wästernorrland

§. 42 blefwo i wårt minne derifrån drefne och tilhollne at förfoga sig til Lapmarken, hwarifrån de eller deras fäder woro komne.
§. 5. Om man fördenskull frågar hwad tid Lapparna och Finnarna skildes ifrån hwarandra, så lärer näpligen något annat swar kunna gifwas, än at de blefwo den tiden söndrade, på hwilken de sednare begynte öfwergifwa sit förra lefnadssätt, bygga sig ordentliga hus och bruka jorden. Men at föra sådant til någon wiss tid, lärer ej eller wara möjeligit, efter man ser sådana skildnader dageligen. Ty, så snart en Lapp, på de ställen jag warit, begynt som Nybyggare bruka jorden (hwilket i somliga Lapmarker oftast sker), så blir han ock straxt Finne, bygger sig straxt hus, talar, kläder sig och lefwer som en Finne, ändock hans Syskon och slägtingar bo i Tjäll, tala Lapska, kläda sig och lefwa i alt annat som Lappar. Och sådana Lappar, som på det sättet blifwit Nybyggare, har man swårt före at til alt deras opförande skilja ifrån annat Finskt folk. Imedlertid lärer man dock måst tilstå, at någon besynnerlig tid warit, då de mera enhälligt lade sig på åkerbruket, nämligen de som bodde närmast intil Botniska hafswiken och i de öfrige delar af Finland; då man ock fant nödigt at kalla dem med särskildta namn, och således göra en skilnad uppå dem, som på deras skiljaktiga lefnadssätt förnämligast war grundad.
§. 6. Om nu Finska Nation hade någon tilförliteligare

§. 43 kundskap om sit ursprung ifrån äldre tider än dess så skulle man ej hafwa swårt före få rätt på deras härkomst. Det skulle wara wärdt, om någon kunde anställa en nogare jämförelse emellan desse språken och de östra folkens tungomål, som man förmenar wara i någon slägtskap med de gamla Scyther, då det stode at utröna, om icke alla desse folkslagen woro en slägt eller afföda af dem. Jag wet wäl, at under detta namnet blifwit i fordna tider flera folk och tungomål gemensamt inbegrepne, som ock wåra gamla Göthar det namnet i högre bemärkelse burit, under det de, såsom rättwisans wid makt hollare och beskyddare, soro de andras tilflykt wid alla hos dem upkomne sårare mål och twistigheter, etc. Imedlertid måste jag bekänna, at om man betraktar Lapparnas lefnadssätt och borgerliga upförande denna tiden, så lärer man näpligen hos något folkslag finna likare åtbörder och efterdöme, än då man hörer hwad Justinus och andre berätta om de gamla Scyther. Desse brukade ej jorden, hade ej hus eller ständig hemwist, lefde af boskap, och under deras herdalefwerne woro i en ständig flykt i de obebodda ödemarker. Förde sina hustrur och barn med sig ehwart de togo wägen: lefde af mjölk och honung, klädde sig i skinn; wiste ej af lin och ull; ansågo stöld och tjufweri för den aldrastörsta misgerning o.s.w.
§. 7. Om man säger, at den gamla Scythiens gränsor sträckt sig til desse orter, så säger

§. 44 man ej annat, än det, som kan wara roligit. Säger man ock at detta folket, under de upkomna folkens rörelser, gifwit sig undan til desse länder, hwarest de kunde få lefwa i fred, och hwarest de funno kreatur för sig, nämligen Wildrenar, dem de tämt op och giort til sina hemkreatur, äfwen som de hade andra i deras eget land, så säger man ej eller annat, än hwad som kunnat lätteligen hafwa skedt.
Om Samogetherna, Samojedi, warit en Scytisk Nation, och fordomdags bodt omkring de ställen, som Geographi gemenligen sättja dem, så är det ej otroligit, at de warit i slägtskap med same och some, det är Lappar och Finnar, ändock de för de olika öden, man på alla sidor undergått, ei skulle befinnas wara til tungomålet mer enlige, än Göthernas efterkommande uti Italien och Spanien denna tiden med oss. Om man altså wil anställa någon jämförelse emellan språken, så gör det ej fyllest, at mann upräknar en hop termer och ord, som äro olika. Ty sedan de på bägge sidor blifwit både til tungomål och lefnadssätt med andra folkslag inwiklade, får man ei förmoda sig så stor likhet, at man kunde wara säker, sedan man räknat op en hop olika terminos. Det är ock märkeligit, at et folk genom befryndelse med andra, besynnerligen giftermål, mycket lätt kan komma at förbyta sit språk. Hwarpå jag sedt prof i Lapmarken, at pure Swenskar, som fått makar antingen af Lappar eller Finnar, hafwa efter en

§.45 kort tid begynt förgäta sit modersmål, och deras barn hafwa ej förstått et enda Swenskt ord. Hwaraf jag nogsamt fått skönja, huru swårt det är at blott i anledning af et folks tungomål utspana med hwilka Nationer de äro i någon slägtskap eller ej.
§. 8. Deras förnämsta skäl, som wilja bewisa, at Lapparna äro en afföda af de tio Israels slägter, ibland hwilka sal. Herr Archiat. och Medic. Professoren Doct. Ol. Rudbeck fil. warit den förste, torde mäst wara tagne af det Lapska språkets öfwerensstämmande med det Hebreiska (d). Ty, om likheten härutinnan wore ögonskenlig och säker, så skulle man lätt kunna tro, at de äro komne af förenämde slägter, som öfwergåfwo Guds Bud/ giorde sig Kalfwar och lundar; tilbådo himmelens här/ tjente Bal, läto sina söner och döttrar gå genom eld, foro med spådom och truldom (e); samt blefwo altderföre bortförde i det Assyriska fängelset, hwarifrån ingen wet hwart ut de togo wägen: utan twifwel, efter Guds egen hotelse,

§. 46 i et land/ som hwarken de eller deras fäder känt hade/ hwarest de skulle tiena andra gudar/ stockar och stenar: ja, der de intet wist hemman hafwa skulle/ eller deras fot någon hwilo få: då HErren wille gifwa dem et bäfwande hjerta (f) etc.
§. 9. Ehuru denna saken kan på et och annat sätt göras til mycket sannolik, måste man dock bekänna, at ännu några skäl lära fattas, innan man dristar utgifwa henne för säker och oemotsäjelig. Och hwad i synnerhet språken angår, så tyckes det wäl wilja något betyda, at orden befinnas wara hwarandra lika, men gör dock saken ej mer, än probabel; emedan man i många andra språk skulle kunna wisa mycken likhet med hebreiskan, om man med flit och upsåt gåfwe sig at tänka deruppå: och det är des utan bekant, at de lärde långt för detta budit til at jämföra både Americanskan och andra folks tungomål med samma Hebreiska språk, etc. Imedlertid gifwes oss wid desse likheters i akt tagande anledning at wörda Skaparens wishet, som låtit alla tungomål, somliga mer och somliga mindre, komma med det språk öfwerens, som holles för det äldsta, och på hwilket han sin lag och löften behagat för alla människor uptäcka. Och huru wida desse språken qua Grammaticalia komma öfwerens, lärer lätteligen märkas af de utkomna Lapska Grammatiker, jämförde

§. 47 förde med den Hebreiska; i hwilken händelse jag holler före någon likhet (g) kunna i akt tagas, (som emellan andra språk); men ock mycken olikhet (h).
§. 10. Imedlertid är deras flit och möda til berömande, som med desse språkens jämförande arbetat, eller torde ännu arbeta. Jag har förr påmint, at man wid slike tilfällen, i anseende til den förändring alla tungomål äro undergifne, ej bör förmoda sig någon fulkomlig öfwerensstämmelse, hälst emellan tungomål, hwilka både til tiden och orten äro så wida skilde, som wåra nu warande Lappar och de fordna Hebreer. Och, om man kunde af andra omständigheter taga i akt någon likhet eller ofelbar egenskap, som detta folket befunnos

§. 48 hafwa med Israeliterna gemensam och allena, så å twiflar jag ej, at ju en likhet i språket, om den kunde med någon säkerhet skönjas, skulle synas beholla sit rum bland de bästa och tryggaste skälen.
Det är icke utan, at några Historier och Legender, som kringföras af Lapparna, äro til en del icke olika de gamla Rabbiners fabler och berättelser. At den Israelistiska Nationen warit af naturen mycket widskepelig, är en egenskap, som äfwen wil hänga wid desse; äfwenwäl egennyttig, samt högfärdig och föraktare af alla andra Nationer; utom andra finnes böjelser, i hwilka de synas komma med hwarandra i någon jämförelse. Til kropsens gestalt och skapnad, i anseende til des korthet, brunbleka hy och swara hår, samt andra märken torde de ej befinnas wara ifrån hwarandra mycket skiljaktige; äfwen så til klädebonaden efter den beskrifning man har på de gamla Israelisters mantlar, kjortlar, barhet i bringan (i) och sölfwerbälten, som hos Israeliterna ej lära hafwa warit i mindre pris är hos desse (k). At Lapparna äro benägne at insättja gula, blå, röda snören, wippor, klutar och bräm wid fållar och öpningar af deras kläder, ser man dageligen. Och man wet Israeliterna til något dylikt hade af Gudi en säskild befallning (l).

§. 49 §. 11. Manfolken sysla war hos Israeliterna at slakta och laga mat : äfwen så hos Lapparna. Och som de förra twådde ofta sina händer, så göra ock desse. Höftesenan af sina Renar äter ej Lappen, utan spinner deraf trå. När Lappen griper til sin köttgryta, så kan man tämligen när inbilla sig Israelisternas appetit wid sina köttgrytor i Egypten (m).
Då man kommer i Lappens kojor, och ser honom ej allenast bo som Patriarkerna i tjäll, utan ock breda sina kläder på det stället man skal sittja, så bär han sig ej olik åt Israels folk, då de wille betyga någon särdeles tjenstaktighet och ärebewisning (n). Och som Israeliterna genom kyssande betygade hwarandra sin tro och kärlek, altså ock Lapparna. Deras BränCurer, dem jag på sit ställe wil omtala, torde kan ske wara af samma slag, som omtalas i Mosis böcker (o),
§. 12. Så äro ock wissa meningar hos Lapparna ej olike Israeliternas. Til exempel: de wilja ej tro, at han syndar, som dräper en tjuf, då han finnes bryta sig in i ens annars egendom (p). Så wil det ock än i dag hänga wid alla Lappar at holla Lögerdagen helig, och då ej taga sig något arbete för händer. Ty, at flytta sina boningar om Söndagen, deröfwer göra de sig ej samwete; men om Lögerdagen sker

§. 50 det ej, äfwen så at fiska, skjuta, o. s. w. utom stort nödfall, emedan de tro at alt Lögerdags arbete slår tilbaka och har skada med sig. För de stora Helgerna holla de ock dagen förut som en förberedelsedag, hwarwid de taga samma omständigheter i akt, som wid Lögerdagen. Wid Qwinfolkens månadstider äro Lapparna mycket like Israeliterna, emedan en sådan människa hwarken blir liden annorstädes, än wid dörren, ej eller får hafwa sådana kläder på sig, som andra, eller äta med dem, utan anses som en oren person. Det är ock bekant, at detta folket äro ganska mone och angelägne om lifsfrukt : samt at de, som Patriarkerne, måste köpa sig hustrur. Äfwen, at de förbehollit sig en rättighet at efter eget behag gifta bort sina barn; och gifwa sit tjenstefolk kreatur til belöning, lika som Laban gaf Jacob. Så är ock deras sång eller joikande til ljudet och sänkningarna ej olik den, som Rabbinerna än i dag bruka i sina Synagogor; hwarom jag låtit mig försäkra af dem som bägge delar hört, och man jemwäl desutan af Note böcker det samma fått inhämta.
§. 12. At de fordna Finnars och Lappars afgud Jumala warit beprydd med en krona, som war besatt med tolf ädla stenar, bewisar Schefferus (q) af gamla Swenska Historier, hwilket torde wara gjordt til någon åminnelse af de tolf Israels slägter. Och som hos Judafolket war en stor subordination emellan deras förmän äldre och yngre, så äro ock

§. 51 Lapparna mycket bögde at wörda och lyda de äldsta af deras folk för godt holla och anstalta. Deras offer får man, kan ske, ej taga något skäl utaf, emedan snart sagt hela werlden i fordna tider brukade det samma. Besynnerlig är dock blodstrykningen. På sina gudar, altare och stodar komma Lapparna icke gärna med knif, utan de af trä göra de mäst af rötter, förloradt tilhugne med yxa, och de af sten äro mäst så, som naturen lemnat dem (r). At upresa wårdstenar och stodar på sina land, måste hos Israeliterna warit i bruk, efter HERren nödgades med et förbod afholla dem derifrån (s). De löften Lappen gör åt sina gudar, går han ej ifrån, ehwad det skulle kosta (t). At Lappen äter sjelf köttet, och giffwer benen åt sina dugar, är ej olikt Israeliterna, som woro nog benägne at förfalska HErrans offer. At de affällige Israeliter brukade baka kakor för himmelens Drottning (u), derutinnan är Lapparna dem ej olike, som ock wiss tid på årt göra et slags kakor och utsättja åt en, som de kalla Ruotta(w). At lapparnas qwinfolk, hundar och kreatur ej få komma wid de bergsändar, hwarest deras helgedomar äro opstälte, skal på sit

§. 52 ställe omröras (x). At Lapparna fordomdags offrat sina barn lefwande åt en afgud wid Besosing en m il från Kimiträsk, berättar Gabriel Tuderus (*), i hwilket mål de ej äro olike de affalne Israeliter wid deras afgudatjenst åt Molech etc.
§. 14. Om nu Finnar och Lappar warit et folk, så måste de ock bägge wara komne af samma Israels slägter. Någon torde gissa, at Lapparna (Same) hafwa sin härkomst af Simeons slägte, som med sin broder och hela Israels gemensamma slägtinge Levi (lave) skulle blifwa skingrade och förströdde ej allenast i Israel (y), utan ock kring de nordiska fjällen. Men Suomalaiset eller Finnarna af Sebulom, som skulle bo wid hafshamnena och skephamnena (z) både i Israel och wåra hofswikar: och så widare uti de andra slägter sins emellan.
Ehuruwäl man lärer förmodeligen holla större delen af desse skäl och omständigheter för sådana, som wäl kunna göra denna saken något sannolik, men ej öfwertyga, som jag ock ej för annorlunda utgifwer dem; så twiflar jag ej, at ju många flera långt wigtigare, kan ock hända aldeles bindande, torde af andra (a), som

§. 53 härom hafwa bättre tilfälle at öfwerlägga, stå at optäcka: då man med tiden finge blifwa om denna saken aldeles och til fullo försäkrad.
§. 15. Imedlertid, och at komma til det, som något säkrare är, så blir det i alt fall wist, at Lappar och Finnar warit i början et folk, som jag sagt wara af Scheffero bewist, och är förnämligast af bägge språkens öfwerensstämmelse så klart och oemotsäjeligit, at intet mer kan twiflas derpå. Förnämligast som jag ock rönt, at undertiden de Lappar, som warit aldralängst ifrån Finland boende, hafwa i somliga mål haft med Finnarna enligare ordformer, än de som bodt dem närmast, etc.
Den tiden de woro en nation måste de af andra folkslag en lång tid blifwit kallade Finnar, Fennar, eller Fanner, samt i äldre tider antingen Himantopodes (b), eller Pygmæi (c) eller Cyclopæ (d),

§. 54 eller Cynocephali (e), Busier (Busar), eller annorledes (f).
§. 16. Ty, at man af et folks klädebonad, gång och andra omständigheter, besynnerligen i fordna tider, ej allenast gifwit många nationer öknamn, utan ock giort sig sällsamma begrep om deras skapnad, är nogsamt bekant af alla de underliga folkslag fordna Geographi beskrifwit finnas i Africa, Æthiopien, Arcadien, Indien och annorstädes, som efterwerlden fått röna bestå af blotta fabler. Wåra Lappar hafwa ej eller kunnat undgå samma öde, som af berörde namn kan skönjas; och en del äfwen holla före, at de äro desamma, om hwilka den gamle Herodotus skal hafwa berättat, at deras fötter hade en skapnad af Gete=fötter, förmodeligen genom det främmande, som dem i hastighet

§. 55 sedt, falskeligen slutit til fotens skapnad af skons, Och man behöfwer ej gå tilbaka til de gamla tider, emedan jag mins mig sjelf, då jag wistades i de södra Lapmarker, hafwa fått falska begrep om de norra Lappars skapnad, då jag likwäl sedermera wid ditkomsten ej fant någon märkelig skilnad på dem, undantagandes at klädernas form giorde dem ifrån de andra något skiljaktiga. Imedlertid kan jag försäkra, at så underliga och förakteliga tankar andra Nationer haft om Lapparna, så underliga hafwa och desse hyst och hysa ännu om andra tilbaka.
§. 17. Men at Lapparna i sednare tider, sedan de blifwit skilde ifrån Finnarna, antingen alla, eller en stor del af dem, blifwit kallade Skridfinnar/ Skrikfinnar, Scritobini och [skridhiphinoi], af det Swenska ordet skrida eller skrinna, för deras skridskor eller skidor de hade på fötterna, omrörer äfwen Schefferus mångestädes (q), under hwilken tid de woro et fritt folk och hade förmodligen sina egna Konungar in til Konung Magni Ladulås tid, som regerade år 1277. Men huru de då kommo under Sweriges krona, samt sedermera under och utur Birkarlarnas wälde, utförer samma Schefferus widlyftigt (h). Så wäl som tiden då deras grannar begynte kalla dem Lappar (i);

§. 56 hwilket han bewisar wara skedt emellan de årtalen 1077 och 1190 (k).
§. 18. Hwad mera, som kunde talas så wäl om deras ursprung och härkomst, som tilstånd i äldre tider, går jag alt förbi, såsom utom mit upsåt, emedan både Schefferus och andre derom widlöftigare skrifwa, och wil allenast anföra något af deras egna berättelser om fordna händelser; dock ej mer, än hwad jag sjelf hört utaf dem, och som jag märkt med andras

§. 57 berättelser til en del stämma öfwerens och til en del från dem afwika.
Då jag wid min första ankomst til Kaitom i Luleå Lapmark böd til at utröna om de hade några berättelser, dem de fått barn ifrån barn af sina förfäder, så wäl om et som annat, gåfwo sig somlige at förtälja hwad de hört af de gamla, om werldenes skapelse, och begärte så utaf mig weta, om det wore sant. De sade, at när Gud skapade werlden, lade han råd med Perkel, eller den Onda, huru alt skulle tilställas. Gud wille at alla trän skulle bestå af märg, alla sjöar af mjölk, och at på alla gräs, blomster och örter skulle wäxa bär. Men den Onde lade sig deremot, hwarmed det ock förblef. Jag sporde dem, huru det kom til at icke Guds utan den Ondas wilja fick framgång? de sade sig ej weta; men trodde den Onda war orsaken, hwarföre icke alt blef så godt, som Gud wille hafwat.
§. 19. Under det jag tilsport dem, om de wiste, huru deras fäder kommo at bo uti detta landet: samt om något folk der bodt, innan de kommo dit? hafwa de swarat sig ej weta det förra, men höllo dock före, at så wäl der, som på andra ställen, hade bodt folk förr än Gud stjelpte om werlden. Jag frågade huru dermed tilgick? De sade, det har fordomdags warit en tid, då Gud (Jubmel) hwälfde om jorden, så at watnet ur träsken, och älfwerne steg op på landet och fördränkte alla människor, undantagande

§. 58 twänne Syskon, en gosse och flicka. Desse tog Gud under armen på et högt berg, som kallades Passe-Ware. Hwilka, sedan faran war förbi, och Gud hade släpt dem ifrån sig, skildes från hwarandra, och gingo på hwar sin wäg, i mening at söka, om ej funnos mer folk i werlden, än de. Sedan de således wandrat tre års tid omkring, kommo de åter tilsamman och kände warandra igen. Fördenskul skildes de åter, och gingo tre andra år förbi, innan de möttes, och kände hwarandra igen. Men då de tredje gången möttes efter andra tre år, kunde ej mer igen känna hwarandra. Derföre gåfwo de sig at följas åt, samt aflade barn tilsamman, af hwilka sedermera alla människor, som nu lefwa i werlden, hafwa kommit. Flera omständigheter wiste de ej at berätta. Men detta sade de sig för sanning hafwa hört förtäljas af gammalt folk.
§. 20. På tilfrågan, om de wiste ifrån hwad ort deras förfäder kommit, och huru wida de woro med annat folk förbundne, har jag fått til swar, det de gamle wetat säja, at Lappar och Swenskar warit i början et folk, och deras stamfäder woro kötslige Syskon, som hade haft samma fader och moder. Men det hände sig at då et häftigt stormwäder opwäxte, blef den ena förskräkt, och sökte at förgöma sig under et bräde. Af hans efterkommande blefwo Swenskar, och Gud lät detta brädet förwandlas til et hus. Men den andra, som war frimodigare

§. 59 och ej wille söka någon undanflykt, blef stamfar för Lappar, hwilka än idag hafwa sit tilhold så godt, som under bar himmel.
§. 21. Men angående några deras manliga bedrifter i sednare tider, weta de almänt i samma Kaitom-Lapmark at omständeligen berätta om et fältslag, som deras förfäder skola wågat emot Ryssen (Karjel), undantagandes det de ej äri i stånd at nämna tiden och huru länge det är sedan det skedde. Saken skal hafwa hängt så ihop, at et Ryskt partie begifwit sig på den norra sidan opföre til Lapmarken; och wid det de angrepo Lapparna oförwarandes fingo de i pengar och Renar et ansenligt byte: gåfwo sig fördenskull tid efter annan at ströfwa omkring alla Lapwägar de träffade, betjenande sig wintertiden mäst af skidben. Man har wist mig somligstädes jordkulor, dem man sommartiden gjort i mening at fördölja sig. Och, emedan de befarade en allmän undergång, hafwa de i denna Lapmark mangrant sammangaddat sig, och tagit en gammal man af sit folk til hufwud. Den samma har på det sättet anfört dem, at då de kommo dit de förmodade fienden skulle komma, betjente han sig af et krigspuss, i det han på et högt berg lät opföra en ansenlig hop timmerstockar. Derpå lät han wäl trampa ned snön utföre hela berget, samt bära watn derpå, at det blef islupit op til öfwersta kullan. Sedan lät han uti isen hugga trappsteg opföre, samt göra wägar från alla sidor och kanter dit åt,

§. 60 på det fienden skulle hitta igen deras läger. Som ock gick efter önskan; ty, då Ryssarana kommo, hade denne stält op sit manskap öfwerst på bergsklinten, som syntes til en tämmelig wäg på alla sidor. Men när fienden, som wågade stiga op til dem, kom på halfwa berget, släpte desse på en gång åstad sina timmerstockar, hwilka förkrossade mästa delen, få undantagne, dem de sedan med hands kraft nedergiorde. men twänne släpte de med lifwet, den ena med en arm, och den andra med en fot. Desse fingo lof at resa hem, och berätta sit folk, hwad ändalykt deras manskap hade fått. Antalet på de slagne hafwa de ej annan räkning uppå, än de berätta, at man tog de eldstål man fant hos dem och trädde på strängen af sina träbogar, hwarmed halftredje sträng opfyltes. Men emedan hwar hwar stäng på desse bogar inneholler gemenligen til längden en god famn, måste det hafwa warit en ansenlig hop. De hafwa wist mig en djup dal på et wist ställe opföre berget, genom hwilken de fört op watnet; äfwen så wissa ställen wid bergsfoten på norra sidan, hwarest är bättre gräswäxt än eljest, föregifwande, at de slagnas blod giort detta stället fruktbärande. Samma berg kalla de än i dag, efter Ryska anförarens namn, Käppoware. Det ligger wid pass 4 mil norr om Gelliware. Det enda på den kanten, på hwilket jag sedt snö och is ligga qwar in i Julii månad.
§.22. Detta tyckes wäl för wissa omständigheter

§. 61 wara swårt at tro. Men emedan de så allmänt tala derom, samt äro enhällige i sina berättelser, och Ryssarna äfwen i förra kriget med Swerige woro tämligen långt opföre på den kanten, torde det wäl i äldre tider kunnat ske, at et fiendtligit partie gifwit sig til at hälsa på et folk, som war säkert och kunde bespisa en armee med kött, ost, mjölk och andra matsaker, hälst förr än et större antal af Swenskt folk begynt sättja sig på desse orter ned. Och, ändock man skulle twifla, om en sådan frimodighet kunde finnas hos Lappen, som gemenligen blir hollen före at wara af en mycket rädd och klenmodig natur af dem, som ej lärdt känna honom rätt; så wil jag dock ej råda någon at hälsa på honom, i mening at angripa hans hjord och egendom, emedan jag tror honom om, han lärer i den händelsen til det yttersta bjuda til at förswara sig och sitt. At desse Lule=Lappar äfwen fordomdags hollit med Ryssarna en drabning på en holma i Lule=älf, är ock et gammalt tal (l). I sista kriget med Ryssland woro åtskillige Lappar, som wiste mig til 30 och 40 pilar med hwassa järn i ändan, jemte klubbor, dem de ärnade bruka, i fall någon fiende skulle komma til dem, o. s. w.”

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Pehr Högström och samernas ursprung från Skyterna år 1747 av Lars-Nila Lasko

Lappmarksmissionär Pehr Högström, 1714-1784, publicerade år 1747 boken ”Beskrifning öfver de till Sveriges krona lydande lappmarker”. Verket översattes till danska, tyska och franska. Boken i original kan du läsa här.

pehr_hogstrom

Pehr Högström

Finländare har tidigare varit samer

Verket Lapponia betraktas som det första större beskrivningen av samerna. Tidigare hade korta beskrivelser eller berättelser om samerna hade utgetts av främst missionärer i Sameområdet. Ett hundra år tidigare hade Schefferus i verket Lapponia år 1673 påstår att samerna är besläktade med finländarna. Lapponia utgavs på latin år 1673 av Johannes Schefferus (1621 – 1679). Schefferus menade vidare att samer och finländare var två olika folk, samt att finländarna fördrivit samerna norrut till deras nuvarande bosättningsområde.

Pehr Högström går ett steg vidare. Han menade att finländarna ursprungligen varit samer. Att finländarna fördrivit samerna norrut menar Högström således att detta inte var sant. Högström skriver  ”Att de i forna tider hava varit ett folk med Finnarna, bevisar Schefferus och synes av flera omständigheter ej kunna emot sägas. Men att han påstår, att de ifrån Finnarna blivit fördrivna eller utgångne, är blott en gissning. Att alla Finnar fordomdags varit Lappar, är jag benägnare att tro, samt fört samma levnadssätt, som dessa, men småningom sedermera begynt sätta sig ned, samt bygga sig hus och hem, etc.

Pehr Högström ansåg att det fanns ett språkligt behov att göra en skillnad mellan nomadiserade samer och de samer som övergått till jordbruk. Pehr Högström uttalar ”Imedlertid lärer man dock måst tilstå, at någon besynnerlig tid warit, då de mera enhälligt lade sig på åkerbruket, nämligen de som bodde närmast intil Botniska hafswiken och i de öfrige delar af Finland; då man ock fant nödigt at kalla dem med särskildta namn, och således göra en skilnad uppå dem, som på deras skiljaktiga lefnadssätt förnämligast war grundad.

Pehr Högström menar således att finländarna och finsk kultur uppstod av samer som började med jordbruk. Pehr Högström anser att det varit en flytande tid i övergången när samer blev finländare och att det pågick fortlöpande.

Lars-Nila Lasko - Samisk historieblogg
Skytien

Samernas ursprung kan härledas till Svarta havet

Pehr Högström menar vidare att det är sannolikt att samerna, liksom övriga folk, bebott andra områden och nuvarande bosättningsområde är bara det senaste av en rad andra. Här menar Högström att samerna kan ha ett ursprung från ”Skyterna”. Pehr Högström antyder detta i orden; ”Det skulle wara wärdt, om någon kunde anställa en nogare jämförelse emellan desse språken och de östra folkens tungomål, som man förmenar wara i någon slägtskap med de gamla Scyther, då det stode at utröna, om icke alla desse folkslagen woro en slägt eller afföda af dem… Imedlertid måste jag bekänna, at om man betraktar Lapparnas lefnadssätt och borgerliga upförande denna tiden, så lärer man näpligen hos något folkslag finna likare åtbörder och efterdöme, än då man hörer hwad Justinus och andre berätta om de gamla Scyther. Desse brukade ej jorden, hade ej hus eller ständig hemwist, lefde af boskap, och under deras herdalefwerne woro i en ständig flykt i de obebodda ödemarker. Förde sina hustrur och barn med sig ehwart de togo wägen: lefde af mjölk och honung, klädde sig i skinn; wiste ej af lin och ull; ansågo stöld och tjufweri för den aldrastörsta misgerning o.s.w.

Om man säger, att den gamla Scythiens gränser sträckt sig till dessa orter, så säger man ej annat, än det, som kan vara troligt.

 

Vem var Skyterna och varför Svarta Havet?

Någon undrar vilka Skyterna var?

Skyterna var det gåtfulla nomadfolket som härskade över stora delar av Europa och Asien från omkring år 800 till år 300 f.Kr. för att sedan försvinna från historien.  Så småningom slog sig skyterna ner från sitt nomadiska liv i ett område som täcker dagens Rumänien, Moldavien, Ukraina och södra Ryssland. Norr om Skyternas nordliga gräns fanns Finsk-Ugriska folkstammar till vilka samerna språkligt hör.

Även om Skyterna försvunnit från historien omnämns de i många historiska källor från grekiska till bibeln; Det faktum att staden Bet-San i nordöstra Israel senare kallades Skytopolis kan antyda en period av skytisk ockupation, (1 Samuelsboken 31:11, 12).

Skyterna var inte en etnisk enhet utan en konfederation av folk med ursprung från den Öst Iranska språkfamiljen. De talade Skytiska som var ett Indo-Europeiskt språk.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Pehr Högström år 1747 och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Pehr Högström, 1714-1784, var riksdagsman och lappmarksmissionär. Som lappmarksmissionär hade han på 1700-talet ett omfattande distrikt att kristna samer från Västerbotten till gränsen mot Ryssland. Efter ett stort antal ämbetsresor i detta vidsträckta område där han lärde känna samisk, tornedalisk som finns kultur och seder, gav han 1747 ut ett berömt verk ”Beskrifning öfver de till Sveriges krona lydande lappmarker”. Verket översattes till flera språk.

Pehr Högström var starkt influerad av Johannes Schefferus (1621 – 1679) och dåtidens mest inflytelsegivande skrift om samerna i Europa ”Lapponia”.

pehr_hogstrom

Pehr Högström

 

Finländare har tidigare varit samer

Verket Lapponia betraktas som det första större beskrivningen av samerna. Tidigare hade korta beskrivelser eller berättelser om samerna hade utgetts av främst missionärer i Sameområdet. Lapponia utgavs på latin år 1673 av Johannes Schefferus (1621 – 1679). I verket Lapponia påstår Johannes Schefferus att samerna är besläktade med finländarna.

Pehr Högström går ett steg vidare. Han menade att finländarna ursprungligen varit samer. Högström skriver  ”Att de i forna tider hava varit ett folk med Finnarna, bevisar Schefferus och synes av flera omständigheter ej kunna emot sägas. Men att han påstår, att de ifrån Finnarna blivit fördrivna eller utgångne, är blott en gissning. Att alla Finnar fordomdags varit Lappar, är jag benägnare att tro, samt fört samma levnadssätt, som dessa, men småningom sedermera begynt sätta sig ned, samt bygga sig hus och hem, etc.

Högström skriver vidare ”Rådfrågar man sig med de skribenter, som forna tider talt något om Finnarna, så finnes på deras levnadssätt föga skillnad ifrån det Lapparna nu idka. Schefferus bevisar det samma, och till överflöd anförer både Taciti och Saxonis utlåtelse om Finnarna, som till större delen låter lämpa sig till Lapparnas levnadssätt och uppförände denna tiden. Vad alltså Schefferus talar om Lapparnas migrationer, då de antingen frivilligt, eller med våld bliva avsöndrade ifrån Finnarna, sådant måste, efter mitt omdöme, ej förstås om Lapparna i gemen, utan om vissa hopar och flockar, som antingen självmant funno sig befogade att giva sig ifrån orten till den andra.

Till stöd för sitt antagande, förutom sina egna iakttagelser, hänvisar Högström även till äldre skriftliga källor.

 

Finländare var samer som blev jordbrukare

Pehr Högström menar att finländare varit samer som övergått till jordbruk. Högström skriver ”Om man fördenskull frågar vad tid Lapparna och Finnarna skildes ifrån varandra, så lärer näppeligen något annat svar kunna givas, än att de blevo den tiden söndrade, på vilken de senare begynte övergiva sitt förra levnadssätt, bygga sig ordentliga hus och bruka jorden.

 

Tiden när samer och finländare blev olika folk

Pehr Högström anser att det varit en flytande tid i övergången när samer blev finländare och att det pågick fortlöpande. Högström uttalar  ”Men att föra sådant till någon viss tid, lärer ej heller vara möjligt, efter man ser sådana skillnader dagligen. Ty, så snart en lapp, på de ställen jag varit, begynt som Nybyggare bruka jorden (vilka i somliga Lapmarker som ofta ser), så blir han ock strax Finne, bygger sig strax hus, talar, kläder sig och lever som en Finne, ändock hans syskon och släktingar bo i fjäll, tala lapska, kläda sig och leva i allt annat som lappar.

Och sådana lappar, som på det sättet blivit Nybyggare, har man svårt för att till deras uppförande skilja ifrån annat Finskt folk. Emellertid lärer man dock måst tillstå, att någon besynnerlig tid varit, då de mera enhälligt lade sig på åkerbruket, nämligen de som bodde närmast intill Bottniska havsviken och i de övriga delar av Finland; då man ock fann nödigt att kalla dem med särskilda namn, och således göra en skillnad uppå dem, som på deras skiljaktiga levnadssätt förnämligast var grundad.

Pehr Högström var vidare övertygad att finska språket kom ursprungligen från samiskan. Högström trodde vidare att det samiska språkets ursprung omfattade ett avsevärt större område på kontinenten. Varför skall jag återkomma till i ett senare blogginlägg.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Vem var samernas störste skald genom tiderna och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Anders Fjellner och samernas ursprung

Anders Fjellner skapade, som det får förstås, det mytologiska eposet ”Solens och månens söner och döttrar” som handlar om samernas ursprung. Fjellner själv menade att det var nedteckning av en äldre jojk från Kemi lappmark.

Fjelllner själv var övertygad att samerna var det första folk som kom att bebo Norden. Enligt Fjellner hade samerna invandrat från den europeiska kontinenten söderifrån och kom till det öde Skandinavien. Det framgår av ett annat epos av Anders Fjellner om samernas ursprung. Enligt Fjellner var även detta epos en nedteckning av en gammal samisk legend.

250px-Fjellner_kolt

Anders Fjellner

Vem var Anders Fjellner?

Anders Fjellner föddes den 18 september 1795 vid Länsmansstenen på det kala Rutfjället i närheten av Tänndalen i Härjedalen under namnet Anders Thomasson, enligt kyrkböckerna. Han växte upp i en renskötarfamilj och fadern hette Thomas Jonsson och modern Märta Andersdotter. De flyttade mellan sommarbetet i Norge och vinterbetet vid Hede årligen.

Vid 9 års ålder förlorade dock Anders Fjellner sin far år1804. Han togs därför omhand av nära släktingar och fick av dessa lära sig läsa.

 

Grundskolestudier vid svensk assimilationsskola

Anders Fjellner skickades av anhöriga året efter att fadern gått bort, år 1805, till den ”stora” staden Östersund och påbörja studier vid Frösö Trivialskola, Jämtland. Studierna skulle komma att förändra hans liv från en tilltänkt renskötarbana till teolog och poet.

I 1561 års kyrkoordning finns den första ansatsen till allmän skolstadga att ersätta de tidigare försvunna katolska skolorna från medeltiden. Detta följdes av stadganden år 1575 om en skola skulle finnas i varje stad. Den grundläggande skolutbildningen var uppdelad i en enklare ”Trivialskola” med undervisning i ”Trivium” och ett ”Gymnasium”. Trivialskola var således en enklare läroanstalt med undervisning i tre ämnen grammatik, dialektik (logik) samt retorik. Trivium kommer från latinet och betyder där tre vägar möts (tri, dvs. tre och via, dvs väg). Precis som det låter på läroämnena ledde Trivialskolorna ofta till utbildning av präster. Så skulle också komma att ske med Anders Fjellner.

Frösö Trivialskola var en enklare grundskola och öppnades för elever första gången år 1679. Beslutet om att inrätta skolan togs dock redan år 1674 som ett politiskt verktyg att försvenska norrmännen. Jämtland och Härjedalen hade under lång tid varit en norsk provins. Det är kanske därför som minnesstenen över skolan vid Stocke på västra Frösön har texten ”Hinc lumen ortum Jemtlandiam illustravit” (Härifrån strålade ljuset ut över Jämtland). Det som finns kvar av skolans byggnader är det s.k. Zetterströmska biblioteket från 1833 och som numera är ett museum.

 

Från Anders Thomasson till Anders Fjellner

Under tiden vid Frösö Trivialskola byter Anders Thomasson namn till Anders Fjellner. I vissa dokument förekommer namnet Anders Thomasson Fjellner.

 

Gymnasietid med Lars-Levi Laestadius och långa vandringar

Efter Frösö Trivialskola i Östersund fortsatte Anders Fjellner studier vid Härnösands gymnasium. Studierna bedrevs vintertid och varje sommar vandrade Anders Fjellner till fots från Härnösand till Härjedalen för att besöka modern och att hjälpa till syskonen i renskötseln.

Åren 1816-1818 var även den kände väckelsepredikanten och prästen Lars-Levi Læstadius från Jäckvik, Arjeplog, studerande vid Härnösands gymnasium. Under denna tid fick Fjellner för första gången lära känna Læstadius.

 

Högre studier vid Uppsala universitet

Fjellner skrev in sig vid Uppsala universitet den 3:e april 1818. Fjellner avbröt dock studierna år 1820 och kom inte att prästvigas förrän långt senare.

 

Missionär i nordligaste Sverige

Anders Fjellner förordnades år 1821 som vikarierande missionär i Jukkasjärvi och Karesuando ”lappmarksdistrikt” som det hette.

 

Prästvigning i Härnösand

Fjellner prästvigdes den 23:e augusti år 1828 i Härnösand.

 

Nya kyrkliga tjänster

Anders Fjellner utnämndes efter prästvigningen till adjungerande pastor i Jukkasjärvi och till vakans-predikant, samt tjänsteförrättare i kyrkliga ärenden, (Curam gerens).

Fjellner innehade även pastorsgöremål i Karesuando från 1:a maj 1838 till och med december 1841. Lars Levi Læstadius tillträdde den 1:a maj 1826 sin kyrkoherdetjänsten i Karesuando efter att ha varit  vice pastor i födelsesocknen Arjeplog och missionär ett år bland samerna i Piteå Lappmark. Lars Levi Læstadius hade inte ansökt om lediga tjänsten utan ansökan inlämnades i Læstadius namn utan hans vetskap av biskop Erik Abraham Almquist. Intressant är att Anders Fjellner inte verkar ha tagit intryck av Læstadius och aldrig omnämner väckelsepredikanten i sina verk eller skrifter.

 

Språkkunskaper och tolk vid domstol

Här lärde han sig såväl finska som nordsamiska. Fjellners modersmål var sydsamiska. Anders Fjellners språkkunskaper gjorde att han anlitades som tingstolk i nordsamiska och finska från december år 1835 till april månad år 1842.

 

Äktenskap

I Karesuando mötte han Christina Päiviö, (Päivadtj enligt kyrkböckerna), som han gifte sig med år 1839. Christina Päiviö, (dotter till Petrus Persson Peiviö (1777-1857) och Elsa Rasmidotter Kitti (1781-1868),  föddes den 18:e oktober i Kongama, Enontekiö kommun och avled i Sorsele 10:e september 1876 i Sorsele. I och med äktenskapet blev Anders Fjellner renskötare på nytt.

 

fjellner-small

Anders Fjellner

 

Vådlig färd

Anders Fjellners utnämndes den 24:e februari. 1841 till pastor i Sorsele. Men det skulle dröja till den 1:a maj 1843 innan han tillträdde pastorstjänsten.

Flytten från Jukkasjärvi på omkring 45 mil, (Fågelvägen bara 29 mil), var minst sagt vådlig. Före flytten sålde och slaktade Anders Fjellners ut sin renhjord och behöll 11 körrenar. Med dessa 11 körrenar påbörjades en 6 veckor lång färd med hustru och barn. Färden gick med renrajd över tidvis svaga isar och Fjellner med familj var flera gånger nära att omkomma på färden.

Ankomsten till Sorsele har målande fångats av författaren Ernst Manker i sin bok ”Vägen går krokigt” med orden ”Man väntade, helt naturligt, att kyrkoherden skulle komma den enda för herremän farbara vägen till Sorsele, uppför Vindeldalen , skjutsad med frustande hästar . Så ivrig t spejade man utefter stora vägen, att man inte lade märke till en liten lapprajd, ett tiotal renar med akjor, som ringlade fram ur skogen, förrän denna var inne i byn. Ur den första akjan reste sig en liten lapp som lappar mest. Det var kyrkoherde Anders Fjellner. I en annan akja satt prästfrun . Barnungar och bohag fyllde akjorna för övrigt . De goda Sorseleborna kände sig nog besvikna, men det var nu inte värt att låtsas om. Duktigt var de t i alla fall att ha kört över fjäll, skog och myr väl sjuttio mil . Han färdades som sina fäder…”

 

Separatister till angrepp

Fjellner tjänstgjorde som präst i Sorsele, Västerbotens län, livet ut som kyrkoherde. Dock var tiden i Sorsele inte allt för enkel. Främst mötte han ett kraftigt motstånd av de kristna separatisterna eller som de kallades Sorseleläsarna. Separatisterna anmälde flera gånger Fjellner till domkapitlet. Något som gjorde att han var tvungen att bege sig till fots till den stora staden Härnösand för att besvara anklagelserna.

Den nya kyrkohandboken och psalmboken som utkom 1819 ledde till stort missnöje hos en grupp som kom att kallas ”Separatisterna” eller ”Sorseleläsarna”. Dessa menade att de sk. ”Nyböckerna” var ”Djävulens verk” skapade av människor  och spred inte Guds ord. År 1840 drogs Sorseleläsarna inför rätta, anklagade för grov smädelse av Gud. Rättegången skulle dock ta lång tid från Tingsrätt till hovrätt för att slutligen 1852 avskrivas. Sorseleläsarnas främsta förespråkare var Margareta Sophia Mårtensdotter, (1804-1883), eller som hon kallades ”Mor Greta” från  byn Grundträsk, (idag Krutträsk).

 

Tänketallen och Minnesstenen

Fjellner dog den 22:a februari 1876 i Sorsele. Som alla andra präster i Sorsele begravdes han närmast bakom koret på Sorsele kyrkas östra sida vid prästernas gravar. En gammal smal sten visar platsen för kyrkoherde Anders Fjellners grav.

Anders Fjellners ”tänketall” växer än idag precis utanför kyrkogårdsstaketet och som han ofta satt uppe i när han författade sina predikotexter.

I Sorsele invigdes en minnessten söndagen den 20 juli 2014 kl. 11.00 till minne av Anders Fjellner.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

 

Spara

Samisk legend år 1873 om samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Samisk legend

Den samiska poeten Anders Fjellner berättade i början av 1870-talet före sin död om en gammal samisk legend om samernas ursprung. Anders Fjellner menade att han själv nedtecknat sägnen som, enligt honom, var allmänt känd bland samer i Härjedalen och angränsande område i Norge. Anders Fjellner menade vidare att sägnen, i en kortare version, även fanns bland samerna i Tornio.

Legenden publicerades första gången 1873. I publikationen hette det ”denna berättelse, antecknad hos Fjellner, uppläst för honom och följaktligen fullt autentik..”

 

fjellner-small

Anders Fjellner

Sägen om samernas ursprung

Enligt den samiska poeten Anders Fjellner lyder legenden som följande:

”Lapparna, heter det, voro månge, bodde länge vidt och bredt i ett syd-ostligt land.

Lapparna skiljes då af mellan dem trängande fiender. En del, som icke hade renar och förmodligen voro åkerbrukare, stannade qvar på stället, kämpade med fienderna. De andre åter, som egde renar, flydde och utvandrade med dem på två vägar: en sydligare och en nordligare.

Det sydliga tåget gick förbi ”Guakasi”, der funnos hästar och en stor sjö; vidare förbi Alpasa; slutligen öfver Jutas, Datjas– och Skane-tjålme. Öfer dem färdades man på små skinn-båtar och förde sina saker på hopsydda, uppblåsta renhudar, dragna af simmande renar i lugnt vatten; man lät hjorden färdas simmande.

Så kom man till Skandinavien, hvars först besökta del man kallade Skane (Bogbladsbrosk); till minne här af skrapar Lappen än i dag med bog-blad sitt mjölk-kärl, under yttrande: ”moiteh Skane (Kom i hog Skåne). Der var Lappen godt vara.

Der ifrån vandrade Lapparne efter en lång tid mot norden, i det fullkomligt öde, obebodda landet. Der funno de Helle-keunjah eller Garra guoika (förskräckligt vattenfall); de funno Vänar och Vättar-jaure (vättar = sjö med bråda-djupa, höjd-omgifna, myrfyllda stränder), hvilka de ansågo vara haf; de funno Melli-jaure (Mälaren). Der vandrade de länge oqvalde omkring ; de arbetade med fiske och fogel-fångst; de fångade vild-renar och elgar u fällor, gropar och snaror.

De vandrade äfven in åt Norge, der en höfding: Arben-vahrda-veksak (arf-frihets-kämpen) fann ett stort vattenfall:Skåma; elgar, vild-renar och foglar möttes der öfver allt, så och väldiga fisk-stim i hafvet; der diktade sjelfa floderna en sång öfver att Lapparne nu voro i ett stort rikt land, icke stängde på trånga hafs-öar.

Men så kommo andra folk.

Först Roiterne, ett sturskt, oförväget, vildt slägte, hvilket bröt in på dem i Norge;

Jödah-lads (Götarne): ett väl-lefvande, fett, hyggligt folk;

så slutligen Svia-lads (Svearne): poeter, vise, konstnärer, krigare.

Dessa folk ofredade dem först, så att de blefvo tvungne gömma sig i hålor och jordkulor; slutligen öferväldigades Lapparne och drefvos undan mot norden. En del följde Östersjöns kust, förbi Quarken, som de kallade ”hafs-strupen”, de gingo ända upp till Tana. En annan del höll sig åt norska fjällen.

När de på dessa kommo högt upp, mötte de kring Helgeland, vid Ume och Skellefte elfvars öfre grenar, et annat folk, hvilka de icke kände och hvilket de kallade ”Pil-händer”, ty de sköt ypperligt med stål-bågar. Dess språk hade någon likhet med deras eget, men var tung och hårtdt mot deras mjuka, klingande och fjäderlätta. Men då det varit en tid i beröring med det samma, igen kände de deri den nordligt utvandrade lapp-stammen, på anletsdragen, på sånger, på sägner, på sed och på guda-tro.”

 

Verklighet eller saga?

Anders Fjellner själv menade att berättelsen bygger på en av honom nedtecknat samisk legend. Några dokument av Fjellner har dock inte bevarats. Dock är det mest sannolika, enligt min mening, att Anders Fjellner själv står som författare till poemet. Hur som helst, om inte Anders Fjellner nedtecknat en samisk legend så har han skapat en samisk legend.

Anders Fjellner har skapat flera poem om samernas ursprung. Den mest kända av dessa är ”Solens söner”.

 

Mot Fjellner

Anders Fjellners verk kritiserades från några som osakliga. Exempelvis skrev Torsten Kolmodin i Turistföreningens årsskrift år 1916 om Anders Fjellner ”Den för alla lappforskare välbekante storljugaren”. Den kanske mest kritiske till Anders Fjellners verk var sameforskaren K.B. Wiklund.

 

För Fjellner

Den samiske redaktören Torkel Tomasson underkände år 1938 i en studie K.B. Wiklunds kritik på historisk korrekthet med att Wiklund i så fall borde börja rensa bort hela den isländska eddan. Torkel Tomasson kommenterade Anders Fjellner med orden ”Han är, om inte samernas Homeros, så åtminstone en samernas Snorre.

Sameprästen och författaren Bo Lundmark, som skrivit den mest omfattande monografin om Anders Fjellner, sammanfattar Anders Fjellners betydelse på följande sätt: ”I sitt folks historia skall Fjellner helt visst framstå som en Homeros, Snorre eller Lönnrot, denne ’den märkligaste av alla samiska poeter’.”

 

Om Fjellner

Professor i finsk-ugriska språk Björn Collinder, (1894-1983), skrev en egen kommentar om kritiken av Fjellner: ”Även om Fjellner torde ha varit road av att leda de lärde på villospår, är det inte rättvist att brännmärka honom som en bedragare. Av gammal hävd har varje författare, som är ute i lovliga ärenden, rätt att dölja vem han är. Kvädet om solsonen är mera naturalistiskt erotiskt än som lämpade sig för en svensk kyrkoherde på mitten av 1800-talet. Om F var personligen anspråkslös, men mer yverboren å sin folkstams vägnar än som var förenligt med sanningen, bör han inte dömas strängare än Olaus Rudbeck.

 

250px-Fjellner_kolt

Anders Fjellner


1800-talets samiska nationalist

Anders Fjellner är utan tvekan samernas mest kände poet. I hans verk framstår samerna som ärofulla med en lång historia, samt är Skandinaviens urfolk.

Sameforskaren Gustav von Düben (1822-1892) uttalade följande om Anders Fjellner;

Det är ett ganska vanligt drag hos lapparna, att, så snart de på ett eller annat sätt kommit från de t för dem egendomliga lifvet, de ringakta sitt eget och ogärna vilja höra talas om sitt ursprung . Detta fel hade Fjellner icke; han hyste snarare en motsatt åsikt; han var ett slags lapsk Rudbeckian, som öfver skattade sitt folks historia. För honom var lappen Nordens urinvånare, denne hade vandrat från sitt hem vid Alta i till Norden, icke den nordliga vägen öfver Ural och norra Rysslands ödemarker, utan nedåt Kaukasus, åt södra Europa, öfver Danmark och Skåne, af allt detta och mycket mera ville han se spåren i de gamla sånger han samlade, och på hvilkas bokstafliga innehåll han trodde. Med detta drag av lättro förenade han ett annat lapskt drag af öfvertro och detta fastän han var prest och hade rätt god skolbildning”.

Gustav von Düben karakteriserar Anders Fjellner som en ”lapsk Rudbeckian”, dvs. som en överdriven samisk nationalist. Att kalla Anders Fjellner för samisk rudbeckian är kanske att ta i. Dock var Anders Fjellner utan tvekan en samisk nationalist.

 

Samiskt poem som syns i alla samiska nationalsymboler

Författaren Ernst Manker (1893-1972) uttalade ”Måhända kommer en senare generation att ge honom den upprättelse, han helt visst förtjänar. Var han inte den exakte forskaren, så var han diktaren, och det kan, när allt kommer omkring, vara ett strå vassare. ”Solens söner ” är även som dikt ett ståtligt epos, och detta epos är skrivet av en äkta same” .

 

Spår av Fjellner i dag

Och visst fick författaren Ernst Manker rätt!

Sydsamen Anders Fjellner har med sina poem och framför allt poemet ”Solens söner”  satt djupa spår i samisk kultur. Några exempel är att samiska flaggan har en cirkel i mitten varav den röda delen av cirkeln representerar solen och den blå delen av cirkeln representerar månen, dvs samerna som solens och månens barn. Den samiska mångkonstnären Nils-Aslak Valkeapääs nationalepos ”Beaivi, áhcážan” – Solen, min far från 1988 har i såväl rubrik som text spår av Fjellners diktning. Likaså finns spår av Anders fjällner i samernas nationalsång;

”Máttarádját mis leat dovle vuoitán vearredahkkiid badjel. Vuostálastot, vieljat, miige sitkatvuođain soardiideamet! Beaivvi bártniid nana nálli! Eai du vuoitte vašálaččat, jos fal gáhttet gollegielat, muittát máttarmáttuid sáni: Sámieatnan sámiide!”

”Våra fäder övervunno vrånga våldsmän fordomtima, bröder låt oss likaledes strida segt emot förtrycket! Solens söner starka släkte! Dig kan ingen ovän kuva, blott ditt väna språk du vårdar, minnes forntidsfädrens maning: Sameland åt samerna!”

 

Tänk om Fjellner hade rätt?

Sydsamen Anders Fjellner sa vid flera tillfällen och alltid att hans poem var hämtade från samiska sägner och legender. De flesta har ifrågasatt detta inklusive mig själv.

Flera forskare, författare och historiker som analyserat och tolkat Anders Fjellner verk har dock haft reservationer av olika slag. Den sameforskare, som gjort en omfattande analys av Fjellners verk, Gustav von Düben säger ”Utan tvifel ligga till grund för honom ett par sanningar…” Tänk om han hade rätt och vilka konsekvenser får detta för folkdiktning, sägner och legender?

 

Bloggfrågor

Kan det finnas sanningar i sägner och legender?

Tror du Anders Fjellner nedtecknat samiska legender eller författat dessa själv?

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Spara

Vem var Christian Friedrich Rühs och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Christian Friedrich Rühs var född den 1:a mars 1781 i i Greifswald, svenska pommern i Tyskland och dog den 1:a februari  1820 oturligt nog på en hälsoresa till Florens, Italien.

WP_Friedrich_Rühs

Christian Friedrich Rühs (1781-1820)

1808 blev Rühs extra ordinarie professor i historia vid Greifswalds universitet. Christian Friedrich Rühs blev år 1810 professor i historia vid universitetet i Berlin. Han år 1817 kunglig preussisk rikshistoriograf och medlem av vetenskapsakademien

Christian Friedrich Rühs skrev den första svenska historieboken ”Svea rikes historia från de äldsta tider till konung Carl XII:s död” i 5 delar. Han talade flytande svenska. Rühs intresserade sig för samernas historia och var den förste som tolkade folkgruppen Fenni som samer i den romerska historikern Tacitus skrift om Germania. Rühs ansåg att samerna var de som först bebodde Finland.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara

Christian Friedrich Rühs år 1811 och samernas ursprung i Finland av Lars-Nila Lasko

Samernas ursprung från kontinenten

Den tyske professorn i historia Christian Friedrich Rühs (1781-1820) utgår från att samerna kommer från kontinenten någonstans nordost om floden Wisla i Polen, dvs från Balticum.

Till stöd för detta hänvisar han till den romerske historikern Tacitus. Rühs skriver ”Troligen kringdrefo dessa med sina hjordar fordom på sydligare och och blidare orter; deras inhemska traditioner skola bära vittne därom. Och utan misstag torde det kunna antagas, det Tacitus, då han beskrifer Finnarne, erhållit kunskap om dessa Lapparne; åtminstone passar hans teckning närmast på dem De moribus Germaniae; c 46).”

MedFinnarne” i Tacitus historiebeskrivning måste enligt Christian Friedrich Rühs avsett folkgruppen samerna.

 WP_Friedrich_Rühs

Christian Friedrich Rühs (1781-1820)

 

Samerna väg mot Finland

Christian Friedrich Rühs menar vidare att den samiska folkgruppen vandrat norrut och efter sig haft det ”Finska folket”. Rühs skriver ”Vid tåget mot norden, synas de Finska folken alltid haft sina stamförvanter Lapparne framför sig.”

 

Samiska ortsnamn i Finland

Christian Friedrich Rühs menar också att samerna bebott hela Finland inklusive Åland.  Rühs skriver ”Spår  efter Lappar anträffas öfver hela Finland, både i ortsnamn, (T.ex. Lappeenranta m.fl. i Wiborgs län; Lappträsk, Lappom, m.fl. i Nyland; Lappwesi, vid Åland; Lappia, Lappo m.fl. i Åbo län; Lapinkangas, Lapinlaks, Lapinsalmi, Lappfjärd, Lappajärwi, Lappo m.fl. i Österbotten; Lapiniemi, Lapinsalo, m.fl. i Savolax; o.s.v.).”

 

Samiska gravar och stenrösen i Finland

Till stöd för att samerna bebott hela Finland hänvisar Rühs bååde till andra lämningar som samiska stenrösen, samiska gravar och namnen på dessa, samt folktradition. Rühs hänvisar ocks till lämningar vid dessa som renhorn m.m. Rühs skriver ”Och i de lemningar efter dem, hvilka kallas Lapp-Grafvar, Lapprös (Lapin hauat, Lapin Rauniot) (Högre eller lägre stenkummel, kända under detta namn. Sådana finnas nästan öfver allt i Finland (Åbo Tidningar, år 1775, s. 190, år 1776, s.19; År 1777, s.67; år 1782, s.221, ff.; år 178 3, s. 186, ff. – Tuneld, Geographie, Del III, s. 323, 365, 430, 468. – Ganander,1c, s. 13, 22) ”

Folktraditionen härleder deras ursprung från Lapparne; hvilket ock troligtvis är förhållandet med dem man anträffat ini landet, och innehållit renhorn, fogelben, m.m. Svårare är det att antaga sådant om dem, som funnits längst kusten).”

 

Samerna bebodde hela Finland får stöd av andra inklusive statliga utredningar i Finland

Nu skall det omnämnas att det finns en enighet bland historiker att samernas utbredningsområde långt tillbaka inkluderade hela Finland. Även finska statliga utredningar stöder detta ställningstagande.

Dock skall omnämnas att teorin att samerna bebott hela Finland bestridits av några amatörforskare, inklusive de som hävdar att det funnits ett kungarike i norra Skandinavien benämnt Kvänland. Om Kungariket ”Kvänland” skall jag återkomma till i ett senare blogginlägg eftersom jag menar att det är så intressant som en påhittad historisk konstruktion.  Det skal också nämnas att tanken om ett kungarike Kvänland inte stöds av någon historiker eller arkeolog.

 

Källor för vidare studier

Ovan citat kommer från Christian Friedrich Rühs “Finland och dess innevånare” år 1811 och Christian Friedrich Rühs “Finland och dess innevånare” 2:a omarbetade upplaga år 1827.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

 

Spara

Språkforskning ger stöd för samernas ursprung på kontinenten av Lars-Nila Lasko

Språkforskning

Varifrån kommer samiskan?

Om man vet var samiskan kommer ifrån så borde man veta varifrån samerna kommer ifrån!

Det naturliga svaret borde vara ja! Men, det har visat sig inte att vara så enkelt!

Varifrån samiskan kommer ifrån har sysselsatt språkforskare i åratal och det finns ett stort antal frågetecken.

 

Samerna har bytt språk

En mycket stor procent av alla samiska ord kommer inte från något annat språk. Det skulle tyda på att samer har genomgått ett språkbyte från ett urspråk till ett finsk-ugriskt språk på grund av en befolkningsmässig dominerande invandring av finsk-ugriska folk österifrån. Men, kritik av denna teori har framförts såsom bl.a. varför har inte finsk-ugriska språk spridit sig österut från sitt ursprungsområde?

 

Andra folkgrupper har bytt språk till samiskan

En alternativ nyare teori är att samiskan var det dominerande urspråket och spridit sig österut. Teorin stöds nu av dna-forskare som kunnat visa att den finsk-ugriska befolkningen ursprungligen var mycket liten och lätt kunnat ändra språk till den samiska majoritetsbefolkningens språk. Men, speciellt språksociologer har kritiserats denna teori som sociologiskt omöjlig?

 

Samiska låneord från andra språk

I samiskan finns baltiska låneord, urgermanska låneord och fornnordiska låneord. Detta visar på samiska språkkontakter med såväl baltiska som germanska och fornnordiska språk.

 

Ytterligare teorier om samiskan

Men, det finns ytterligare alternativa teorier, liksom samiska språkfenomen, som försvårat för språkforskare att komma med ett svar varifrån samiskan kommer ifrån.

I senare blogginlägg skall jag närmare försöka reda ut de olika teorierna om samiska språket och samernas ursprung.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Ny DNA forskning ger stöd för samernas ursprung på kontinenten av Lars-Nila Lasko

Teori om samer på kontinenten

Den tyske professorn i historia Christian Friedrich Rühs (1781-1820) var den förste historiker som omnämnde att samernas utbredningsområde måste ha sträckt sig till kontinenten och inte enbart nuvarande norra Fennoskandinavien och nordvästra Ryssland.

Som bevis för detta hänvisar han till den romerske historikern Tacitus beskrivning av folkstammen Fenni år 98 i verket Germania. Rühs påstående har senare tagits som fakta av de flesta historiker om samernas ursprung. Läser man de flesta historieböcker om samerna så finner man att de äldsta uppgifterna om samerna finns beskrivna av Tacitus år 98.

Dock har författarna till historieböckerna om samerna inte påtalat eller tagit hänsyn till att Tacitus geografisk placering av folkstammen ”Fenni”.

 

Problem med teorin om samerna på kontinenten

Tacitus placerar folkgrupen ”Fenno” öster eller nordöst om övre delen av floden Wisla i Polen. Utifrån Tacitus naturbeskrivning kan det tolkas som om Fennis utbredningsområde sträckte sig från Balticum norr om Lettland och Vitryssland år 98.

Den geografiska placeringen av samernas utbredningsområde från Balticum på kontinenten medför ett stort antal problemområden. Det första stora problemområdet är att enda källan är Tacitus och vi vet inte ens om det var samerna han menade?

Den romerske historikern Tacitus beskriver ett folk som levde bredvid germanerna och kallades för Fenni. Fenni hade, enligt Tacitus, en ovanligt jakt på så vis att även kvinnorna deltog i jakten. De bodde i kåtor (hyddor av ris) och deras kläder var gjorda av skinn. Deras jaktvapen var pilbågen. Dessutom talade de ett annat språk än germanerna. Enligt Rühs var detta sammantaget liktydligt med samerna. Men räcker Tacitus beskrivning till för att fastslå att med Fenni menade han samerna?

 

Samer på kontinenten får stöd av DNA-forskning

DNA forskning om samerna är en relativt ny företeelse där de första studierna presenterades vid mitten av 1990-talet, dvs för 20 år sedan. Forskning om samernas blod och blodgrupper startade dock redan på 1950-talet.

Den senaste forskningsrapporten om samernas DNA kom endast för några år sedan. Forskningsrapporten som utarbetats av ett stort team DNA-forskare konstaterade att samernas genpol härstammar från Västeuropa.

Forskarna kunde till och med konstatera att ursprunglig utvandringsort för samerna var fransk-kantabriska regionen, (omkring Baskien), i sydvästra Europa. (Frans-Kantabriska regionen används av historiker och arkeologer för att beskriva ett område som sträcker sig från Asturien i norra Spanien till Provence i sydöstra Frankrike).

mtdna_u5b

Haplogrupp U5b ursprung och spridning

Samiskt mtDNA visar att samerna har ett europeiskt ursprung och ingår i den europeiska mtDNA-poolen. De två haplogrupperna V och U5b dominerar bland samerna med totalt 89%. Detta gör att samerna har den största mängden av de två haplogrupperna V och U5b som någonsin hittats. Både haplogrupperna V och U5b finns spridda över hela Europa i moderata frekvenser från Iberiska halvön till Uralbergen. U5b är en typisk europeisk haplogrupp med ursprung från fransk-kantabriska regionen, (omkring Baskien),  Haplogrupp V anses komma från Centraleuropa.

V

Frekvens av haplogrupp V (svart betyder >20%). Skåne har 43% (av 28 personer), samerna 40% (av 176 personer), följt av baskerna med knappt 11%, samt Portugal och Irland med dryga 7%. Skillnaden mellan samer och skåningar å ena sidan, och basker med flera å andra, är alltså mycket större än vad kartan antyder, eftersom gråskalan bara går till 20%.

 

Haplogrupperna H, D5 and Z representerar de resterande 11 % av samernas totala arvsmassa.

Omkring  98% av allt samiskt mtDNA pool inkluderar haplogrupperna V, U5b, H, Z, and D5. Frekvensen av haplogrupperna kan dock variera i lokala områden (Kristiina Tambets, Siiri Rootsi, Toomas Kivisild, Hela Help, Piia Serk;  American Journal of Human Genetics 74: 661–682).

Jag kommer i ett senare blogginlägg närmare gå in på DNA-forskningen och samernas invandringsvägar till nuvarande bosättningsområde.

 

Kritik mot DNA-forskning

Det har framförts kritik mot DNA-forskning som medel att bestämma folkslags ursprung. Exempelvis menar historikern Lennart Lundmark menar att genetisk forskning är att återfalla i 1800-talets rasbiologi. Lundmark skriver ”Hur långt tillbaka i tiden kan vi då hitta en folkgrupp som kan knytas till dagens samer? Den frågan kan man vrida och vända på hur länge som helst. Under senare år har det till och med förekommit en del återfall i rasbiologi. Dna har ersatt skallmätningar, men utgångspunkten är densamma. De gamla rasbiologerna ansåg att man kunde avgränsa en befolkning genom att identifiera dess ”ras”, som en medfödd och oföränderlig biologisk särart. De biologiska rasidéerna kritiserades sönder och samman efter andra väldskriget. Att genetikerna nu har mer förfinade metoder än skallmätarna gör inte rasläror mer acceptabla.” (Lennart Lundmark, ”Stulet land Lennart Lundmark”, s. 13, ISBN: 978-1-7037-353-4, 2008)

”Etnicitet är ett begrepp som går långt utanför biologin. För att definiera etnicitet måste man ha mer än gener och enstaka föremål att bygga på. Man måste ha god kännedom om levnadsförhållanden och särdrag för att kunna likställa en folkgrupp i det förflutna med en av dagens. När det gäller samerna har vi inte tillräckligt med sådan information förrän under vikingatiden. Det utesluter inte att det kan ha existerat en folkgrupp med särdrag som vi numera betraktar som samiska redan långt dessförinnan.” (Lennart Lundmark, ”Stulet land Lennart Lundmark”, s. 13, ISBN: 978-1-7037-353-4, 2008)

Historikern Lennart Lundmark har en poäng i vad räknas som samisk etnicitet, dvs när blev samer samer? Jag skall återkomma till detta i ett senare blogginlägg eftersom det finns olika teorier om detta.

Personligen menar jag att det är en skillnad mellan att mäta skallars utseende som långa eller korta, samt hjärnvolymer, och DNA-forskning. Rasbiologin hade inget med vetenskap att göra, medan DNA-forskning kan vara ett hjälpmedel för historiker. Dock har DNA-forskningen sina begränsningar till vilket jag skall återkomma till.

Mot DNA-forskning har också framförts kritik från annat håll och som lagt fram en teori om polarfolken som gemensamt ursprung baserat på kulturella värden och materiell kultur.

Vad tycker du om DNA forskning på folkgrupper? Är det rasbiologi eller inte?

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Spara