Vem var samernas störste skald genom tiderna och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Anders Fjellner och samernas ursprung

Anders Fjellner skapade, som det får förstås, det mytologiska eposet ”Solens och månens söner och döttrar” som handlar om samernas ursprung. Fjellner själv menade att det var nedteckning av en äldre jojk från Kemi lappmark.

Fjelllner själv var övertygad att samerna var det första folk som kom att bebo Norden. Enligt Fjellner hade samerna invandrat från den europeiska kontinenten söderifrån och kom till det öde Skandinavien. Det framgår av ett annat epos av Anders Fjellner om samernas ursprung. Enligt Fjellner var även detta epos en nedteckning av en gammal samisk legend.

250px-Fjellner_kolt

Anders Fjellner

Vem var Anders Fjellner?

Anders Fjellner föddes den 18 september 1795 vid Länsmansstenen på det kala Rutfjället i närheten av Tänndalen i Härjedalen under namnet Anders Thomasson, enligt kyrkböckerna. Han växte upp i en renskötarfamilj och fadern hette Thomas Jonsson och modern Märta Andersdotter. De flyttade mellan sommarbetet i Norge och vinterbetet vid Hede årligen.

Vid 9 års ålder förlorade dock Anders Fjellner sin far år1804. Han togs därför omhand av nära släktingar och fick av dessa lära sig läsa.

 

Grundskolestudier vid svensk assimilationsskola

Anders Fjellner skickades av anhöriga året efter att fadern gått bort, år 1805, till den ”stora” staden Östersund och påbörja studier vid Frösö Trivialskola, Jämtland. Studierna skulle komma att förändra hans liv från en tilltänkt renskötarbana till teolog och poet.

I 1561 års kyrkoordning finns den första ansatsen till allmän skolstadga att ersätta de tidigare försvunna katolska skolorna från medeltiden. Detta följdes av stadganden år 1575 om en skola skulle finnas i varje stad. Den grundläggande skolutbildningen var uppdelad i en enklare ”Trivialskola” med undervisning i ”Trivium” och ett ”Gymnasium”. Trivialskola var således en enklare läroanstalt med undervisning i tre ämnen grammatik, dialektik (logik) samt retorik. Trivium kommer från latinet och betyder där tre vägar möts (tri, dvs. tre och via, dvs väg). Precis som det låter på läroämnena ledde Trivialskolorna ofta till utbildning av präster. Så skulle också komma att ske med Anders Fjellner.

Frösö Trivialskola var en enklare grundskola och öppnades för elever första gången år 1679. Beslutet om att inrätta skolan togs dock redan år 1674 som ett politiskt verktyg att försvenska norrmännen. Jämtland och Härjedalen hade under lång tid varit en norsk provins. Det är kanske därför som minnesstenen över skolan vid Stocke på västra Frösön har texten ”Hinc lumen ortum Jemtlandiam illustravit” (Härifrån strålade ljuset ut över Jämtland). Det som finns kvar av skolans byggnader är det s.k. Zetterströmska biblioteket från 1833 och som numera är ett museum.

 

Från Anders Thomasson till Anders Fjellner

Under tiden vid Frösö Trivialskola byter Anders Thomasson namn till Anders Fjellner. I vissa dokument förekommer namnet Anders Thomasson Fjellner.

 

Gymnasietid med Lars-Levi Laestadius och långa vandringar

Efter Frösö Trivialskola i Östersund fortsatte Anders Fjellner studier vid Härnösands gymnasium. Studierna bedrevs vintertid och varje sommar vandrade Anders Fjellner till fots från Härnösand till Härjedalen för att besöka modern och att hjälpa till syskonen i renskötseln.

Åren 1816-1818 var även den kände väckelsepredikanten och prästen Lars-Levi Læstadius från Jäckvik, Arjeplog, studerande vid Härnösands gymnasium. Under denna tid fick Fjellner för första gången lära känna Læstadius.

 

Högre studier vid Uppsala universitet

Fjellner skrev in sig vid Uppsala universitet den 3:e april 1818. Fjellner avbröt dock studierna år 1820 och kom inte att prästvigas förrän långt senare.

 

Missionär i nordligaste Sverige

Anders Fjellner förordnades år 1821 som vikarierande missionär i Jukkasjärvi och Karesuando ”lappmarksdistrikt” som det hette.

 

Prästvigning i Härnösand

Fjellner prästvigdes den 23:e augusti år 1828 i Härnösand.

 

Nya kyrkliga tjänster

Anders Fjellner utnämndes efter prästvigningen till adjungerande pastor i Jukkasjärvi och till vakans-predikant, samt tjänsteförrättare i kyrkliga ärenden, (Curam gerens).

Fjellner innehade även pastorsgöremål i Karesuando från 1:a maj 1838 till och med december 1841. Lars Levi Læstadius tillträdde den 1:a maj 1826 sin kyrkoherdetjänsten i Karesuando efter att ha varit  vice pastor i födelsesocknen Arjeplog och missionär ett år bland samerna i Piteå Lappmark. Lars Levi Læstadius hade inte ansökt om lediga tjänsten utan ansökan inlämnades i Læstadius namn utan hans vetskap av biskop Erik Abraham Almquist. Intressant är att Anders Fjellner inte verkar ha tagit intryck av Læstadius och aldrig omnämner väckelsepredikanten i sina verk eller skrifter.

 

Språkkunskaper och tolk vid domstol

Här lärde han sig såväl finska som nordsamiska. Fjellners modersmål var sydsamiska. Anders Fjellners språkkunskaper gjorde att han anlitades som tingstolk i nordsamiska och finska från december år 1835 till april månad år 1842.

 

Äktenskap

I Karesuando mötte han Christina Päiviö, (Päivadtj enligt kyrkböckerna), som han gifte sig med år 1839. Christina Päiviö, (dotter till Petrus Persson Peiviö (1777-1857) och Elsa Rasmidotter Kitti (1781-1868),  föddes den 18:e oktober i Kongama, Enontekiö kommun och avled i Sorsele 10:e september 1876 i Sorsele. I och med äktenskapet blev Anders Fjellner renskötare på nytt.

 

fjellner-small

Anders Fjellner

 

Vådlig färd

Anders Fjellners utnämndes den 24:e februari. 1841 till pastor i Sorsele. Men det skulle dröja till den 1:a maj 1843 innan han tillträdde pastorstjänsten.

Flytten från Jukkasjärvi på omkring 45 mil, (Fågelvägen bara 29 mil), var minst sagt vådlig. Före flytten sålde och slaktade Anders Fjellners ut sin renhjord och behöll 11 körrenar. Med dessa 11 körrenar påbörjades en 6 veckor lång färd med hustru och barn. Färden gick med renrajd över tidvis svaga isar och Fjellner med familj var flera gånger nära att omkomma på färden.

Ankomsten till Sorsele har målande fångats av författaren Ernst Manker i sin bok ”Vägen går krokigt” med orden ”Man väntade, helt naturligt, att kyrkoherden skulle komma den enda för herremän farbara vägen till Sorsele, uppför Vindeldalen , skjutsad med frustande hästar . Så ivrig t spejade man utefter stora vägen, att man inte lade märke till en liten lapprajd, ett tiotal renar med akjor, som ringlade fram ur skogen, förrän denna var inne i byn. Ur den första akjan reste sig en liten lapp som lappar mest. Det var kyrkoherde Anders Fjellner. I en annan akja satt prästfrun . Barnungar och bohag fyllde akjorna för övrigt . De goda Sorseleborna kände sig nog besvikna, men det var nu inte värt att låtsas om. Duktigt var de t i alla fall att ha kört över fjäll, skog och myr väl sjuttio mil . Han färdades som sina fäder…”

 

Separatister till angrepp

Fjellner tjänstgjorde som präst i Sorsele, Västerbotens län, livet ut som kyrkoherde. Dock var tiden i Sorsele inte allt för enkel. Främst mötte han ett kraftigt motstånd av de kristna separatisterna eller som de kallades Sorseleläsarna. Separatisterna anmälde flera gånger Fjellner till domkapitlet. Något som gjorde att han var tvungen att bege sig till fots till den stora staden Härnösand för att besvara anklagelserna.

Den nya kyrkohandboken och psalmboken som utkom 1819 ledde till stort missnöje hos en grupp som kom att kallas ”Separatisterna” eller ”Sorseleläsarna”. Dessa menade att de sk. ”Nyböckerna” var ”Djävulens verk” skapade av människor  och spred inte Guds ord. År 1840 drogs Sorseleläsarna inför rätta, anklagade för grov smädelse av Gud. Rättegången skulle dock ta lång tid från Tingsrätt till hovrätt för att slutligen 1852 avskrivas. Sorseleläsarnas främsta förespråkare var Margareta Sophia Mårtensdotter, (1804-1883), eller som hon kallades ”Mor Greta” från  byn Grundträsk, (idag Krutträsk).

 

Tänketallen och Minnesstenen

Fjellner dog den 22:a februari 1876 i Sorsele. Som alla andra präster i Sorsele begravdes han närmast bakom koret på Sorsele kyrkas östra sida vid prästernas gravar. En gammal smal sten visar platsen för kyrkoherde Anders Fjellners grav.

Anders Fjellners ”tänketall” växer än idag precis utanför kyrkogårdsstaketet och som han ofta satt uppe i när han författade sina predikotexter.

I Sorsele invigdes en minnessten söndagen den 20 juli 2014 kl. 11.00 till minne av Anders Fjellner.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

 

Samisk legend år 1873 om samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Samisk legend

Den samiska poeten Anders Fjellner berättade i början av 1870-talet före sin död om en gammal samisk legend om samernas ursprung. Anders Fjellner menade att han själv nedtecknat sägnen som, enligt honom, var allmänt känd bland samer i Härjedalen och angränsande område i Norge. Anders Fjellner menade vidare att sägnen, i en kortare version, även fanns bland samerna i Tornio.

Legenden publicerades första gången 1873. I publikationen hette det ”denna berättelse, antecknad hos Fjellner, uppläst för honom och följaktligen fullt autentik..”

 

fjellner-small

Anders Fjellner

Sägen om samernas ursprung

Enligt den samiska poeten Anders Fjellner lyder legenden som följande:

”Lapparna, heter det, voro månge, bodde länge vidt och bredt i ett syd-ostligt land.

Lapparna skiljes då af mellan dem trängande fiender. En del, som icke hade renar och förmodligen voro åkerbrukare, stannade qvar på stället, kämpade med fienderna. De andre åter, som egde renar, flydde och utvandrade med dem på två vägar: en sydligare och en nordligare.

Det sydliga tåget gick förbi ”Guakasi”, der funnos hästar och en stor sjö; vidare förbi Alpasa; slutligen öfver Jutas, Datjas– och Skane-tjålme. Öfer dem färdades man på små skinn-båtar och förde sina saker på hopsydda, uppblåsta renhudar, dragna af simmande renar i lugnt vatten; man lät hjorden färdas simmande.

Så kom man till Skandinavien, hvars först besökta del man kallade Skane (Bogbladsbrosk); till minne här af skrapar Lappen än i dag med bog-blad sitt mjölk-kärl, under yttrande: ”moiteh Skane (Kom i hog Skåne). Der var Lappen godt vara.

Der ifrån vandrade Lapparne efter en lång tid mot norden, i det fullkomligt öde, obebodda landet. Der funno de Helle-keunjah eller Garra guoika (förskräckligt vattenfall); de funno Vänar och Vättar-jaure (vättar = sjö med bråda-djupa, höjd-omgifna, myrfyllda stränder), hvilka de ansågo vara haf; de funno Melli-jaure (Mälaren). Der vandrade de länge oqvalde omkring ; de arbetade med fiske och fogel-fångst; de fångade vild-renar och elgar u fällor, gropar och snaror.

De vandrade äfven in åt Norge, der en höfding: Arben-vahrda-veksak (arf-frihets-kämpen) fann ett stort vattenfall:Skåma; elgar, vild-renar och foglar möttes der öfver allt, så och väldiga fisk-stim i hafvet; der diktade sjelfa floderna en sång öfver att Lapparne nu voro i ett stort rikt land, icke stängde på trånga hafs-öar.

Men så kommo andra folk.

Först Roiterne, ett sturskt, oförväget, vildt slägte, hvilket bröt in på dem i Norge;

Jödah-lads (Götarne): ett väl-lefvande, fett, hyggligt folk;

så slutligen Svia-lads (Svearne): poeter, vise, konstnärer, krigare.

Dessa folk ofredade dem först, så att de blefvo tvungne gömma sig i hålor och jordkulor; slutligen öferväldigades Lapparne och drefvos undan mot norden. En del följde Östersjöns kust, förbi Quarken, som de kallade ”hafs-strupen”, de gingo ända upp till Tana. En annan del höll sig åt norska fjällen.

När de på dessa kommo högt upp, mötte de kring Helgeland, vid Ume och Skellefte elfvars öfre grenar, et annat folk, hvilka de icke kände och hvilket de kallade ”Pil-händer”, ty de sköt ypperligt med stål-bågar. Dess språk hade någon likhet med deras eget, men var tung och hårtdt mot deras mjuka, klingande och fjäderlätta. Men då det varit en tid i beröring med det samma, igen kände de deri den nordligt utvandrade lapp-stammen, på anletsdragen, på sånger, på sägner, på sed och på guda-tro.”

 

Verklighet eller saga?

Anders Fjellner själv menade att berättelsen bygger på en av honom nedtecknat samisk legend. Några dokument av Fjellner har dock inte bevarats. Dock är det mest sannolika, enligt min mening, att Anders Fjellner själv står som författare till poemet. Hur som helst, om inte Anders Fjellner nedtecknat en samisk legend så har han skapat en samisk legend.

Anders Fjellner har skapat flera poem om samernas ursprung. Den mest kända av dessa är ”Solens söner”.

 

Mot Fjellner

Anders Fjellners verk kritiserades från några som osakliga. Exempelvis skrev Torsten Kolmodin i Turistföreningens årsskrift år 1916 om Anders Fjellner ”Den för alla lappforskare välbekante storljugaren”. Den kanske mest kritiske till Anders Fjellners verk var sameforskaren K.B. Wiklund.

 

För Fjellner

Den samiske redaktören Torkel Tomasson underkände år 1938 i en studie K.B. Wiklunds kritik på historisk korrekthet med att Wiklund i så fall borde börja rensa bort hela den isländska eddan. Torkel Tomasson kommenterade Anders Fjellner med orden ”Han är, om inte samernas Homeros, så åtminstone en samernas Snorre.

Sameprästen och författaren Bo Lundmark, som skrivit den mest omfattande monografin om Anders Fjellner, sammanfattar Anders Fjellners betydelse på följande sätt: ”I sitt folks historia skall Fjellner helt visst framstå som en Homeros, Snorre eller Lönnrot, denne ’den märkligaste av alla samiska poeter’.”

 

Om Fjellner

Professor i finsk-ugriska språk Björn Collinder, (1894-1983), skrev en egen kommentar om kritiken av Fjellner: ”Även om Fjellner torde ha varit road av att leda de lärde på villospår, är det inte rättvist att brännmärka honom som en bedragare. Av gammal hävd har varje författare, som är ute i lovliga ärenden, rätt att dölja vem han är. Kvädet om solsonen är mera naturalistiskt erotiskt än som lämpade sig för en svensk kyrkoherde på mitten av 1800-talet. Om F var personligen anspråkslös, men mer yverboren å sin folkstams vägnar än som var förenligt med sanningen, bör han inte dömas strängare än Olaus Rudbeck.

 

250px-Fjellner_kolt

Anders Fjellner


1800-talets samiska nationalist

Anders Fjellner är utan tvekan samernas mest kände poet. I hans verk framstår samerna som ärofulla med en lång historia, samt är Skandinaviens urfolk.

Sameforskaren Gustav von Düben (1822-1892) uttalade följande om Anders Fjellner;

Det är ett ganska vanligt drag hos lapparna, att, så snart de på ett eller annat sätt kommit från de t för dem egendomliga lifvet, de ringakta sitt eget och ogärna vilja höra talas om sitt ursprung . Detta fel hade Fjellner icke; han hyste snarare en motsatt åsikt; han var ett slags lapsk Rudbeckian, som öfver skattade sitt folks historia. För honom var lappen Nordens urinvånare, denne hade vandrat från sitt hem vid Alta i till Norden, icke den nordliga vägen öfver Ural och norra Rysslands ödemarker, utan nedåt Kaukasus, åt södra Europa, öfver Danmark och Skåne, af allt detta och mycket mera ville han se spåren i de gamla sånger han samlade, och på hvilkas bokstafliga innehåll han trodde. Med detta drag av lättro förenade han ett annat lapskt drag af öfvertro och detta fastän han var prest och hade rätt god skolbildning”.

Gustav von Düben karakteriserar Anders Fjellner som en ”lapsk Rudbeckian”, dvs. som en överdriven samisk nationalist. Att kalla Anders Fjellner för samisk rudbeckian är kanske att ta i. Dock var Anders Fjellner utan tvekan en samisk nationalist.

 

Samiskt poem som syns i alla samiska nationalsymboler

Författaren Ernst Manker (1893-1972) uttalade ”Måhända kommer en senare generation att ge honom den upprättelse, han helt visst förtjänar. Var han inte den exakte forskaren, så var han diktaren, och det kan, när allt kommer omkring, vara ett strå vassare. ”Solens söner ” är även som dikt ett ståtligt epos, och detta epos är skrivet av en äkta same” .

 

Spår av Fjellner i dag

Och visst fick författaren Ernst Manker rätt!

Sydsamen Anders Fjellner har med sina poem och framför allt poemet ”Solens söner”  satt djupa spår i samisk kultur. Några exempel är att samiska flaggan har en cirkel i mitten varav den röda delen av cirkeln representerar solen och den blå delen av cirkeln representerar månen, dvs samerna som solens och månens barn. Den samiska mångkonstnären Nils-Aslak Valkeapääs nationalepos ”Beaivi, áhcážan” – Solen, min far från 1988 har i såväl rubrik som text spår av Fjellners diktning. Likaså finns spår av Anders fjällner i samernas nationalsång;

”Máttarádját mis leat dovle vuoitán vearredahkkiid badjel. Vuostálastot, vieljat, miige sitkatvuođain soardiideamet! Beaivvi bártniid nana nálli! Eai du vuoitte vašálaččat, jos fal gáhttet gollegielat, muittát máttarmáttuid sáni: Sámieatnan sámiide!”

”Våra fäder övervunno vrånga våldsmän fordomtima, bröder låt oss likaledes strida segt emot förtrycket! Solens söner starka släkte! Dig kan ingen ovän kuva, blott ditt väna språk du vårdar, minnes forntidsfädrens maning: Sameland åt samerna!”

 

Tänk om Fjellner hade rätt?

Sydsamen Anders Fjellner sa vid flera tillfällen och alltid att hans poem var hämtade från samiska sägner och legender. De flesta har ifrågasatt detta inklusive mig själv.

Flera forskare, författare och historiker som analyserat och tolkat Anders Fjellner verk har dock haft reservationer av olika slag. Den sameforskare, som gjort en omfattande analys av Fjellners verk, Gustav von Düben säger ”Utan tvifel ligga till grund för honom ett par sanningar…” Tänk om han hade rätt och vilka konsekvenser får detta för folkdiktning, sägner och legender?

 

Bloggfrågor

Kan det finnas sanningar i sägner och legender?

Tror du Anders Fjellner nedtecknat samiska legender eller författat dessa själv?

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Vem var Christian Friedrich Rühs och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Christian Friedrich Rühs var född den 1:a mars 1781 i i Greifswald, svenska pommern i Tyskland och dog den 1:a februari  1820 oturligt nog på en hälsoresa till Florens, Italien.

WP_Friedrich_Rühs

Christian Friedrich Rühs (1781-1820)

1808 blev Rühs extra ordinarie professor i historia vid Greifswalds universitet. Christian Friedrich Rühs blev år 1810 professor i historia vid universitetet i Berlin. Han år 1817 kunglig preussisk rikshistoriograf och medlem av vetenskapsakademien

Christian Friedrich Rühs skrev den första svenska historieboken ”Svea rikes historia från de äldsta tider till konung Carl XII:s död” i 5 delar. Han talade flytande svenska. Rühs intresserade sig för samernas historia och var den förste som tolkade folkgruppen Fenni som samer i den romerska historikern Tacitus skrift om Germania. Rühs ansåg att samerna var de som först bebodde Finland.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Christian Friedrich Rühs år 1811 och samernas ursprung i Finland av Lars-Nila Lasko

Samernas ursprung från kontinenten

Den tyske professorn i historia Christian Friedrich Rühs (1781-1820) utgår från att samerna kommer från kontinenten någonstans nordost om floden Wisla i Polen, dvs från Balticum.

Till stöd för detta hänvisar han till den romerske historikern Tacitus. Rühs skriver ”Troligen kringdrefo dessa med sina hjordar fordom på sydligare och och blidare orter; deras inhemska traditioner skola bära vittne därom. Och utan misstag torde det kunna antagas, det Tacitus, då han beskrifer Finnarne, erhållit kunskap om dessa Lapparne; åtminstone passar hans teckning närmast på dem De moribus Germaniae; c 46).”

MedFinnarne” i Tacitus historiebeskrivning måste enligt Christian Friedrich Rühs avsett folkgruppen samerna.

 WP_Friedrich_Rühs

Christian Friedrich Rühs (1781-1820)

 

Samerna väg mot Finland

Christian Friedrich Rühs menar vidare att den samiska folkgruppen vandrat norrut och efter sig haft det ”Finska folket”. Rühs skriver ”Vid tåget mot norden, synas de Finska folken alltid haft sina stamförvanter Lapparne framför sig.”

 

Samiska ortsnamn i Finland

Christian Friedrich Rühs menar också att samerna bebott hela Finland inklusive Åland.  Rühs skriver ”Spår  efter Lappar anträffas öfver hela Finland, både i ortsnamn, (T.ex. Lappeenranta m.fl. i Wiborgs län; Lappträsk, Lappom, m.fl. i Nyland; Lappwesi, vid Åland; Lappia, Lappo m.fl. i Åbo län; Lapinkangas, Lapinlaks, Lapinsalmi, Lappfjärd, Lappajärwi, Lappo m.fl. i Österbotten; Lapiniemi, Lapinsalo, m.fl. i Savolax; o.s.v.).”

 

Samiska gravar och stenrösen i Finland

Till stöd för att samerna bebott hela Finland hänvisar Rühs bååde till andra lämningar som samiska stenrösen, samiska gravar och namnen på dessa, samt folktradition. Rühs hänvisar ocks till lämningar vid dessa som renhorn m.m. Rühs skriver ”Och i de lemningar efter dem, hvilka kallas Lapp-Grafvar, Lapprös (Lapin hauat, Lapin Rauniot) (Högre eller lägre stenkummel, kända under detta namn. Sådana finnas nästan öfver allt i Finland (Åbo Tidningar, år 1775, s. 190, år 1776, s.19; År 1777, s.67; år 1782, s.221, ff.; år 178 3, s. 186, ff. – Tuneld, Geographie, Del III, s. 323, 365, 430, 468. – Ganander,1c, s. 13, 22) ”

Folktraditionen härleder deras ursprung från Lapparne; hvilket ock troligtvis är förhållandet med dem man anträffat ini landet, och innehållit renhorn, fogelben, m.m. Svårare är det att antaga sådant om dem, som funnits längst kusten).”

 

Samerna bebodde hela Finland får stöd av andra inklusive statliga utredningar i Finland

Nu skall det omnämnas att det finns en enighet bland historiker att samernas utbredningsområde långt tillbaka inkluderade hela Finland. Även finska statliga utredningar stöder detta ställningstagande.

Dock skall omnämnas att teorin att samerna bebott hela Finland bestridits av några amatörforskare, inklusive de som hävdar att det funnits ett kungarike i norra Skandinavien benämnt Kvänland. Om Kungariket ”Kvänland” skall jag återkomma till i ett senare blogginlägg eftersom jag menar att det är så intressant som en påhittad historisk konstruktion.  Det skal också nämnas att tanken om ett kungarike Kvänland inte stöds av någon historiker eller arkeolog.

 

Källor för vidare studier

Ovan citat kommer från Christian Friedrich Rühs “Finland och dess innevånare” år 1811 och Christian Friedrich Rühs “Finland och dess innevånare” 2:a omarbetade upplaga år 1827.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

 

Språkforskning ger stöd för samernas ursprung på kontinenten av Lars-Nila Lasko

Språkforskning

Varifrån kommer samiskan?

Om man vet var samiskan kommer ifrån så borde man veta varifrån samerna kommer ifrån!

Det naturliga svaret borde vara ja! Men, det har visat sig inte att vara så enkelt!

Varifrån samiskan kommer ifrån har sysselsatt språkforskare i åratal och det finns ett stort antal frågetecken.

 

Samerna har bytt språk

En mycket stor procent av alla samiska ord kommer inte från något annat språk. Det skulle tyda på att samer har genomgått ett språkbyte från ett urspråk till ett finsk-ugriskt språk på grund av en befolkningsmässig dominerande invandring av finsk-ugriska folk österifrån. Men, kritik av denna teori har framförts såsom bl.a. varför har inte finsk-ugriska språk spridit sig österut från sitt ursprungsområde?

 

Andra folkgrupper har bytt språk till samiskan

En alternativ nyare teori är att samiskan var det dominerande urspråket och spridit sig österut. Teorin stöds nu av dna-forskare som kunnat visa att den finsk-ugriska befolkningen ursprungligen var mycket liten och lätt kunnat ändra språk till den samiska majoritetsbefolkningens språk. Men, speciellt språksociologer har kritiserats denna teori som sociologiskt omöjlig?

 

Samiska låneord från andra språk

I samiskan finns baltiska låneord, urgermanska låneord och fornnordiska låneord. Detta visar på samiska språkkontakter med såväl baltiska som germanska och fornnordiska språk.

 

Ytterligare teorier om samiskan

Men, det finns ytterligare alternativa teorier, liksom samiska språkfenomen, som försvårat för språkforskare att komma med ett svar varifrån samiskan kommer ifrån.

I senare blogginlägg skall jag närmare försöka reda ut de olika teorierna om samiska språket och samernas ursprung.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Ny DNA forskning ger stöd för samernas ursprung på kontinenten av Lars-Nila Lasko

Teori om samer på kontinenten

Den tyske professorn i historia Christian Friedrich Rühs (1781-1820) var den förste historiker som omnämnde att samernas utbredningsområde måste ha sträckt sig till kontinenten och inte enbart nuvarande norra Fennoskandinavien och nordvästra Ryssland.

Som bevis för detta hänvisar han till den romerske historikern Tacitus beskrivning av folkstammen Fenni år 98 i verket Germania. Rühs påstående har senare tagits som fakta av de flesta historiker om samernas ursprung. Läser man de flesta historieböcker om samerna så finner man att de äldsta uppgifterna om samerna finns beskrivna av Tacitus år 98.

Dock har författarna till historieböckerna om samerna inte påtalat eller tagit hänsyn till att Tacitus geografisk placering av folkstammen ”Fenni”.

 

Problem med teorin om samerna på kontinenten

Tacitus placerar folkgrupen ”Fenno” öster eller nordöst om övre delen av floden Wisla i Polen. Utifrån Tacitus naturbeskrivning kan det tolkas som om Fennis utbredningsområde sträckte sig från Balticum norr om Lettland och Vitryssland år 98.

Den geografiska placeringen av samernas utbredningsområde från Balticum på kontinenten medför ett stort antal problemområden. Det första stora problemområdet är att enda källan är Tacitus och vi vet inte ens om det var samerna han menade?

Den romerske historikern Tacitus beskriver ett folk som levde bredvid germanerna och kallades för Fenni. Fenni hade, enligt Tacitus, en ovanligt jakt på så vis att även kvinnorna deltog i jakten. De bodde i kåtor (hyddor av ris) och deras kläder var gjorda av skinn. Deras jaktvapen var pilbågen. Dessutom talade de ett annat språk än germanerna. Enligt Rühs var detta sammantaget liktydligt med samerna. Men räcker Tacitus beskrivning till för att fastslå att med Fenni menade han samerna?

 

Samer på kontinenten får stöd av DNA-forskning

DNA forskning om samerna är en relativt ny företeelse där de första studierna presenterades vid mitten av 1990-talet, dvs för 20 år sedan. Forskning om samernas blod och blodgrupper startade dock redan på 1950-talet.

Den senaste forskningsrapporten om samernas DNA kom endast för några år sedan. Forskningsrapporten som utarbetats av ett stort team DNA-forskare konstaterade att samernas genpol härstammar från Västeuropa.

Forskarna kunde till och med konstatera att ursprunglig utvandringsort för samerna var fransk-kantabriska regionen, (omkring Baskien), i sydvästra Europa. (Frans-Kantabriska regionen används av historiker och arkeologer för att beskriva ett område som sträcker sig från Asturien i norra Spanien till Provence i sydöstra Frankrike).

mtdna_u5b

Haplogrupp U5b ursprung och spridning

Samiskt mtDNA visar att samerna har ett europeiskt ursprung och ingår i den europeiska mtDNA-poolen. De två haplogrupperna V och U5b dominerar bland samerna med totalt 89%. Detta gör att samerna har den största mängden av de två haplogrupperna V och U5b som någonsin hittats. Både haplogrupperna V och U5b finns spridda över hela Europa i moderata frekvenser från Iberiska halvön till Uralbergen. U5b är en typisk europeisk haplogrupp med ursprung från fransk-kantabriska regionen, (omkring Baskien),  Haplogrupp V anses komma från Centraleuropa.

V

Frekvens av haplogrupp V (svart betyder >20%). Skåne har 43% (av 28 personer), samerna 40% (av 176 personer), följt av baskerna med knappt 11%, samt Portugal och Irland med dryga 7%. Skillnaden mellan samer och skåningar å ena sidan, och basker med flera å andra, är alltså mycket större än vad kartan antyder, eftersom gråskalan bara går till 20%.

 

Haplogrupperna H, D5 and Z representerar de resterande 11 % av samernas totala arvsmassa.

Omkring  98% av allt samiskt mtDNA pool inkluderar haplogrupperna V, U5b, H, Z, and D5. Frekvensen av haplogrupperna kan dock variera i lokala områden (Kristiina Tambets, Siiri Rootsi, Toomas Kivisild, Hela Help, Piia Serk;  American Journal of Human Genetics 74: 661–682).

Jag kommer i ett senare blogginlägg närmare gå in på DNA-forskningen och samernas invandringsvägar till nuvarande bosättningsområde.

 

Kritik mot DNA-forskning

Det har framförts kritik mot DNA-forskning som medel att bestämma folkslags ursprung. Exempelvis menar historikern Lennart Lundmark menar att genetisk forskning är att återfalla i 1800-talets rasbiologi. Lundmark skriver ”Hur långt tillbaka i tiden kan vi då hitta en folkgrupp som kan knytas till dagens samer? Den frågan kan man vrida och vända på hur länge som helst. Under senare år har det till och med förekommit en del återfall i rasbiologi. Dna har ersatt skallmätningar, men utgångspunkten är densamma. De gamla rasbiologerna ansåg att man kunde avgränsa en befolkning genom att identifiera dess ”ras”, som en medfödd och oföränderlig biologisk särart. De biologiska rasidéerna kritiserades sönder och samman efter andra väldskriget. Att genetikerna nu har mer förfinade metoder än skallmätarna gör inte rasläror mer acceptabla.” (Lennart Lundmark, ”Stulet land Lennart Lundmark”, s. 13, ISBN: 978-1-7037-353-4, 2008)

”Etnicitet är ett begrepp som går långt utanför biologin. För att definiera etnicitet måste man ha mer än gener och enstaka föremål att bygga på. Man måste ha god kännedom om levnadsförhållanden och särdrag för att kunna likställa en folkgrupp i det förflutna med en av dagens. När det gäller samerna har vi inte tillräckligt med sådan information förrän under vikingatiden. Det utesluter inte att det kan ha existerat en folkgrupp med särdrag som vi numera betraktar som samiska redan långt dessförinnan.” (Lennart Lundmark, ”Stulet land Lennart Lundmark”, s. 13, ISBN: 978-1-7037-353-4, 2008)

Historikern Lennart Lundmark har en poäng i vad räknas som samisk etnicitet, dvs när blev samer samer? Jag skall återkomma till detta i ett senare blogginlägg eftersom det finns olika teorier om detta.

Personligen menar jag att det är en skillnad mellan att mäta skallars utseende som långa eller korta, samt hjärnvolymer, och DNA-forskning. Rasbiologin hade inget med vetenskap att göra, medan DNA-forskning kan vara ett hjälpmedel för historiker. Dock har DNA-forskningen sina begränsningar till vilket jag skall återkomma till.

Mot DNA-forskning har också framförts kritik från annat håll och som lagt fram en teori om polarfolken som gemensamt ursprung baserat på kulturella värden och materiell kultur.

Vad tycker du om DNA forskning på folkgrupper? Är det rasbiologi eller inte?

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Karta Europa år 125 och samernas ursprung baserat på Tacitus inkluderat samernas utbredningsområde

Karta över folkstammar i Europa inklusive ”Fenni” (”samer”) ca. år 125 baserad på Tacitus verk Germania år 98 (Författare Andrei Nacu, Wikipedia 2009-02-21)

800px-Roman_Empire_125_de.svg

 

Se mer: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Roman_Empire_125.svg#file

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Christian Friedrich Rühs år 1811 och samernas ursprung på kontinenten av Lars-Nila Lasko

Rühs finns i nästan alla historieböcker om samerna och ändå inte

Den tyske professorn i historia Christian Friedrich Rühs (1781-1820) omnämns aldrig i historieböcker om samerna. Trots detta har hans teorier om samerna ursprung slått igenom i så gott som samtliga historiska beskrivningar om samerna. På så sätt har Rühs fått en enorm betydelse i beskrivning av samernas ursprung. Men, hade Rühs rätt?

I så gott som samtliga historieböcker fram till 2000-talet om samerna nämns den romerske historikern Tacitus som den äldsta skriftliga källan från år 98 om samerna. Samtliga dessa författare till historiebeskrivningar om samerna refererar till Tacitus som den första beskrivningen av samerna i historien. Men, utan källkritiskta granskningar.

WP_Friedrich_Rühs

Christian Friedrich Rühs

 

Första skriftliga källan om samerna?

Christian Friedrich Rühs var den förste som redan år 1811 nämnde att den romerska historikern Tacitus år 98 med folkgruppen ”Fenno”, ”Fenni”, ”Fennorum” avser samerna.  Rühs skriver Troligen kringdrefo dessa med sina hjordar fordom på sydligare och och blidare orter; deras inhemska traditioner skola bära vittne därom. Och utan misstag torde det kunna antagas, det Tacitus, då han beskrifer Finnarne, erhållit kunskap om dessa Lapparne; åtminstone passar hans teckning närmast på dem De moribus Germaniae; c 46. (De moribus Germaniae; c 46 syftar till den romerske historikerns verk ” De moribus Germaniae”, kapitel 46 där folkgruppen ”Finni” omnämns).

Tacitus beskrivning av ”Fenni” som ett jägarfolk passar väl in på samerna.

Den romerske historikern Tacitus beskriver ett folk som levde bredvid germanerna och kallades för Fenni. Fenni hade, enligt Tacitus, en ovanligt jakt på så vis att även kvinnorna deltog i jakten. De bodde i kåtor (hyddor av ris) och deras kläder var gjorda av skinn. Deras jaktvapen var pilbågen. Dessutom talade de ett annat språk än germanerna. Enligt Rühs var detta sammantaget liktydligt med samerna.

 tacitus

Tacitus

Orden ”Fenno”, ”Fenni”, ”Fennorum” passar också bra in på samerna

Det är inte bara den historiska beskrivningen av Fenni som passar in på samerna. Även lingvistiskt finns likheter med benämning Fenno/Fenni på samer.

I fornnordiskan och isländska sagor kallades samerna för ”Finni” eller ”Finnar”. Ordet ”finnar” är det gamla skandinaviskt germanska eller fornnordiska ordet för samer. I Norge heter det fortfarande ”Finnmark” (Nordligaste länet i Norge), Finnebiff (Renskav) etc och samerna kallades tidigare för finnar i Norge.

Ordet ” Fenni” passar även bra in forngermanska benämningar av folk som kan vara samerna. Utifrån ett tidigt germanska ”Fenno”  ”Fenni” (fenþn-, finn-) kan härledas betydelsen ”finna, vandra, ströva”. Folkgruppen Fenno skulle i så fall ha betydelsen ”Vägvisare”, Finnare” eller ”Vandrarfolk”. Enligt Hultman och andra språkforskare är ordet ”finne” av samma rot  som verbet ”finna” och betyder ursprungligen ”finnare” eller ”jägare”. Med andra ord kan Fenno  vara synonymt med jägarfolk.

Jämför även det germanska förnamnet Finn som beteckning för jägare.

Det kan således vara att ” Fenni” i Cornelius Tacitus berättelse är den gamla germanska benämningen på ett jägarfolk. Frågan är om det var jägarfolket ”Samerna”?

Cornelius Tacitus var romarrikets främsta historiker och den förste som omnämner Fenni i sitt verk om Germania år 98. Men, vad skriver Cornelius Tacitus om Fennis geografiska placering?

 

Fennis släktskap till andra folk okänd

Cornelius Tacitus skriver ”Huruvida jag skall räkna pevcinernas och venedernas samt fennernas  folk till germanerna eller till sarmaterna, vet jag icke säkert”, (“Peucinorum Vene dorumque et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis ascribam, dubito: )

Det är uppenbart att Finni, enligt Cornelius Tacitus, skiljer ut sig så mycket från germanska folkstammar att han är tveksam att Fenni är besläktade med germaner, sarmaterna eller kanske ingendera av dem.

Sarmaterna antas vara ett asiatisk ryttarfolk som senare drog de sig mot väster över skyternas f.d. territorium mot Karpaterna. Karpaterna är ett bergssystem om 1 450 km lång båge av berg som löper från Polen genom Tjeckien, Slovakien, Ungern, Ukraina, Rumänien och Serbien. Sarmater kom under 200-talet e.Kr. att strida mot romarna. Skyterna var under antiken en geografisk, politisk och kulturell enhet snarare än en etnisk folkgrupp, som levde på bl.a. de ukrainska stäpperna,

Scythia-Parthia_100_BC

Skogs- och bergområde skiljer Finner i norr från pevcinerna:

Cornelius Tacitus fortsätter ”Ty hela det skogs- och bergsområde, som höjer sig mellan pevcinerna och fennerna, (Nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant.) Pevcinerna, vilka av några benämnas bastarner, likna emellertid i språk, skick, bosättning och byggnadssätt germanerna. (quanquam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede ac domiciliis, ut Germani, agunt.)

Bastarnerna var en östgermansk folkgrupp. Dock var de starkt uppblandade med andra okända folkslag, vilket tyder att de levde i germanernas yttergräns österut i närheten till annat folkslag. Bastarnerna  levde först vid övre delen av floden Wisla i Polen för att senare ca. år 200 tränga ner mot Donau.  Bastarnerna försvinner ur historien ca. år 300. Hur denna folkgrupp försvinner finns olika teorier från att de fördrevs av goterna till att de gick upp i goterna.

Wisła (äldre svenska Weichsel) är Polens viktigaste och längsta flod. Wisła är 1 047 km lång och flyter från Karpaterna i söder förbi Kraków och genom Warszawa, för att sedan rinna ut i  Gdanskbukten i Östersjön genom ett 2000 km² stort delta. Bastarnerna levde således i närheten till Gdanskbukten. Vilka Pevcinerna var är inte helt klarlagt förutom att Bastarnerna var en del av dem. Det är möjligt att Pevcinerna levde i nuvarande Polen och Balticum eller delar därav.

Hur som helst var Balticum vid denna tidsperiod ett stort skogsområde utan kända uppodlade ytor.

Det som stöder att Fenni utbredningsområde gått i söder ända ner till Lettland och Litauen är att det finns inga bergsområden i Estland. Dock finns Gaiziņkalns som är det högsta berget i Lettland med 311 meter över havet, Juozapine är ett berg i Litauen som når 293 meter över havet och Littauens högsta ber är Aukštojas med sina 294 meter. För Vitrysslands del finns Dzerishinskaja Gora med 345 meter över havet.

Nu ska man inte dra alltför förhastade slutsatser av Cornelius Tacitus beskrivelse av landterängen enär han inte besökt området, bygger sin berättelse på andrahands källor och området som beskrivs sannolikt var okänt för romarna.

 

Tacitus placerar Fenni öster om floden Wisła i Polen

Tacitus placerar folkgruppen Fenni geografiskt öster om floden Wisla i Polen eller åtminstone Fennis sydligaste område i förhållande till folkgruppenerna Pevcinerna och Bastarnerna. Hur långt öster eller nordöst om dessa folkgrupper kan tolkas utifrån Tacitus geografiska beskrivning till Baltikum.

 

Samer på sydliga breddgrader?

Christian Friedrich Rühs skriver Troligen kringdrefo dessa med sina hjordar fordom på sydligare och och blidare orter; deras inhemska traditioner skola bära vittne därom.” Rühs är mycket väl medveten om att enligt Cornelius Tacitus bodde jägarfolket Fenni på kontinenten, nämligen i Polen eller nordöst om Polen!

800px-Roman_Empire_125_de.svg

Karta över folkstammar i Europa inklusive ”Fenni” (samer) ca. år 125 baserad på Tacitus verk Germania år 98 (Författare Andrei Nacu, Wikipedia 2009-02-21)

Se mer: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Roman_Empire_125.svg#file

 

Hade historiker om samer omnämnt Tacitus?

Tacitus beskrivning av samerna som jägarfolk passar bra in på samerna. Men, om historiker också tittat på var Tacitus placerar in samerna geografiskt så är det tveksamt om Tacitus hade blivit omnämnd som första skriftliga källan om samerna?

 

Samer i Skandinavien och på kontinenten

Men, historieprofessorn Christian Friedrich Rühs stannar inte vid Tacitus i beskrivelsen av samernas ursprung och tidigare utbredningsområde. Till detta skall jag återkomma till i ett senare blogginlägg.

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

 

Christian Friedrich Rühs år 1811 och samernas ursprung i romerskt källmaterial av Lars-Nila Lasko

Aldrig och alltid omnämnd

Den tyske professorn i historia Christian Friedrich Rühs (1781-1820) omnämns aldrig i historieböcker om samerna. Trots detta har hans teorier om samerna ursprung slått igenom i så gott som samtliga historiska beskrivningar om samerna. På så sätt har Rühs fått en enorm betydelse i beskrivning av samernas ursprung. Men, hade Rühs rätt?

 WP_Friedrich_Rühs

Christian Friedrich Rühs (1781-1820)

 

Christian Friedrich Rühs och svensk nationalism

Den tyske professorn i historia Christian Friedrich Rühs (1781-1820) hade ett stort intresse i Nordens historia. Hans huvudverk ”Geschichte Schwedens” , som i svensk översättning kom att lyda ” Svea rikes historia från de äldsta tider till konung Carl XII:s död” utgavs i 5 delar mellan 1803 och 1814. Rühs fick en enorm betydelse i beskrivning av svenskarnas ursprung och historia. Den mest inflytelserike svenske professorn i historia under början av 1800-talet Erik Gustav Geijer uttalade ”ej blott utan jemförelse det bästa af främmande arbeten om Sverige: den är på det hela inom oss och af oss sjelfva ännu oöfverträffad”. Christian Friedrich Rühs tolkningar av äldre romerska historikers skrifter har haft en enorm betydelse för senare svenska historiker liksom för svensk nationalism. Detta trots att flera historiker numera avvisat Rühs tolkningar av svenskarnas ursprung.

tacitus

Romerske historikern Cornelius Tacitus (55-120)

Christian Friedrich Rühs ansåg att folkgruppen ”Fenni” är samerna

Christian Friedrich Rühs var den förste och redan år 1811 som nämnde att den romerska historikern Tacitus år 98 med folkgruppen ”Fenno”, ”Fenni”, ”Fennorum” avser samerna. Tacitus beskrivning av ”Fenni” som ett jägarfolk passar väl in på samerna.

Den romerske historikern Tacitus beskriver ett folk som levde bredvid germanerna och kallades för Fenni. Fenni hade, enligt Tacitus, en ovanligt jakt på så vis att även kvinnorna deltog i jakten. De bodde i kåtor (hyddor av ris) och deras kläder var gjorda av skinn. Deras jaktvapen var pilbågen. Dessutom talade de ett annat språk än germanerna. Enligt Rühs var detta sammantaget liktydligt med samerna.

Pilbåge

Rühs har satt spår i historieböcker om samerna

I så gott som samtliga historieböcker fram till 2000-talet om samerna nämns Tacitus som den äldsta skriftliga källan om samerna. Samtliga dessa författare till historiebeskrivningar om samerna nämner Tacitus som äldsta skriftliga dokument om samerna. Men, utan källkritiskta granskningar.

 

Orden ”Fenno”, ”Fenni”, ”Fennorum” passar bra in på samerna

Det är inte bara den historiska beskrivningen av Fenni som passar in på samerna. Även lingvistiskt finns likheter med benämning Fenno/Fenni på samer.

I fornnordiskan och isländska sagor kallades samerna för ”Finni” eller ”Finnar”. Ordet ”finnar” är det gamla skandinaviskt germanska eller fornnordiska ordet för samer. I Norge heter det fortfarande ”Finnmark” (Nordligaste länet i Norge), Finnebiff (Renskav) etc och samerna kallades tidigare för finnar i Norge.

Ordet ” Fenni” passar även bra in forngermanska benämningar av folk som kan vara samerna. Utifrån ett tidigt germanska ”Fenno”  ”Fenni” (fenþn-, finn-) kan härledas betydelsen ”finna, vandra, ströva”. Folkgruppen Fenno skulle i så fall ha betydelsen ”Vägvisare”, Finnare” eller ”Vandrarfolk”. Enligt Hultman och andra språkforskare är ordet ”finne” av samma rot  som verbet ”finna” och betyder ursprungligen ”finnare” eller ”jägare”. Med andra ord kan Fenno  vara synonymt med jägarfolk.

Jämför även det germanska förnamnet Finn som beteckning för jägare.

Nu skall det dock nämnas att några forskare har i litteraturen försökt anknyta ”Fenni” i Cornelius Tacitus Germanica med de tyska orterna Finniland och berget Finne utanför nuvarande Leipzig, Tyskland. Detta är, enligt min mening, alltför långsökt förklaring utan ha ytterligare belägg än ortsnamn. Till detta kommer att de tyska orterna Finniland och berget Finne utanför nuvarande Leipzig ligger relativt långt från det område som Cornelius Tacitus utpekar som jägarfolket Fennis utbredningsområde. Det är dock troligt att ordet ”Fenni” i forngermanskan kan ha haft betydelse för namngivningen av de tyska orterna Finniland och berget Finne.

Det kan således vara att ” Fenni” i Cornelius Tacitus berättelse är den gamla germanska benämningen på ett jägarfolk. Frågan är om det var jägarfolket ”Samerna”?

Enligt Cornelius Tacitus bodde jägarfolket Fenni på kontinenten, nämligen i Polen eller nordöst om Polen!

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan

Vem var Carl von Linné och samernas ursprung av Lars-Nila Lasko

Uppväxt i Småland

Carl Linné föddes i Råshult, Småland, den 13:e maj 1707 som Carl Nilsson och dog den 10:e januari 1778 i Uppsala. Han var äldste son till Kyrkoherde Nils Ingmarsson (1674–1748) och Christina Brodersonia (1688–1733). Fadern Nils var mycket intresserad av botanik och hade en av de främsta trädgårdarna i Småland vid kyrkoherdebostaden. Intresset för botanik skulle föras vidare till Carl Linné, som skulle bli den främste vetenskapsmannen i världen i naturlära på den tiden. Hela hans indelning av växter i ett system med latinska namn är fortfarande gällande. Inom botanik förkortas hand namn oftast bara till L på grund av hans auktoritet. Carl Linné är således den enda botaniker som kan förkortas till en bokstav.

 

Från Carl Nilsson till Carl Linné till Carolus Linnæus till Carl von Linné

Carl Linné påbörjade universitetsstudier i Lund år 1727.

Under 1700-talet och tidigare var det vanligt med patronym och relativt ovanligt med efternamn. Det var under studietiden i Lund som Carl Nilsson antog namnet Carl Linné. Inspirationen till efternamnet fick Carl av en lind vid sitt föräldrahem. Under 1700-talet var latinet fortfarande det europeiska huvudspråket och hans namn översattes till Carolus Linnæus. Efter att han adlats 1757, tog han namnet Carl von Linné.

 

Universitetsstudier

Efter universitetsstudier i Lund fortsatte Carl Linné studier 1728 i Uppsala vid 21 års ålder. Under studietiden bodde han hos Olof Celsius d.ä. och senare hos Olof Rudbeck d.y. (Se tidigare blogginlägg om Olof Rudbeck d.y. och samerna). hos Olof Rudbeck d.y. familj blev Carl Linné dessutom informator.

 

Yrkeskarriär

Han utnämndes till professor i medicin år 1741 och professor i botanik år 1742, samt rektor för Uppsala universitet år 1750, 1759 och 1772.

 

Vetenskaplig resa till Sameland

Olof Rydbeck d.y. hade år 1695 på kungens uppdrag gjort en resa till Sameland. Hos Rudbeck blev han inspirerad att göra en liknande resa.

Linné lämnade i december 1731 in den första ansökan om resebidrag till Kungliga Vetenskaps-Societen i Uppsala. Efter avslag inkom Linné med ny ansökan 1732 som beviljades.

Carl Linné påbörjade resan till Lappland i Uppsala fredagen den 2:a maj 1732 kl: 11.00. Så exakt var Linné i sin dagbok. Han skulle fylla 25 år dagen efter resan påbörjades.

Resan gick till fots, häst och med samiska båtar som han beskriver i detalj.

Carl Linné förde dagbok från resan till Lappland 1732. Resedagboken har tryckts och publicerats under åren i ett flertal böcker. Texterna ur resedagboken publicerades första gången år 1811 i London i engelsk översättning. På svenska kom dagboken ut först år 1905.

 

De första samerna

Carl Linné träffar på de första samerna relativt kort efter han påbörjat sin resa från Uppsala. Han föreställer sig att samerna bor i Lappland högt uppe på fjällen och överraskas att samer bor vid havet, samt så långt söderut i Sverige som några dagars fotvandring från Uppsala.

Redan den 17:e maj påträffade han således  de första samerna vid Bringsta norr om Hudiksvall. Linné skriver i sin dagbok ”Strax jag var kommen fram om skogen hinte jag 7 stycken lappar, som körde sina renar, 60 á 70, vilka hade sina späda lamm. Hornen voro på mest avfallna och nya hade på flesta begynt spricka ut. Jag frågade dem, hur de kom att vara här nere. De sade sig här vid havssidan vara födda och här vilja dö, talte god svenska.” Eftersom det är maj månad när renen kalvat och nära havet kan vi dra slutsatsen att det inte är fråga om fjällsamer. Vi kan vidare dra slutsatsen att det är fråga om skogssamer som bedriver skogsrenskötsel eftersom de inte flyttat högre upp mot fjälls. Skogsrenskötsel är en stationär renskötselform där man i stort sett flyttar i cirklar runt en fast punkt. Det är med andra ord samer som kommer ifrån och lever dagligen norr om Hudiksvall. Detta styrks dessutom om deras ord;  ”De sade sig här vid havssidan vara födda och här vilja dö.”

 

Sveriges kolonisering av Norrland

Carl Linné fortsätter norrut och besöker hela Norrlandskusten. Vid Umeå gör han en avstickare mot Lycksele och Sorsele. I sin resebeskrivning beskriver han här Sveriges kolonisering av Norrland och tankar om koloniseringens framtida effekter;

Lappland är på många ställen bebott av nybyggare, id est Finnones (id est Finnones dvs. Finländare), som här jussu et permissu regis (jussu et permissu regis dvs. på kungens befallning och med hans tillstånd) sätta sig neder, taga upp åker och äng, vilka giva en viss skatt till kronan, äro sedan fri för all extraordinär utgift, även som lapparna, hållandes varken soldat eller båtsman, varandes lika nöjde antingen frid eller krig är, ty de hava inte minst onera (onera: dvs pålagor, efterlåter, tillåtet).”

Om nybyggarnas framfart på samernas lappskatteland berättar Linné; ”Vi kom om aftonen till en ö, därpå fiskare voro, vilka voro bönder från Granön, 8 mil härifrån. De hade här byggt ett hus…Härför giva de till kronan ingen skatt, ej heller till lappen, som äger vattnet, den de köra därifrån, fast han giver sin skatt. Han vågar icke en gång lägga där enda minsta nät, ty då taga de upp det, kasta dem i träden, ut saepius fecisse retulerunt (ut saepius fecisse retulerunt, dvs såsom de berättade att de ofta nog hade gjort). Den arme lappen, som av fisk skall själv endast nuförtiden leva och därmed uppehålla sitt hushåll, har nu knappt en eller 2 fiskar.”

Om framtidens koloniala effekter på framtidens Sameland säger Linné: ”Det är dem efterlåtet, var de vilja i Lappmarken sätta sig neder, där de sådant kunna upparbeta, så att ingen tvivel är, med mindre mesta Lappmarken med tiden bliver bondbygd.

 

Traditionella samiska båtar

Linné beskriver detaljer i samernas liv som de traditionella samiska båtarna för 4 personer. Linné får skjuts av en bonde 3 mil längst Umeälven. Sedan blir älven för strid och Linné får följa med en same och samisk båt i stället. Linné skriver ”Sine ”håpar” elller små båtar, med vilka lapparna fara utför de mest rasande forsar och skummande vattenfall, förfärdiga de av mycket tunna granbräder, som hopsytts med rötter, på det att järn ej må öka deras tyngd. Det behöves nämligen, att båten är så lätt, att den av en enda man kan bäras på huvudet en eller annan timma, då man på grund av motströms måste taga vägen till lands, men tillika så stor, att den på en gång kan rymma fyra personer.”

 

Utvecklad renskötsel

Linné beskriver storleken på renhjordar i förhållande till samernas rikedom ”De sämsta hava 50 á 100, förmögna 300 á 700, rika 1000.” Det tyder på att renskötseln var väl utvecklad i Västerbotten på mitten av 1700-talet. Det framgår även att Linné talar om att det saknas vildrenar ”Vildrenar finnas sällan i Lappmarken, förnämligast finnes några på allmänningen emellan Granön och Lycksele. Ofta sker, att de, som hava så ganska många renar, tappar några, dem de ofta året efter få igen, vilka de driva till hjorden igen; vilja de och icke följa, skjutas de neder.

 

Samiska klasskillnader

Linné skriver om klasskillnader bland samer; ”En fattig friare får knappt en rik flicka, och ej heller önskat sig en rik friare en fattig flicka; naturens, ävensom bildningens, gåvor beaktas här mindre än lyckans. Här frågar friaren endast efter om flickan har många renar eller hur stor hennes renmakt är. Här erhåller mannen ej sin trolovade, om ej penningar eller motsvarande renantal lämnats. Med andra ord, renarna äro lapparnas förnämsta betalningsmedel och ägodelar.”

 

Samisk pilbåge

Linné beskriver att år 1732 så ”Lapparna skjuta nu ej med båge, utan med lod i räffelbössa, ej med hagel.

 

Präster tvingar fram samiska trummor

Linné skriver i sin dagbok ”De norske i Finnmarken talte om, hur lustig deras missionärer (eller präster) få trummor från lappen, då de varken med hot, lockande eller förmaning kunna persvadera honom att bekänna och framgiva sin trumma. De sitta i förtroende med lappen, tills de få armen bar, som lätt sker och är, då de i största hast, förn han vet ordet av, öppnar ådern, varav lappen bliver så förfärad att han må dö, och strax går på bekännelse.”

 

De vita samerna

Carl Linné fortsätter norrut längst Norrlandskusten. Vid Luleå gör han sin andra avstickare mot fjällen. När han passerat Jokkmokk på väg till fjällen kommer han till sjön Virihaure. Virihaure är den största sjön i nationalparken Padjelanta  i

Lappland. Här ställer han sig själv plötsligt en ny fråga efter att ha beskrivit växter, djurliv och samerna;

Om natten for vi över sjön Virijaur, då det var kallt och föll en kall dimma…där jag förundrade mig över det svartansiktade folkets snövita kroppar, vilka vida övergingo alla fruntimmers.”

Han hade ju, som han skriver, redan träffat på över 1000 samer. Alla solbrända och mörka i ansiktet och på händer. När en same klär av sig i fjällkåtan för att lägga sig är han nu helt vit under kläderna. Man kan undra varför Linné plötsligt ställer frågan? Vad tänkte han på? Undrade han över var samernas ursprung och vilka de egentligen var?

 

Bloggfråga

Carl von Linné ger en inblick i samernas dagliga liv på 1700-talet. Naturligtvis blir beskrivningen bara översiktlig eftersom han bara vistas en kortare tid bland samerna. I tillägg hade Linné handikappet att inte tala samiska.

Om framtidens koloniala effekter på framtidens Sameland säger Linné: ”Det är dem efterlåtet, var de vilja i Lappmarken sätta sig neder, där de sådant kunna upparbeta, så att ingen tvivel är, med mindre mesta Lappmarken med tiden bliver bondbygd.

Tilläggas kan att svenska statsmaktens gynnande av kolonisationen som Linné nämner skulle fortsätta under lång tid framåt och i olika former. Så sent som under 1960-talet tvingade länsstyrelserna friköpande av samiska byggnader med hot om uppsägande av arrenden. Byggnaderna uppläts sedan i många fall till bönder.  Så sent som år 2007 beslutade Sametingets plenum i Klimpfjäll att försöka stoppa Länsstyrelsernas nedbränning av samiska byggnader.

Fick Linné rätt i sin spådom om den svenska kolonisationens effekter?

 

Lars-Nila Lasko

Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko 

Historieblogg av Lars-Nila Lasko

Arbetsmarknadspolitisk blogg av Lars-Nila Lasko

Chefsblogg av Lars-Nila Lasko

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan