Cornelius Tacitus var romarrikets främsta historiker och den förste som omnämner samer i sitt verk om Germania år 98. Men, vad skriver Cornelius Tacitus om samerna?
Samernas släktskap till andra folk okänd:
”Huruvida jag skall räkna pevcinernas och venedernas samt fennernas folk till germanerna eller till sarmaterna, vet jag icke säkert”, (“Peucinorum Vene dorumque et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis ascribam, dubito: )
Det är uppenbart att fennerna, enligt Cornelius Tacitus, skiljer ut sig så mycket från germanska folkstammar att han är tveksam att samerna är besläktade med germaner, sarmaterna eller kanske ingendera av dem. Sarmaterna antas vara ett asiatisk ryttarfolk som senare drog de sig mot väster över skyternas f.d. territorium mot Karpaterna. Karpaterna är ett bergssystem om 1 450 km lång båge av berg som löper från Polen genom Tjeckien, Slovakien, Ungern, Ukraina, Rumänien och Serbien. Sarmater kom under 200-talet e.Kr. att strida mot romarna. Skyterna var under antiken en geografisk, politisk och kulturell enhet snarare än en etnisk folkgrupp, som levde på bl.a. de ukrainska stäpperna,
Skogs- och bergområde skiljer samernas i norr från pevcinerna:
Ty hela det skogs- och bergsområde, som höjer sig mellan pevcinerna och fennerna, (Nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant.) Pevcinerna, vilka av några benämnas bastarner, likna emellertid i språk, skick, bosättning och byggnadssätt germanerna. (quanquam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede ac domiciliis, ut Germani, agunt.)
Bastarnerna var en östgermansk folkgrupp. Dock var de starkt uppblandade med andra okända folkslag, vilket tyder att de levde i germanernas yttergräns österut i närheten till annat folkslag. Bastarnerna levde först vid övre delen av floden Wisla i Polen för att senare ca. år 200 tränga ner mot Donau. Bastarnerna försvinner ur historien ca. år 300. Hur denna folkgrupp försvinner finns olika teorier från att de fördrevs av goterna till att de gick upp i goterna. Wisła (äldre svenska Weichsel) är Polens viktigaste och längsta flod. Wisła är 1 047 km lång och flyter från Karpaterna i söder förbi Kraków och genom Warszawa, för att sedan rinna ut i Gdanskbukten i Östersjön genom ett 2000 km² stort delta. Bastarnerna levde således i närheten till Gdanskbukten. Vilka Pevcinerna var är inte helt klarlagt förutom att Bastarnerna var en del av dem. Det är möjligt att Pevcinerna levde i nuvarande Polen och Balticum eller delar därav.
Samernas nuvarande utbredningsområde är norra Skandinavien, norra Finland och nordvästra Ryssland. Men, hur såg samernas utbredningsområde ut år 98? Det är ingen som vet. Dock har Finnish State Comission redan åren1949-1951 konstaterat att det sannolika samiska utbredningsomdet, vid kristi födelse, dvs år 0, sträckte sig över norra Norge, Norra Sverige, hela nordvästra Ryssland till Archangelsk i öster och in en bit i nuvarande Estland i söder, (Fennia 76:3, Helsingfors). Det är möjligt att Finnish State Comission underskattade samernas utbredningsområde i Balticum och att samernas utbredningsområde gått i söder ända ner till Lettland och Litauen.
Hur som helst var Balticum vid denna tidsperiod ett stort skogsområde utan kända uppodlade ytor.
Det som stöder att att samernas utbredningsområde gått i söder ända ner till Lettland och Litauen är att det finns inga bergsområden i Estland. Dock finns Gaiziņkalns som är det högsta berget i Lettland med 311 meter över havet, Juozapine är ett berg i Litauen som når 293 meter över havet och Littauens högsta ber är Aukštojas med sina 294 meter. För Vitrysslands del finns Dzerishinskaja Gora med 345 meter över havet.
Nu ska man inte dra alltför förhastade slutsatser av Cornelius Tacitus beskrivelse av landterängen enär han inte besökt området, bygger sin berättelse på andrahands källor och området som beskrivs sannolikt var okänt för romarna.
Karta över Europa år 814, dvs 716 år efter Cornelius Tacitus beskrivning av samerna och efter den stora europeiska folkvandringen.
Samerna är ett jägarfolk utan fast bebyggelse:
Cornelius Tacitus beskriver samerna ”Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar”. (”Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates: victui herba, vestitui pelles, cubile humus: sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant.”)
Det är tydligt att Cornelius Tacitus beskriver samerna som ett nomadfolk och inte ett jordbrukande folk som slaver eller germaner med hus och hästar.
Med vildhet och en ohygglig torftighet tycks vidare styrka att samerna inte var bofasta och som jordbrukare i ägo av ett stort antal föremål.
Till skillnad från andra (inte alla) finsk-ugriska folk var samerna inte jordbrukare. Det stärker ytterligare att Cornelius Tacitus talar om samerna.
Samerna för inte krig:
Av Cornelius Tacitus berättelse om samerna så har de inga vapen annat än pilbågar. Detta skulle tyda på att samerna inte var ett krigiskt folk eller förde krig.
Samerna ett jakt- och samlarfolk:
Cornelius Tacitus skriver vidare ”Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jagtsätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända ock de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov”. (Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque praedae petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur: huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare).
Även om Cornelius Tacitus skriver ”föda använda de vilda örter” så menar han knappast att samerna var vegetarianer eftersom Tacitus utvecklar att de var ett jägarfolk. Uppgifterna om föda av ”vilda örter” kunde vara hämtat från dagens samiska matkultur liksom äldre eftersom samerna samlar in och brukar ett stort antal vilda växter såsom exempelvis Angelica archangelica, Oxyria digyna, Rumex acetosa, Mulgedium alpinum för att inte tala om bär.
Av Cornelius Tacitus beskriver samerna som ett jakt- och samlarfolk. Jakten bedrivs huvudsakligen med pilbåge. Beskrivningen stämmer bra överens med senare berättelser om samerna.
Samerna har relativt nyligen i historisk tid påbörjat rennäring som näringsfång. Samerna har således under lång tid varit ett jägarfolk.
Samerna ett jämlikt folkslag:
Av Cornelius Tacitus berättelse framgår att såväl kvinnor som män deltar i jakten. Detta är ovanligt för romarna andra kända folkslag i Europa. Det kan också tillflikas att i samiskan är det samma benämning på hon och han, ”son”.
Professor Edwin Linkomies har påvisat att Tacitus beskrivning av Fenni huvudsakligen består av klichéer som tidigare författare har använt sig av när de beskrivit ”vilda” folkstammar. Men det finns en stor skillnad som inte har någon motsvarighet i tidigare grekisk eller latinsk litteratur, nämligen att kvinnorna deltar i jakten tillsammans med männen. Professor Edwin Linkomies har påpekat att den byzantinske historikern Prokopius berättar detsamma om ”Skrithifinoi” i sitt verk om de gotiska krigen, (Edwin Linkomies (Flink) ”Suomalaisten ensimmäinen maininta historiassa”, Aika 15, Helsingfors 1921) (Se även ”Vad visste romarna om de nordiska folken?”, Kejsar Augustus och arvet från rom, översatt från finskan av Henric Zilliacus, 1948). Enligt Eduard Norden och andra historiker är det knappast troligt att Prokopius kände till eller läst Tacitus bok om germanerna, (Eduard Norden ”Die germanische Urgeschichte in Tacitus Germania” 1920). Förutsatt att Prokopiusinte hade läst Tacitus, vill det förefalla som om såväl Prokopius som Tacitus stöder varandra vad gäller de forntida samiska jaktsederna. (Om Prokopius se andra inlägg på denna blogg).
Samerna har kåtor:
Av Cornelius Tacitus berättelse kan tolkas att han beskriver samernas boningar som kåtor ”Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända ock de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll.” Även översättaren Hammarstedt tolkar detta som kåtor även om han har benämningen ”Riskåtor”. Något som ytterligare stärker att Cornelius Tacitus talar om samerna.
Samerna har samedräkter i skinn:
Cornelius Tacitus omnämner ” till dräkt djurhudar”, vilket stämmer överens tom med dagens skinndräkter.”
Romantisk syn på samerna och att samerna skiljer sig ut:
Cornelius Tacitus ord ” Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov”
Men beskrivningen visar också att samerna skiljer sig ut från andra kända folkslag som slaver, germaner och andra ugriska folk i Europa genom att inte bedriva jordbruk.
Lars-Nila Lasko
Här kan du läsa mer om Lars-Nila Lasko
Historieblogg av Lars-Nila Lasko
Saami history blog in English by Lars-Nila Lasko
Guhkkin davvin Dávggáid vuolde sabmá suolggai Sámieanan
Lars-Nila Laskos historieblogg 